EU, ni borde skämmas

För en i grunden EU-vän är beskedet att unionen förbjuder den åländska vårjakten ett övergrepp som är chockerande. Nånstans har jag alltid levt i den möjligen naiva uppfattningen att EU som idé baserar beslut på bästa vetande och fakta. Jag menar att så inte är fallet när det gäller den ytterst begränsade jakten på vårens ejderhannar.

Genom att förbjuda jägarna att jaga skriver EU-domarna under ett dekret som leder till mindre mångfald i den åländska skärgården.

Man ska inte handla i affekt men att ta del av dokumentationen bakom domen ger en bild av att människor som svurit att upprätthålla lag, och skapa bättre samhällen, i det här fallet gör precis tvärtom gör mig dyster.

Jag har under alla de år som denna svarta fars pågått faktiskt trott att förnuftet en dag ska segra.

Det intrycket fick jag i Bryssel härom året då det blev läge att träffa den dåvarande jaktkommissionären Karmenu Vella, en trevlig man från Malta. Det hjälpte inte. Hade det hjälpt om vi från åländsk sida hade fått till det mötet tio år tidigare? Det får vi aldrig veta.

Läs mer om mötet i Bryssel här.

Som en lösningsinriktad medborgare skulle jag önska att det fanns ett sätt att ordna detta till det bättre. Jag vet inte vad det skulle vara. Vi har tusen och ett till skäl att anföra i saken men ingenstans att diskutera.

Därför är det läge att tänka efter och förslagsvis läsa om den jaktbok som utkom för några år sedan. Vårjakt är långt ifrån bara jakt, det är viltvård på riktigt, kultur, frihet och en gemenskap som nu krympt till ingenting.

På den här länken hittar du mer text om vårjaktsboken.

Till sist. Minns den bästa strategin av dem alla: ”When they go low, we go high” och lägre än vad EU-kommissionen nu gått är knappast möjligt att gå.

Jakten var fantastisk men resten ännu bättre. Fjäderplockandet, svedningen, doften, grytan, smaken, hållbarheten. EU har i dag bevisat att... ja, kring just den frågan måste jag ta mig en rejäl funderare.