Om Strindberg och göken

Man kan bara höra årets första gök en gång. Och det hände tidigt i morse på promenaden. Det var varmt, soligt och kokoandet hördes kristallklart och överröstade enkelt de övriga fåglarnas kvitter, som inte är lågt. Göken är en trubbelmakare på egentligen alla sätt men är ändå en av de fåglar som på allvar definierar vår natur och på många vis vårt sätt att leva. Den har anpassat sig till livet på två ganska lustiga sätt. Genom att sjunga så vackert glömmer folk bort hur in i bomben otäck den är med de fåglar som den våldgästar. Listigt och kreativt, kunde man säga.

Fast lika bra som August Strindberg är det ju svårt att förklara göken. Så här skrev han:

När ängarne börja blomma,
och björken lövas i lund,
då sjunger göken i skogen
båd arla- och särlastund.

När lien gått fram på ängen
och blomstren ligga på bår,
då tystnar göken i skogen
och tiger tills åter blir vår.

Men bönderna tro han är döder,
och barnen tro han blir hök,
en kärng har hört honom skratta;
han är för besätter, den gök.

           ***

I marknan vid tyska torget,
hos urmakar Schnabelbart,
där kan du få köpa gökar,
som gala båd timme och kvart.

De gala till jul och påska,
de gala med urets lopp,
om blott de smörjas i munnen
och verket dras riktigt opp.

En gökunge är en otäck figur som inte drar sig för något när det gäller att överleva...

...för att sedan när den blir vuxen kunna leverera sitt kokoande som får alla aversioner att försvinna. Ett dubbelliv som heter duga!