Snart dags för jaktbeslut

På torsdag ska det fattas beslut om vårens jakt på de återvändande gudingarna som befruktat sina ådor och nu mest bara drar omkring från holme till holme. Det är fantastisk jakt och ett byte som slår allt annat när det finns på matbordet. Dessutom är det en lokal sedvänja sedan tusen år tillbaka.

Allt utom en fortsatt jakt är alltså skandal och inget annat och det känns lite skakigt med tanke på den nuvarande jaktministerns inställning till jaktfrågor. Det är inte så lite underligt att sitta på den posten och inte gilla jakt. Ungefär som att ha en kulturminister som inte tycker om att läsa.

Här finns lite inspiration från tidigare texter om vårjakten.

Jan Helin på vakt i havsbandet. 

Och undertecknad.

Dubbla hattar i lagtinget

Skriver just nu från bänken i Ålands lagting. Det pågår en debatt om en lagmotion som syftar till att stoppa ministrar i Ålands landskapsregering att sitta i presidier i ett kommunfullmäktige för att därmed skapa bättre möjligheter till ett sundare liv.

Jag stöder motionen eftersom maktkoncentration sällan är vackert och självstyrelsen förtjänar fokuserade ministrar. Ska man bära ett ministeransvar borde det inte finns rum att samtidigt företräda en kommun som fullmäktigeordförande.

Om till exempel en finansminister skulle vilja förändra ett landskapsandelssystem och samtidigt sitta som ordförande i ett fullmäktige är det omöjligt för allmänheten att veta vilken hatt vederbörande för ögonblicket bär. Självstyrelsen förtjänar tydlighet. Mitt anförande lät ungefär så här:

Talman,

Den här motionen handlar om ledarskap och vikten av att ta hand om självstyrelsen och att skilja på olika frågor. Vi som sitter här är trettio personer med makt att stifta lagar på det självstyrda Åland. Vi har också makten att tillsätta ministrar som ska sköta vardagen och driva frågor. Det är ett svårt och viktigt uppdrag som borde kräva koncentration och fullt fokus. Mot den bakgrunden tycker jag det är väldigt underligt att vi i dagens regering snart har tre ministrar som sitter på ledande poster i sina respektive kommuner. Det tyder på en himla massa saker men inte nödvändigtvis omsorg om den åländska självstyrelsen. Dessutom är risken för jäv överhängande. Min uppfattning är att ministerjobbet borde vara ett heltidsuppdrag som inte lämnar tid över till kommunala extraknäck i presidier. Det förtjänar detta parlament och det förtjänar ålänningarna och därför är månadslönen för ministerjobbet hygglig. Finns det tid över för andra tunga uppdrag har vi kanske för många ministrar. Det vore bra om lag- och kulturutskottet kunde se över hur mycket tid ministeruppdraget tar och hur stor risken för jäv är.

Detta borde egentligen inte vara en fråga att lagstifta om. Det borde vara självklart. Men eftersom det inte tycks vara det är det lagtingets roll som arbetsgivare och chef att göra regelverket tydligare och det ansvaret är vi beredda att ta i och med denna lagmotion.

Den här statyn finns i Ottawa och illustrerar mycket väl att när man har två hattar är det svårt att välja vilken man ska bära.

Det blev en svår lördag

Allt såg perfekt ut. Solen sken, humöret var gott och huvudstaden låg för våra fötter. I varje fall fram till matchstart. Sedan blev det svårare. HJK blev för tuffa och vann med 2-0 i en match som de i stort sett kontrollerade. Så kan det vara. Idrott är tufft och den starkaste vinner men det kommer nya matcher och nästa gång vinner vi!

Bedrövligt var det också att Robert Helenius förlorade den titel han kämpat så hårt för. Istället för att vara bland de tio främsta boxarna i världen får han göra en omstart vilket inte behöver vara dåligt. Bara annorlunda. I all mänsklig verksamhet ingår att man inte alltid lyckas. Då är det bara att försöka igen.

Andra som måste försöka igen är delar av den grönvita hejaklack som följde med till Sonera Stadium i går. Mycket blev fel. GMM och Grönvitt är kända för att ha Finlands främsta fans. Så var det inte i går. Ramsorna man sjöng var respektlösa, nedvärderande och så långt från sportslighet man kan komma. Om det faktiskt är på väg att skapas en sådan supporterklubb på Åland är jag besviken och ledsen.

Inför matchstart i Helsingfors.

Fantastiskt tifo inför matchen. Etthundrafemtio kvadratmeter IFK! 

Här blev det fel. Från delar av denna skara skanderades ramsor som i vart fall jag inte hört tidigare från grönvitt.

Hälsningar från Helsingfors

Vaknar i huvudstaden och känslan är bra. Uppemot etthundrafemtio supportrar och ett fotbollslag ska i dag visa vem som bestämmer i Finland. Det är härligt att se bredden som finns ombord, här är studerande, pensionärer, direktörer, jurister, politiker och hederligt folk. Atmosfären är fantastisk och om några timmar återvänder vi till Åland med tre poäng i bagaget!

Hur kan jag veta det? För att jag pratade och intervjuade lagkaptenen Jani Lyyski häromdagen och fann stöd i hans lugn. Läs hela storyn här. IFK är bättre förberedda än HJK och i dag ska första ligasegern komma i Helsingfors!

Forza.

I dag är det ligapremiär!

I veden finns sanningen

Vaknar upp med den där sortens träningsvärk som gör att den enda utvägen är ett försiktigt fnitter som sedan utvecklas i ett behärskat gapskratt. Inte ett fiber i kroppen känns helt. Varje steg är en påminnelse om den egna dödligheten och den obefintliga träningen. Det är lite som med en rejäl sjösjuka; först hoppas man att man inte ska dö för att efter ett tag hoppas att döden snart ska komma.

Fast den här gången handlar det om ved till vintern och slitet i skogen. Träd ska fällas, förvandlas till knubbar, bäras ut från skogen och sedan klyvas till mer lätthanterliga klabbar. Det handlar självklart också om politik och då är det värst att som vedeldare höra till Centern. Som sådan förutsätts man dels äga skogen, sågen, bilen, släpkärran och allt annat som krävs. En riktig centerpartist fäller själv, sågar, klyver, staplar och har följaktligen en kropp som vädjar efter vila i protest mot smärtan.

Hade man varit sosse hade det varit mycket enklare. Då räckte det med att sitta hemma i kojan och skriva ilskna insändare tills någon barmhärtig själ kommer hem med den kluvna veden. Huggen på någon annans mark.

Eller liberal för den delen. Då hade jag vetat allt om hur det går till att skaffa ved men inte orkat göra själva jobbet. Sedan när vintern anländer skyller man på statsministern.

Moderat borde man kanske hellre varit. Då hade man väntat tills sossarnas insändare gjort verkan och sedan köpt hälften av veden av dem.

Och enklast av allt hade varit att bekänna sig till Ålands Demokrati. Då hade man räknat ut chansen att dö om man råkade stöta på en hungrig tiger i skogen och blev därför hemma i soffan.

Ha en fin första april. Här är några roliga länkar till lyckade skämt!

Utan selfie har det inte hänt! Så här glad är man när det ges tillfälle till paus i skogen.

En liten del av massor av ved.

Om Åland i världen

Det pratades bland annat externa relationer i lagtinget i går. Sådana är viktiga för Åland. När man inte är störst av alla måste man se till att ha många kompisar. Jag sade ungefär så här i ett anförande.

Talman,

det är såklart synnerligen lämpligt att just i dag diskutera åländsk externpolitik. För etthundrasextio år sedan undertecknades den Parisfred som satte punkt för Krimkriget och gjorde Åland demilitariserat. Därför är flaggorna i dag i topp i vårt landskap och därför diskuteras fred och samhälle i dag i Kastelholm. Det är på många sätt unikt. Etthundrasextio år av fred är fantastiskt på precis alla sätt, särskilt som två världskrig passerat, krossat samhällen och sedan blivit starten på något nytt.

Parisfreden innehöll många andra beslut. Till exempel demilitariserades även Svarta havet som en följd av Rysslands aggressioner som då utgick ifrån Krimhalvön. Den åtgärden blev inte så långvarig, bara fjorton år efter Parisfreden förklarade Ryssland att demilitariseringen av Svarta havet inte längre gällde. Svårare än så behöver det inte vara att förändra en verklighet.

I dag lever vi i skuggan av Krimkriget och de två världskrigen. Vi har i Europa skapat en union som jobbar för fred och frihet och som gör oss på Åland en del i en helhet som på det stora hela varit bra men just nu utmanas av mörka krafter och krigiska grannar. I meddelandet om externpolitiken beskriver landskapsregeringen dessa utmaningar som ”större än någonsin”. Det är lätt att hålla med och det är många som delar denna oro. Så sent som i januari var dessa frågor uppe när den ständiga kommittén för den parlamentariska Östersjökonferensen (BSPC) möttes i Bryssel. Jag var där i egenskap av åländsk BSPC-ordförande och kunde med egna öron höra våra grannparlament dela med sig av sin oro kring den egna säkerheten. Sedan dess har inget egentligen blivit bättre, snarare tvärtom. Rysslands ockupation av delar av Ukraina är ständigt pågående och den ryska tondövheten gentemot omvärldens signaler är total. I Syrien och Libyen pågår fullskaliga inbördeskrig som tvingar människor att fly för sina liv. Denna flyktingström sätter hård press på andra länder och ger bränsle till de människor som sköter sig själva och struntar i andra. I Europa har vi under den senaste tiden sett hel- och halvfascistiska organisationer vinna mark på bekostnad av de som förespråkar tolerans och öppenhet.

Vi har haft fred i över etthundrasextio år i Norden och det förpliktigar. Vi har faktiskt lyckats med det som andra inte lyckats med. Vi har löst konflikter på andra sätt än genom att beskjuta varandra i syfte att gripa makt. Därför är det oerhört viktigt att Åland och det övriga Norden deltar i arbetet med att återupprätta förtroendet mellan stridande parter. Det är inte enkelt. Förtroendet för till exempel Ryssland är på historiskt låga nivåer och parallellerna mellan Krimkriget på 1800-talet och Ukrainakrisen i dag är både slående och hotfulla. Särskilt våra baltiska grannländer är nervösa över den propagandaflod som väller över dem från den ryska sidan gränsen. Det finns många skäl till denna oro. I till exempel Lettland har mängden infödda letter sjunkit från drygt sjuttio till femtio procent under de senaste decennierna. Mot den bakgrunden klingar den så kallade Putindoktrinen illa. Enligt den har Ryssland rätt att skydda ryssar, var de än befinner sig. Därför är Krimhalvön i dag att betrakta som ryskt territorium.

Allt detta gör oron bland länderna runt Östersjön påtaglig och därför är samarbetet inom BSPC viktigt. Vi måste där hjälpas åt att argumentera för vikten av oberoende och undersökande journalistik i Ryssland. Vi måste hjälpas åt att skapa utbildningar som lyfter kritiskt tänkande vilket utgör grunden för alla demokratier. Vi ska aldrig tröttna på att lyfta fram goda exempel kring hela Östersjön och berätta för Ryssland, som också är en del av BSPC, att frihet och demokrati i det långa loppet är bättre än motsatsen.

Europa befinner sig i en kris som vi antagligen bara sett början av. Det är mycket som tyder på att mycket blir sämre innan det blir bättre. Från åländsk sida kan vi kanske inte göra så mycket på den internationella arenan men vi ska ta vara på de tillfällen vi har. Vi ska lyfta fram vår demilitarisering och neutralisering i precis alla sammanhang vi kan nå och vi ska hjälpa till att hitta gemensamma lösningar när det gäller den internationella flyktingskrisen. Det är en uppgift som inte får misslyckas. Vi är alla människor och sådana ska hjälpa varandra. Oberoende om vi råkar vara födda på Åland, i Baltikum, Syrien eller Holland.

160 år av fred på Åland

I dag vaknar vi upp till en av årets allra viktigaste dagar. Det är Ålands demilitariseringsdag och därmed något för inte bara oss utan en hel värld att fira. Fred är den sortens godis man aldrig får för mycket av.

Bakgrunden till den etthundrasextio år långa freden står att finna i Paris, den 30 mars år 1856. Då hade Europa genomlidit det så kallade Krimkriget som bland annat resulterade i att Rysslands västligaste utpost, Bomarsunds fästning, sköts i småbitar av britter och fransmän.

Visa av skadan beslöt segrarna i kriget att Åland i fortsättningen skulle bli demilitariserat och neutraliserat för all framtid. Därför är Åland i dag känt som ”fredens öar” vilket myntades av dåvarande landstingets talman Sune Carlsson i början av 1980-talet.

I dag är Östersjön om inte instabil så i varje fall lite skakigt. Till följd av mest Rysslands agerande i Ukraina och den pågående flyktingkrisen i Europa är det gott om utmaningar. Det skramlas med vapen runt Östersjön på ett sätt som inte skett på flera decennier och tungan måste ligga rätt i mun överallt. Nervositeten är påfallande, särskilt i de baltiska länderna som ju närmare än vi sett vad Ryssland är beredda att göra.

I dag väntar därför en lång rad program som uppmärksammar Ålands speciella status. Fredsinstitutet ordnar samtal i Kastelholm där bland andra tidigare presidenten Tarja Halonen och tidigare presidentkandidaten Pekka Haavisto deltar. Jag hoppas också kunna åka dit och lyssna och prata. Senare i kväll är dekt författaren Åsa Mobergs tur att framträda i Mariehamnsmuseet. Hon ska berätta om Florence Nightingale, all sjukvårds moder och den som under just Krimkriget införde banbrytande behandlingsmetoder.

Här kan man läsa hela traktatet om demilitariseringen.

Ungefär så här såg det ut när Parisfreden undertecknades den 30 mars år 1856.

Vardagen är tillbaka!

God fortsättning och hoppas påsken var livgivande eller i vart fall så där mördande tråkig som bara påskar kan vara! I dag är vardagen här igen med stadsfullmäktige, möten, Kastelholmssamtal, lagting, möten, mer möten och fler möten OCH ligapremiär!

På lördag händer det då IFK Mariehamn och dess trogna supportrar drar till Helsingfors för att pälsa storstadsbor på ungefär samma sätt som vi gjorde i fjol i Mariehamn! Den matchen tog oss till cupfinal och därifrån ut mot Europa. Det är alltså en ofattbart spännande vecka som väntar.

Sonerastadion i Helsingfors är platsen för årets ligapremiär. Ses på läktaren!

Omöjligt blev möjligt

Jag minns bra denna dag för trettisju år sedan då begreppet härdsmälta blev på var mans läppar. Jag var fjorton år gammal och började så smått förstå hur världen fungerade. Den här dagen kom beskedet att kärnkraftverket Three Mile Island utanför Harrisburg i Pennsylvania, USA, drabbats av en partiell härdsmälta i en av reaktorerna. Vad det innebar begrep varken jag eller alla andra men att det var farligt stod klart. Vi hade precis klarat av den stora oljekrisen och var därmed extra mottagliga för störningar i vardagen.

Den kraschade reaktorn stängdes av för gott och städjobbet som följde varade i tiotals år år. Härdsmältan satte ögonen på hur farliga atomkraftverk faktiskt kan vara. Men trots det är fortfarande kraftverkets övriga reaktorer fortfarande i gång och har tillstånd fram till år 2034.

I Sverige uppstod en intensiv debatt som resulterade i en folkomröstning om kärnkraften och favoriten Tage Danielsson gjorde ett oförglömligt gig om sannolikhetslära! Se filmen längre ner på bloggen. 

Så här ser Three Mile Island ut än i dag.

Tage Danielsson och sannolikheten!

Med statistiken till hjälp

Det finns som bekant olika nivåer av det mesta. Som en helt vanlig lögn som kan förädlas till förbannad dikt och superlativet statistik. Fast alla siffror ljuger inte. På statistikportalen Statista finns massor av fakta som gör livet lite ljusare. Det är ju faktiskt så att det mesta här i livet går mot det bättre.

Detta skriver jag mot bakgrund av den senaste tidens terroristattentat som i den allmänna debatten framstår som unika och kopplade till islamisk extremism. Ungefär som att sätta likhetstecken mellan kristendomen och Ku Klux Klan.

Siffrorna och graferna nertill talar sitt tydliga språk. Det var sämre förr och då utgjorde terroristerna inte alls IS utan var helt vanliga mördare med sina egna agendor, att krossa vardagen och göra folk rädda. (Själv minns jag till exempel Lockerbieattentatet där nästan trehundra människor i luften och på land strök med till följd av en bomb ombord på ett passagerarplan.)

De lyckades inte då och kommer heller inte att lyckas i dag men siffrorna leder till en viktig fråga: varför tycks fruktan i dag vara större än på 1970- och 1980-talen? Svaret är antagligen och troligen att medvetandet om vad som sker är större i dag än då. Bilderna och berättelserna kablas ut live och det blir därmed lättare att identifiera sig med offren.

Mängden omkomna till följd av terrorism i Europa har minskat dramatiskt under de senaste decennierna. Se även grafen nertill från Huffington Post och Statista.

Så här tror man det såg ut när flygplanet sprängdes ovanför den skotska byn Lockerbie där oskyldiga plötsligt fick ett flygplan över sig.

You will find more statistics at Statista

Sexton år med Putin

För sexton år sedan i dag vann Vladimir Putin presidentvalet i Ryssland och har sedan dess styrt och ställt det väldiga rike som är Finlands närmsta granne. Ibland har det gått bra och ibland har det varit utmanande. Mest det senare på sista tiden.

Ryssland är en i västerländska ögon knoppisk nation vilket inte minst bevisas av synen på sådant som kan uppfattas annorlunda. Vi minns mycket väl ballongprotesten vid ryska konsulatet i Mariehamn. Finlands förhållande till den östra grannen har också varit krigiskt och bedrövligt.

Just nu sitter Putin sin tredje presidentperiod och är alltjämt populär i sitt eget land där han anses ha fått ordning på ekonomi och samhälle. Fast hur det är på den fronten när oljepriset fallit är svårt att säga. Grannländerna är nervösa till följd av krisen i Krim och ökad statlig kontroll av såväl ryska medier som företagande.

Putin missar inte en chans att framstå som macho.

Sexton år sedan denne man, Vladimir Putin, kopplade greppet om det Ryssland han gärna ser som sitt eget rike. Han har bland annat kallat Sovjetunionens sönderfall för ”en av århundradets stora geopolitiska katastrofer”. Det är lätt att inte hålla med om det.

Dessutom begriper han sig på fiske och mycket annat. Parallellerna till en annan storstjärna är slående.

För säkerhets skull måste machobilden ibland balanseras upp av mer mjuka värden!