Landskapets Fastighetsverk, i dagligt tal Fastighetsverket, firar sitt första decennium och Ålands lagting gör en tillbakablick över vad som hänt och det är mycket och det är bra.
När vd Stefan Rumander idag på morgonen håller sin genomgång för intresserade ledamöter av Ålands lagting, på uppdrag av finans- och näringsutskottet, är det en berättelse om mod, förändring och professionalisering.
Uppdraget är i grunden enkelt att formulera men svårare att utföra: att förvalta, vårda och utveckla landskapets fastigheter. Att se till att våra myndigheter har ändamålsenliga lokaler. Att de som leder skolor, vårdinrättningar och förvaltningar ska kunna ägna sin kraft åt sina egentliga uppdrag, inte åt takläckor, ventilationssystem eller energifakturor.
När Fastighetsverket bildades, för två tre regeringar sedan, var det något helt nytt. Och nytt är alltid lätt att ifrågasätta. Att förändra strukturer som ”alltid har funnits” är sällan smärtfritt. Men i efterhand framstår beslutet som både klokt och nödvändigt. I dag har Fastighetsverket omkring femtio anställda, jämfört med femtiosju för fyra år sedan, en följd av specialisering, bättre processer och tydligare mål. Mindre personal, mer struktur, högre effektivitet.
Den stora framtidsfrågan är dock av helt annan dignitet. Den handlar om sjukvårdens framtid. Om var och hur ett nytt sjukhus ska byggas.
Komplexiteten är, bokstavligen, mångdubbel. I dag omfattar sjukhusområdet tjugotre olika fastigheter, fördelade på tiotusentals kvadratmeter. Ett modernt sjukhus skulle sannolikt kunna rymmas på betydligt mindre yta, med bibehållen, kanske till och med förbättrad vård. Men det handlar inte bara om kvadratmeter. Det handlar om vårdstrategi, arbetssätt, flöden, teknik, kompetensförsörjning och, i slutändan, driftsekonomi. Byggkostnaden är i sammanhanget bara en del av helheten. Det är driften över tid som avgör om satsningen är hållbar.
Här gör Stefan Rumander tillsammans med ÅHS, bland andra styrelsens viceordförande Robert Mansén, ett arbete som är både pedagogiskt och transparent. Och här behöver också Ålands landskapsregering och lagtinget så småningom kliva fram. Målet måste vara tydligt: mindre yta, bättre funktion, nya processer, modernare arbetssätt.
På ett mer personligt plan har jag haft förmånen att följa två projekt där Fastighetsverket med den äran visat vad professionalitet betyder i praktiken.
Det ena är Bomarsunds Besökscenter, en kronjuvel bland åländska besöksmål. Här berättas den dramatiska historien om hur Åland blev ryskt, för att senare bli demilitariserat, neutraliserat och självstyrt. Ett projekt som förenar arkitektur, historia och pedagogik på förstklassig nivå.
Det andra är Självstyrelseparken utanför lagtinget och landskapsregeringen. En grön lunga mitt i staden, en plats för lugn och eftertanke, men också för konst som sätter tanken i rörelse och för en historielektion som stannar kvar långt efter att man lämnat platsen.
Allt detta påminner om något större.
Det offentliga fastighetsbeståndet är inte bara väggar och tak. Det är ramarna för vår demokrati, vår vård, vår utbildning och vår gemensamma berättelse.
Därför är det också av största vikt att vi som ledamöter i lagtinget tar vara på tillfällen som detta. Förkovran i komplexa frågor är inte en lyx, det är en skyldighet. Alla samhällsutmaningar kan inte reduceras till ett enkelt ja eller nej. De kräver förståelse för sammanhang, för processer, för långsiktighet.
Ett särskilt tack till finans- och näringsutskottets ordförande John Holmberg för initiativet. Att skapa utrymme för kunskap och fördjupning är i sig en demokratisk handling.
Och slutligen: tack Stefan Rumander och alla medarbetare på Fastighetsverket för utomordentliga insatser under dessa första tio år.
Det är så man bygger hållbara strukturer. Och framtidstro.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar