Rekordet som klarade 50 år

I går var det femtio år sedan nittonåringen Håkan Lindberg satte nytt åländskt rekord i längdhopp med ett jättehopp som mätte 7,36 meter. Det var den 24 augusti 1964 och sedan dess har ingen ålänning hoppat längre. Längdhopp hör till de där grenar där resultatet är väldigt definitivt och tvekamperna många. Ett tag hette den största stjärnan av dem alla Bob Beamon.

I arbetet med den stora idrottshistoriken ”Ålands idrott” intervjuade jag Håkan Lindberg som varit IFK:are i hela sitt liv och i dag är aktiv i bland annat Den fyruddiga stjärnan. Här är texten om längdhoppet som vägrar förlora, hans förebilder, tränare familj och mycket mer:

I sportens värld är det rekorden som gör att andra försöker hårdare. Viljan att bli bättre än konkurrenterna gör att resultatet förbättras i takt med att tiden går. För det mesta. När det gäller rekorden på Åland finns ett undantag. Längdhopp. 

Inte sedan den då 19-åriga sprintern Håkan Lindberg en augustidag 1964 fick till jättehoppet som bar 7,36 meter har någon ålänning hoppat längre. Hoppet gjorde han i samband med SFI-mästerskapen i tiokamp i Mariehamn. Hans egen far, Unto Lindberg som i tiderna var med och bokstavligen byggde Idrottsparken, stod i publiken och såg på när sonen raderade ut sitt tidigare rekord som var på 6,93. Lindberg visste det inte då men fick senare reda på att jättehoppet räckte till en femteplats i hela Europa det året.
Det var en stor dag för ung man men aldrig i sin vildaste fantasi trodde väl Håkan Lindberg att rekordet skulle finnas kvar 48 år senare. I ärlighetens namn tänkte han inte så mycket på rekordet just då när det hände. Håkan var en naturbegåvning som sprinter och avverkade rekordlopp i en strid ström.

Av dessa skulle överraskande många överleva inte bara år utan flera decennier. I dag är alla krossade utom det ”omöjliga” längdrekordet.

Idrotten på 1960-talet ska ses mot bakgrund av att decenniet var fyllt av framtidstro och möjligheter. Inte minst musiken präglade allt mer av vardagen och festerna. Men nöjeslivet verkade inte bekomma de unga friidrottarna särskilt mycket. De körde på och inspirerade varandra till bättre tider, längre kast och högre hopp.

För Håkan Lindberg finns det en tydlig startpunkt, den där definierande dagen som stannat kvar i hans medvetande.
”Min första medalj. Jag tog den 1958 då jag blev trea i en höjdhoppstävling i Ålik’s (Ålands lyceums idrottsklubb) regi”, minns Lindberg.

Sedan ramlade det på. En annan av de dagar som gjorde skillnad ägde rum år 1960 på Lidingövallen i Sverige. Det var en idrottsgala mellan IFK Lidingö och IF Åland. Galan sändes i teve vilket var något unikt och så stort att det blev svårt att greppa. Tio åländska ynglingar hade efter hårda uttagningstävlingar tagits ut till en stafett på tio gånger nittio meter. Bland de åländska löparna hittade vi förutom Håkan Lindberg även Stig Byman, Claes Ekström, Klas Håkan Eklund, Rolf Jansson (som i egenskap av ”ankare” tog sista sträckan), Gunnar Mattsson, Petter Johansson med flera. Stafetten kommenterades av tv-legenden Bengt Bedrup som särskilt noterade Håkan Lindbergs ”urstarka löpning på den bortre långsidan”. IF Åland tog en överlägsen seger, ålänningarnas genuina och oförtröttliga kamp gav resultat.

Det är också skäl att minnas hur man på den tiden gjorde för att kunna resa till tävlingarna. Turerna var glesa och bekvämligheten ingenting mot dagens. Resan till Sverige gick med ss Viking som året innan inlett trafiken inom ramen för det som i dag är Viking Line. Det var ett äventyr redan från start. Duktige och munvige stavhopparen Lasse Wiklöf var med men upptäckte snabbt efter avgång att stavarna blivit kvar på land. Tack vare en uppmärksam och handlingskraftig båtförare kom dock stavarna ikapp ss Viking och stavhoppet kunde genomföras. 

Hela resan och upplevelsen med televisionen och Bengt Bedrup kan, enligt Håkan Lindberg, inte underskattas. Mer än man tror när det handlar om utveckling, består ledarskapet i att ge den rätta uppmuntran.
”Just då ville vi alla bli sedda och bekräftade för vad det var vi gjorde. Det var inspirerande på alla sätt”, minns Håkan Lindberg.

Han nämner också läraren och pådrivaren Nils Byman som tidigt såg snabbheten och den explosiva styrkan i den gänglige ynglingen. Den dag som Håkan kom till skolan och stolt kunde visa upp de nyinköpta spikskor han fått av föräldrarna myste Byman:
”Jaha, Lindberg har fått spikskor… saaatans bra!” sade Byman på sitt karaktäristiska vis.

Nils Byman var på det hela taget en farbror som lämnade få oberörda. Han var konstnär, skicklig gymnast, tennisspelare, storrökare och använde sig av ett mustigt språk.

Håkan Lindberg nämner också Viking Granskog och Eino Parkkinen som ledare som gjorde skillnad och i praktiken bidrog till hans egen och många andras starka utveckling.
” Eino var en ständig inspirationskälla och i praktiken den som såg till att det blev ett stafettlag av många löparvilliga killar.”

Den största utmaningen var aldrig orken eller träningsviljan. Den fanns där. Men tekniken var det sämre med. Alla insåg tidigt att för att springa riktigt snabbt krävs mer än styrka och uthållighet. För Håkan Lindbergs del blev räddningen SFI-tränaren Kalervo af Ursin som hjälpte Lindberg att komma tillrätta med tekniken. Det blev löpningar uppför berg och backar för att dels förbättra klippet i steget och dels öka steglängden.
”Han hjälpte mig att förstå hur det fungerade. Efter hand kunde jag sedan på egen hand förbättra det ytterligare”, säger Håkan Lindberg. 

Resultatet lät inte vänta på sig. Den 1 september 1962 sprang Håkan som förste ålänning någonsin under elva sekunder på 100 meter. Det var visserligen medvind men klockan stannade likväl på 10,9 sekunder!
Till en början blev det mest sprint för Lindberg. I ursinniga dueller med en annan snabb ung man, Roger Jansson, tampades de om förstaplatsen. Lindberg som var tunn men stark vann oftast. Fast Eino Parkkinen tyckte ändå det var synd att bara stanna på korta sträckor. Han ville att Håkan skulle testa längd också.
”Och så blev det. Jag var visserligen sprinter men insåg snabbt det roliga att tävla mot andra i längdhopp också.” 

Så kom det sig att Håkan den där augustidagen 1964 fick till avstampen som ännu ingen ålänning straffat. Håkan Lindberg hade också rekord i en rad andra grenar, exempelvis 60 meter, 100 meter, 200 meter och 400 meter samt tresteg. Alla dessa har i dag slagits av en och samme man: Mats Boman från Finström. Längdhoppet har han aldrig mäktat med.
Håkan Lindberg vet inte riktigt vad han ska tycka om det.
”Jag har blandade känslor. Visst, jag är glad över att fortfarande vara en rekordhållare men samtidigt ledsen över att sporten inte utvecklats.”

Håkan Lindberg gjorde vad han kunde för att bli så bra som möjligt hemma på Åland. Men själv kände han att det inte riktigt räckte till och att Åland riskerade bli för litet. 1967 bestämde han sig därför för att under två år jobba i Helsingfors och samtidigt byta klubb till Esbo IF.
”Jag ville inte ha något jobb hemma. Jag ville ut och se världen och räknar med att stanna två år i Helsingfors. Sedan ska jag försöka komma utomlands”, sade Håkan till Ålandstidningen.

Håkan Lindberg när den aktiva karriären var över men medaljerna kvar. 

Så här såg han ut när det begav sig och längdrekorden haglade. 

En annan stilstudie. 

Håkan Lindberg debuterade i finska landslaget år 1964 i Norge, Kongsvinger.

Håkan Lindbergs längdrekord fyllde femtio år i går.

En kväll i rådjurstornet

Bland de vackraste här i livet håller jag de ensamma kvällarna i rådjurstornet. Det är tyst, ljust, varmt och vackert. Ens intryck är öppna och förväntningarna höga på vad kvällen ska bära med sig. Är det nu den stora bocken ska visa sig? Blir det dags för yster lek mellan get och små killingar? Ska mårdhunden eller räven visa upp sitt lilla nylle?

Ekorren knastrar i träden i bakgrunden, en hackspett trummar på distans, det hoar av oklara skäl och gässen sveper fram i plogformation på himlen. Som om det inte redan var perfekt kommer då ett intensivt sommarregn som varar i nittio sekunder och frambringar den klaraste regnbågen jag sett på år och dar.

Då är tillvaron så fantastisk den bara kan bli. Och nej, jag sköt inget denna kväll. Ibland är minnen och skönhet mer värdefullt än ytterligare en trofé.

Ha en skön helg när den väl kommer! 

Med regnbågen som fond mot en mörk skog är det svårt att klaga på livet och tillvaron. 

Partistämma på Föglö

Vid söndagens partistämma på Föglö, dit ett femtiotal sympatisörer med hela Åland som arbetsfält tog sig, var det högt till tak och brett mellan väggarna. Diskussionerna var framåtsyftande, entusiasmerande och väldigt inspirerande. Dessutom var fiskbordet på Restaurang Seagram av världsklass!

Tack vare kreativa och intresserade ”spanare” fick vi oss till livs ett antal sanningar om till exempel nödvändigheten av friska bisamhällen vilket jag själv tagit upp vid flera tillfällen.

Själv sade jag några ord om varför jag tycker utgångsläget inför nästa val nästa höst ser lovande ut:

Min uppfattning är att vårt utgångsläge är gott. Vi har under de tre senaste åren tålmodigt sanerat landskapets finanser samtidigt som inflyttningen till Åland fortsatt och arbetslösheten kunnat hållas på en hanterlig nivå. Utmaningarna för Åland är många och kan te sig skrämmande. Finland kallas i dag för Nordens sorgebarn ur ett finansiellt perspektiv och skuldsättningen är besvärande. Fullt så illa är det ändå inte. Till skillnad mot många andra europeiska stater har Finland den största delen av framtidens pensioner finansierade vilket skapar trygghet och stabilitet. Dessutom ligger Åland strategiskt perfekt intill Sverige där ekonomin hör till Europas starkaste och tillväxten går som tåget, i varje fall i Mälardalen och dess huvudstad Stockholm.

Sedan berättade jag hur vi ska agera för att vinna även nästa val och fortsättningsvis vara Ålands största parti.

Och så avslutade jag med varför vi aldrig får släppa tanken på att bygga ett bättre samhälle och hålla alla nejsägare och dysterkvistar på avstånd (inspirerad av en amerikansk politiker som jag tyvärr glömt namnet på):

Framtiden är ett resultat av våra drömmar. Framtiden kommer aldrig att höra till dem som är nöjda med hur det är i dag. Framtiden kommer aldrig att formas av cynikerna eller av dem som nöjer sig med att sitta på sidan och titta på. Framtiden ägs av de som känner inspiration och passion i utmaningen. Framtiden tillhör den vanlige, hårt arbetande, ålänningen. Den hör till kvinnorna och männen som är redo att göra en personlig insats när det gäller att bygga morgondagens samhälle. Dessa ålänningar är i dag ni, nästa år är vi många fler!

Skrattet och trivseln är aldrig långt borta i detta sällskap. Cia Numelin, partisekreterare, föregår med gott exempel!

Vulkanen morrar på Island

Ja, jisses, det saknas åtminstone inte dramatik här i världen. I dag är det inte bara Estlands nationaldag, grattis på tjugotreårsdagen. Det är också dagen då Bardarbunga på Island kan landa på allas läppar. Vulkanen morrar, spottar och fräser och står i och visar igen att människan står sig slätt mot Moder Natur. Island är en plats där man är vana vid detta lynne men det gör inte saken mindre dramatisk. Bardarbunga ligger liksom många andra potentiella vulkaner under glaciären Vatnajökul och hade sitt senaste utbrott år 1910. På den här länken kan man följa Twitterflödet med det senaste om utvecklingen. Snabbare nyhetsmedia finns inte. Följ mig på Twitter också, för den delen! 

I dag är det dessutom femtiofem år sedan man för första gången lyfte regalskeppet Vasa ur det djup hon sjönk till på sin jungfrufärd. 

Mot bakgrund av allt detta ter sig en hundpromenad tidigt på morgonen ganska odramatisk. Fast det måste också göras!

När bergen börjar koka gör man klokt i att hålla sig på avstånd.

Nu lever vi i skuld

Från och med i morgon lever vi inte längre ett hållbart liv. I vart fall inte i år. Organisationen och tankesmedjan Global Footprint Network har räknat ut att just i dag är dagen då vi använt årets kvot av förnyelsebara resurser på jorden. Det tog bara åtta månader att få slut på en budget som borde räckte hela året. Händer sådant i en familj blir det magert, händer det för hela jordklotet sätter man händerna för ögon och öron och kör på. Detta år är heller inget undantag, tvärtom. För varje år kommer denna dag lite tidigare.

På Åland har vi resonerat kring detta en längre tid och jag tycker fortfarande frågan är lika intressant men inte ika utmanande som svaret. Om inte allt ska gå på tok måste vi hitta nya vägar att utveckla oss själva och alla andra.

I dag lever 86 % procent av världens befolkning på ett sätt som utarmar jordens naturliga tillgångar. Globalt sett lever vi på skuld från och med i morgon. Det är dessutom den värsta av skulder, vi har lånat av våra barn och av deras barn. Så har det inte alltid varit. Ännu på 1960-talet förbrukade vi bara tre fjärdedelar av den årliga tilldelningen. Detta är siffror som är svåra att begripa och flummiga till sin natur. Men om man sätter in dem i planetens miljardhistoria blir det enklare. Om hela jordens historia klämdes in på tolv timmar uppstår människorna på den tolfte timmens allra sista minut. Under den sista sekunden fram tills i dag har vi accelererat förbrukningen av naturtillgångar på ett sätt som aldrig tidigare hänt. Det borde stämma till eftertanke.

Det är ett rätt sorgligt faktum att människorna på jorden använder mer än vi egentligen borde. Det är dessutom extra pinsamt att de värsta syndarna är vi som finns på den här sidan av världen; vi som är upplysta, välbärgade och industrialiserade. Om inget annat så förpliktigar det att komma fram med någon slags lösning på denna livets stora fråga.

Här kan man läsa mer om dagen då jordens tillgångar tar slut, alltså i dag. Global Footprint Network heter tankesmedjan.

Det borde finnas 2,2 Kina för att skapa hållbar utveckling. 

Finland hör tack vare starkt växande skog till de länder som ännu inte spräckt årets ”budget”. 

Om man delar upp jordens historia i tolv timmar har människorna vandrat omkring nästan ofattbart kort tid.

Tillbaka till beachen

Sommaren som väl får anses vara över har varit fantastisk och nu väntar en utmanande höst med såväl prövningar som möjligheter. Då är det fint att ha en helg som den gångna att tänka tillbaka på! Bland mycket annat har det ordnats B7-tävlingar på Åland där skolungdomar från fem öar från Östersjön tävlat i olika sporter: På plats har varit Åland, Ösel, Dagö, Gotland och Öland. Bornholm och Rügen kunde inte komma.

Även entusiaster som lämnat skolan bakom sig fick vara med på ett hörn. Själv var jag domare då B7-spelens deltagande öar drabbade samman i beachvolley vid Mariebad. Det var härligt väder, god atmosfär, spännande matcher och en välskött organisation. Precis som då världscupen i beachvolley kom till staden! B7-spelen väckte många minnen hos mig; vänskapen, dramatiken, festerna och allt annat. Ölands ledare hyllade också tillställningen i en intervju i Ålands radio.

Livet bland beachvolleyspelarna fick mig också att längta tillbaka till tider som varit. Hösten år 2012 kommer för alltid att vara ett väldigt starkt minne hos mig och ett exempel på vad samarbete över gränserna på riktigt kan åstadkomma. Vi gjorde mycket på hemmaplan med Mari i spetsen men utan våra kompisar från Smedjebacken, Mika & Co, hade vi stått oss slätt.

Ha en bra arbetsvecka för nu rullar nämligen karavanen vidare! I dag och under resten av veckan väntar, för min egen del, heldagsmöten med landskapet Ålands finans- och näringsutskott, infrastrukturnämnden och en massa annat. 

Här är en bild från invigningen av B7-spelen på Wiklöf Holding Arena senaste torsdag. Fem öar deltog.

På sandplanerna vid Mariebad träffade jag Ösels succécoach i volleyboll, Ene Kask. Hon är lagledare och tränare för Ösels damlag i NatWest Island Games (öspelen) och har varit med om fler öspelsguld än troligen någon annan. Hon laddar just nu för nästa år på Jersey! 

Det var god atmosfär och fina prestationer då beachvolleyspelarna gjorde upp och utsikten från Mariebad slår i stort sett allt annat.

Här är de åländska killarna som försvarade Åland i B7-spelen. Från vänster Robert Guildford, Oskar Flodin,  Isac Wasström och Emil Svensson. Vid sidan av de egna matcherna var de dessutom oumbärliga i administrationen av hela turneringen.

Jens Wickholm och Jacob Saurén gjorde reportage med de åländska beachspelarna som snällt radade upp sig. Övre raden från vänster: Lina Jylhä, Amanda Karlsson, Emmely Kalvik, Oskar Flodin, Isac Wasström och Emil Svensson. Nedre raden från vänster Karolina Kinnunen, Emmely Kalvik och Robert Guildford.

Rapport direkt från havet

Lastfartyg och sjöfart är något jag kunde ägna mig åt 24/7. Men då jag inte är så bra på att navigera eller att skruva får jag nöja mig med att uppleva och berätta vad som händer till sjöss. I somras kryssade jag med Godby Shippings ms Misana och det var en resa att minnas länge. Förutom en inblick i shippingens vardag får man även se de stora hamnarna där morgondagens välfärd skapas. Ha en fin söndag och se till att morgondagen blir precis så bra som du vill att den ska vara!

Här är en länk till Sjöfartstidningen där det finns megamånga bilder från resan med Misana.

En stund i solen hann vi också med denna annorlunda kryssning bland finska hamnar. Till vänster jag själv, till höger Godby Shippings vd Dan Mikkola.

Årets match, i dag vinner vi!

Finlands genom tiderna bästa fotbollslag HJK kommer till Mariehamn och Wiklöf Holding Arena i dag. Det gäller semifinalen i Finska Cupen och det är för IFK Mariehamn årets viktigaste match. Jag minns det som i går då IFK med 2-0 tillintetgjorde mästarna så de till sist helt slutade spela. Hoppas innerligen samma sak händer i kväll.

Ses på match och ha en i övrigt fin lördag!

Ingen annan blir med flit svagare, det handlar alltså i allt om att själv finna styrkan. I fotboll och i precis allt annat. Tsiemppa!

Bra Åland, go turfing!

Man ska ju i stora drag undvika att skriva om saker man inte begriper sig på. Det är en bra regel men har såklart också sina undantag för annars blir det lätt tråkigt. I dag är det en sådan dag då jag ska berätta för er om det nya fenomenet turfing som fram till för ungefär en vecka sedan var något jag aldrig tidigare stött på och än i dag inte riktigt begriper. Sådant är för mig oemotståndligt!

Det var genom en affisch på Nyängen som jag första gången mötte begreppet. På en lyktstolpe hängde informationen att ”Detta är en Turf-zon!” vilket för en nyfiken själ ter sig både lockande och spännande. Tidigare har jag skrivit om geocaching som en av dessa förströelser som gör Åland lite rikare och turistupplevelsen lite djupare och som är något som sprider sig snabbt över världen. Turfing är i samma genre och beskrivs av entusiasterna som en blandning mellan Käppen är stulen och orientering och därmed även fysiskt. Spelet är som så mycket annat utvecklat i Sverige och har snabbt blivit populärt på Åland.

Så sent som i går var Åland faktiskt i topp över typ hela världen när det gällde just turfing. Exakt vad som räknas vet jag inte riktigt och hur man börjar vet jag inte heller och för den delen är det jakttider just nu. Men för er som inte jagar och som söker ett alternativ till soffan rekommenderar jag detta å det varmaste!

När det handlar om geocaching finns tydliga tecken på att det lockar turister. Kan turfing göra det också vore det såklart fantastiskt. Vi behöver alla besökare till Åland som vi kan hitta.

Här finns information om vad det handlar om. Här är en som testat för att gå ner i vikt och här är den stora hemsidan. Låt inte helgen bli en av de vanliga, testa något nytt!

Den här affischen intill Nyängens dagis i Mariehamn väckte först min nyfikenhet. Trodde inledningsvis det var något religiöst stolleri men fick sedan tänka om!

Detta är nåt slags resultattavla som turfande ålänningar i går spred på Facebook. Är inte helt hundra på vad det betyder men en sak har jag lärt mig, det är nästan alltid bäst att ligga först!

Nu är det klart för jakt

Höst är arbete, skörd, mörkare kvällar, kräftor och, framför allt, jakt! I kampen för ett hållbart samhälle hör beskattning av naturens eget överskott till en av de viktigare delarna. Dessutom är jakt gemenskap, spänning, frisk luft och, ibland, hårt arbete. Jakten sker i olika sammanhang och på olika platser men är i alla sammanhang det kitt som sätter fart på samtal och vänskap. Det kan till exempel vara hundjakt eller så är det lagtingets jaktklubb eller fladdermöss och hackspettar. 

I Överby jaktlag ägnade vi oss häromkvällen åt att fixa till och flytta om bland de många jakttorn som genom åren rests på olika platser. Det är tungt även normala år men alldeles extra denna sommar. Vi släpade och drog, spikade och hamrade, måttade och svor (ibland). Fyra timmar senare var tornen fixade och därmed kan jaktsäsongen börja på riktigt. Jag ser fram mot ensamma timmar och spänningen då det hörs rörelser i skogen. Och såklart rådjursmiddagarna, man är ju bara människa!

Redo för arbete. Innan jakten kan börja måste grejerna skötas om. Det såg det här tappra gänget till. Från vänster Johan Aller, Rune Karlsson, James Henderson, Macke Landström och Kristian Aller.  

En bra traktor och en skicklig förare i Roy Karlsson är oumbärligt då tunga torn ska flyttas från en plats till en annan.

Så här fint kan det se ut när det är färdigt.

Och har man fyrhjuling med sig slipper man ibland promenera!

Anfölls av en telefon

Ibland slår minnena till när man minst anar det. Som i sjöbevakningens gamla utsiktstorn på Bärö häromdagen. Högst uppe i tornet finns den gamla spaningscentralen och där står en gammal telefon med petmoj och allt. Jag behövde bara se klenoden för att slungas tillbaka till tiderna gryning då jag jobbade extra som taxichaufför i Godby. I stationen, längst inne i rummet, stod en hög- och lågsäng där man kunde sluta sina blå under lugna timmar. Den här natten hade jag valt överbädden, den undre var upptagen av en kollega vars sovljud närmast kunde jämföras med raketuppskjutningar. Trots detta lyckades jag med milt våld hitta nån slags sömn frampå småtimmarna.

Då ringde telefonen, som var en exakt likadan som den i sjöbevakningsstationen, på golvet nedanför underbädden. Det var min tur att svara och det fanns ingen tid att spilla. Sömndrucken som bara en nymornad tjugoåring kan vara svingade jag mig ner från min sovplats, råkade i hastigheten stiga på telefonen och märkte när jag sedan lyfte på foten att telefonen satt fast i ena tån. Jag begrep absolut ingenting och kände paniken stiga. Jag skakade på benet, sparkade åt sidan men telefonen satt fast samtidigt som smärtan började tränga igenom den nymornade kroppen och små stänk av blod sprätte ut över linoleummattan i stationen.

Jag minns inte hur länge jag stod och försökte begripa vad som hänt men till sist klarnade det. Den lilla piggen som synkar med petmojen (nummerskivan) hade av skäl jag aldrig kommer att begripa trängt in i min högra stortå och hängde följaktligen och formligen dinglade i tån. Vem som ringde har jag förträngt liksom vad som exakt hände efteråt men känslan av vanmakt över att ha en gammaldags telefon fästad i ena tån lämnar mig aldrig. Särskilt inte efter den oväntade synen i tornet på Kumlinge.

Detta är inte mitt enda minne från flydda tider. Jag minns faxen också!

Och just det. Tack för mobiltelefonin.

Den lilla och till synes rätt ofarliga piggen nere till höger på telefonen borrade sig in i min nyvaknade och oskyldiga tå och skapade ett minne som varar för resten av livet.