Vikten av att drömma

Jahaja, i dag ska vi vidga vyerna något. Livet består nämligen av mer än skärgårdstrafik, kooperativets comeback på Åland, statsbudgeten, skattegottgörelsen och Viking Lines nya fartyg. Det ska vara lite skådespel också för att summan av det så kallade livet ska bli så hög som möjligt.

Av det skälet skänker vi i dag en tanke till Enid Blyton som föddes just i dag år 1897. Hennes böcker lämnade mig inte en minut i fred under tonåren och före det. Jag läste allt om de fem kompisarna och deras äventyr. Dick, Julian, Anne och George samt hunden Tim var med mig i stort sett dygnet runt. Det var kanske inte den första dörren till litteraturen men troligen den viktigaste. I Blytons böcker hittade jag nyckeln till äventyret och världen utanför Åland. Spänningen tog aldrig slut trots att det i allt det hemska alltid fanns nån slags garanti att det goda till sist skulle segra. I dag skulle jag förmodligen inte finna någon större glädje i just den läsningen. Livet är som bekant föränderligt. Det som en gång var det hetaste ligger i dag djupt nere i frysen.

Så här kunde Femböckerna se ut när det begav sig. Sterotyper eller inte så har Enid Blyton med sina texter visat många unga vidare in i litteraturens labyrinter.

Lustigt är det också att läsa analytikerna som i dag dissekerar Enid Blytons författarskap och slår ner på att hon underbyggde stereotyper, var halvt rasistisk, förhärligade tillvaron och befäste könsroller. Kort sagt att hon hittade på allt som fanns i böckerna...

Att det hon ägnade sig åt kort och gott var underhållning kommer i dag i andra hand när allt och allting ska definieras in i detalj. Sånt kan jag mellan varven tröttna på. Sökandet Efter Sanningen blir då lite löjeväckande. Jag tror folk, i synnerhet unga, mår bra av lite dagdrömmar. Trots att sådana mellan varven tenderar att bli politiskt inkorrekta och i bajsnödiga litteraturvetares ögon farliga. Tack för vad du skrev Enid Blyton, dina texter skänkte innehåll.

Petteri Forsell i mitten, flankerad av Zacke och Mille Pettersson. Två supportrar som ska sakna sin Petteri när han drar till Turkiet.

Glöm nu inte för allt i världen bort att komma till WHA i kväll och se IFK Mariehamn ta poängen av våra vänner från Jakobstad. Jaro är i alla avseenden ett fantastiskt lag men just i kväll tänkte vi låta dem återvända tomhänta vad poängen beträffar. 18.30 är det matchstart. Missa för allt i världen inte heller Dagens Farväl. Kvart över sex hyllar vi den store lille Petteri Forsell som står i beråd att erövra Turkiet nu när han är klar med Åland. Han twittrar också och kallade i dag Åland för ”island of dreams”. Det kan vara bland det bästa jag hört. Följ honom här. Enid Blyton och Petteri Forsell skulle kanske inte ha s mycket att säga varandra om de träffades i dag. Men en gemensam nämnare har. Båda säljer drömmar.

En viktig dag för hela Åland

Fredagen den 10 augusti 2012. Det är inte vilken dag som helst. Viking Lines miljöfartyg ms Viking Grace ska sjösättas. Det är en stor dag för åländsk sjöfart, för finländsk skeppsbyggnadstradition och för resandemönstret på Östersjön. Men först något helt annat som också är ett slags jubileum, i alla fall för oss fartygsnördar som det finns fler av än man kunde tro.

Hade vi skrivit 1628 och hade vi levt i Stockholm hade vi i likhet med några tusen andra själar just i dag stått på Skeppsholmen (i dag Blasieholmen) och sett på när den tidens allra största stolthet lade ut. Regalskeppet Vasa var klar för strid och äventyr efter en byggtid på bara tre år. Hur det gick vet vi alla. Örlogsfartyget hann nästan bara ut ur hamnen innan hon slog runt och tog med sig uppemot femtio män i djupet. Så här målande skriver Wikipedia om händelsen:

”10 augusti 1628 beordrade kapten Söfring Hansson att Vasa skulle sätta segel på sin jungfrufärd mot ankringsplatsen vid Älvsnabben i Stockholms skärgård där hon skulle ta ombord soldater och proviant. Dagen var klar och stilla och den enda vind som blåste var en lätt bris från sydväst. Skeppet bogserades längs stranden till den södra delen av hamnen där man satte tre av de tio seglen, och skeppet började röra sig österut. Kanonportarna på nedre batteridäck var öppna och kanonerna sköt salut när man började lämna Stockholms hamn.

Efter att Vasa hade kommit ur lä, fyllde en kastvind hennes segel och krängde plötsligt åt babord. Skoten släppte, och skeppet rätade upp sig när kastvinden passerat. Snart kom ytterligare en kastvind som åter tvingade ner skeppet på babords sida och den här gången krängde hon så kraftigt att vatten började forsa in i de öppna kanonportarna. Det inrusande vattnet gjorde att Vasas slagsida ökade och att barlasten blev förskjuten. Hon kantrade och sjönk på 32 meters djup, 120 meter från stranden. Överlevande besättningsmedlemmar klängde sig fast vid flytande bråte och de många närliggande småbåtarna som låg ute skyndade sig att undsätta. Trots deras insatser och det korta avståndet till land drunknade mellan 30 och 50 människor när skeppet sjönk enligt samtida rapporter. Flaggor och vimplar på för- och stormasten stod fortfarande ovanför vattenytan, men lutade kraftigt åt babord eftersom ballasten hade förskjutits när skeppet kantrat. Vasa sjönk i åsynen av en stor folkmassa om hundratals, om inte tusentals, vanliga stockholmare som kommit för att se det stora skeppet avsegla. Bland åskådarna fanns även utländska ambassadörer som tjänstgjorde som spioner åt Gustav II Adolfs vänner och fiender.”

Det gick alltså rejält galet men tack vare detta kan Stockholm i dag stoltsera med ett av världens mest unika muséer – Vasamuseet, som sannolikt betytt mer för Sverige som nation än någonsin ytterligare ett krigsfartyg hade gjort på 1600-talet.

I dag är det också en märkesdag för åländsk sjöfart. I dag ska nämligen fartyget som alla hoppas ska sätta fart på Viking Line sjösättas i samband med en solenn ceremoni i Åbo. Där springer just nu hjälmprydda Viking Line-människor runt med elden i baken tillsammans med alla varvsarbetare för att allt ska vara på topp när alla gäster anländer till varvet där Viking Grace just nu ligger i en torrdocka. Det ligger såklart stor spänning i luften. Inte så mycket för om fartyget ska flyta eller inte, för det gör det. Men för hur den så kallade marknaden ska ta emot fartyget som i en massa olika avseenden är något fullständigt unikt för passagerartrafiken på Östersjön. Av bilderna och filmerna på projektets hemsida att döma är fartyget en skapelse som bär få, om ens några, likheter med de färjor vi vant oss vid över åren.

Det ligger mycket i potten. Viking Line bär i dag stora likheter med jätten Nokia som tack vare extrema framgångar aldrig såg när konkurrenterna tog innerkurvan och körde förbi. Samma sak har estniska Tallink gjort med Viking Line tack vare låga löner, kreativitet och oförvägenhet. Därför är Viking Grace en extremt viktig satsning för Viking Line som mer än något annat bolag bär den åländska framtiden på sina axlar.

Alla kan inte vara på plats och se ceremonin men på hemsidan kan man följa sjösättningen live från klockan 14.00. Det är också unikt liksom alla de sociala media som rederiet tagit till hjälp i historieskrivningen (storytellingen) kring projektet. Med Viking Grace har Viking Line visat att man är beredd att satsa högt på en ljusnande framtid. Det är något vi alla borde låta oss inspireras av.

Ha i övrigt en trevlig helg!

Så här ser Viking Grace ut där hon ligger i dag. Fast på eftermiddagen ska hon flyta på egen köl.

Upp ur hålet kom ett troll

Skrev ju lite om nödvändigheten av att Åland växer i går. Ju fler vi blir, desto större förutsättningar har vi att klara av de krav den moderna ålänningen ställer på offentlig service; sjukvård, skola, vägbyggen, skärgårdstrafik, äldreomsorg och så vidare. Ju fler som är med och arbetar och betalar skatt och håller näringslivet i gång, desto bättre klarar vi oss alla.

Men som alltid när man skriver om de på riktigt angelägna problemen finns det troll som yrvaket tittar upp, kisar förvirrat mot solen, undrar vad som riktigt hänt och helst av allt vill krypa tillbaka till mörkret under stenen. Så här skrev en så kallad Lemlänning med exaktheten och insikten hos en smed som ska försöka reparera ett atomur:

”Större ä inga bättre alla gånger, o varför måste de alltid sig så att de ska va turkar o negrer som flyttar hit, de e ju inge bra betyg att de bara e dom som vill komma hit, svenskar o finnar verkar ju inte villa lag sig hit i sådana mängder som utbölingarna. De va no bättre förr när alla kännd alla o allt bortom bygränsen va okänd mark .”

Nu tror jag inte detta är på riktigt. Snarare är det någon som med dialekten som täckmantel försöker sig på ett litet skämta-aprillo med mig. Hur som helst. Den där formen av invändningar finns på riktigt där ute i de djupa skogarna och de avlägsna öarna. Inte bland de breda och hårt arbetande lagren, men likväl finns de där. Det är trist och det är direkt kontraproduktivt om man på riktigt vill utveckla ett modernt samhälle och inser att det kan vara en fördel om ens föräldrar kommer från skilda släktled.

Åland är och har alltid varit ett öppet samhälle. Sjöfarten har gjort att vi vidgat vyerna på ett sätt som få andra liknande områden lyckats med. Därför har vi internationella företag, framgångsrika rederier, skickliga idrottare, duktiga artister och orädda medborgare. Ålänningarna har genom generationer lärt sig att omvärlden inte är så värst olik den egna ön. Bara för att folk ser annorlunda ut och pratar andra språk lever de liknande liv och säger i stort sett samma saker till varandra. Livet är varken mer eller mindre komplicerat än så. Lika självklart som att man är en god värd för sina gäster i sitt hem är det att vi alla som bor i vårt örike hjälps åt att se till att de nya som väljer att flytta hit ska känna sig välkomna och bidra till fortsatt framgång hela Åland till fromma.

Så ”Lemlänning” eller vem du än är. Släpp sargen för ett ögonblick och ge dig in i matchen. Vad det var förr i världen när tillvaron tog slut vid bygränsen... det var i alla fall inte bättre. Och att alla ska känna alla... bevare oss väl för det. Kamma dig, borsta bort dammet från kavajslaget, ta färjan till Stockholm, ät en kebab och känn att du lever.

Wikipedia: Internettroll, eller bara troll, är Internetslang för användare som medvetet skriver ett stort antal provokativa, märkliga, ickerelevanta och/eller oseriösa diskussionsinlägg påInternetforum (ursprungligen på Usenet) i syfte att provocera fram en känslomässig debatt, ofta utanför själva ämnet för huvuddiskussionen. Trollen ses ofta delta i ett otal diskussioner samtidigt och föder ilska, vanmakt och skadar sinnesstämningen hos övriga användare som hugger på de krokar de lägger ut. Om trollen inte ignoreras eller blockeras kan de ibland lyckas ta död på diskussioner eller hela forum.

Åland fortsätter växa

I dag offentliggjordes Finlands budgetförslag för 2013. Tillväxt är det allting annat överskuggande målet, men den kommer inte gratis. Staten dras alltjämt med ett kraftigt budgetunderskott och statsskulden beräknas nästa år uppgå till nittiofem miljarder euro. För Ålands vidkommande betyder budgeten följande (se tabellen nertill), tyvärr bara på finska än så länge. Den egentliga klumpsumman ser än så länge ut att stiga något medan skattegottgörelsen kvarstår på samma nivå som i dag eller tjugofem miljoner euro. Lotteriskatten som Paf genererar och som återbärs till landskapet uppgår till hela tretton miljoner euro eller fyra miljoner mer än i år. Fast. Och. Detta. Är. Viktigt. Som situationen i dag ser ut i Europa är risken extremt hög att denna finansiella karta måste ritas om rejält under höstens lopp.

Kolumnerna är från vänster 2011 års resultat, prognosen för 2012, budgeten för 2013 och förändringen mellan 2012 och 2012 i euro samt procent. Alla siffrorna är i tusental euro. OBS! Man ska komma ihåg att i stapeln för 2012 finns femtio miljoner euro i extra anslag för den så kallade Finlandskabeln. 

I går kom nya uppmuntrande uppgifter från Ålands statistik- och utredningsbyrå (Åsub). Åland fortsätter växa till följd av inflyttning. Fler vill vara med och dela på dessa 6.500 öar som landskapet består av. Därmed fanns det 28.526 hemmaålänningar som bodde här per den 30 juni. Utanför våra öar finns minst lika många och minst lika intresserade så kallade bortaålänningar. Det ska vi vara glada för. Ju fler som känner sig som ålänningar, desto bättre. Vi behöver arbetskraft och vi behöver nya idéer för att stå rustade inför en framtid som ser osäkrare ut än på länge.


Att Åland fortsätter växa är nödvändigt för tillväxtens skull. Mot bakgrund av svaga siffror från Finland och ännu svagare siffror från Storbritannien är det en synnerligen oroande utveckling i vår omvärld. Det är inte längre bara Grekland, Italien, Spanien och Portugal som har det kämpigt. Och detta sprider sig garanterat. Den åländska ekonomin är baserad på en klumpsumma som av siffrorna i Europa att döma över tid riskerar att sjunka istället för att bibehållas eller helst stiga. Till detta ska läggas en skattegottgörelse som om man ser till de så kallade åländska storbolagens resultat i stort sett kommer att bli noll inom en nära framtid.

Om tillväxten upphör och skatteunderlaget minskar blir landskapet Ålands situation extremt utmanande. Det sade jag i lagtinget i våras när omställningsbudgeten presenterades. Sedan dess har utvecklingen i Europa och det exportberoende Finland gått åt fel håll vilket kan innebära att de planerade besparingsåtgärderna är för få. Detta leder till en enda slutsats hur besvärlig den än är. Det måste bli värre innan det blir bättre. Tur att hösten är här så folk börjar jobba igen istället för att blanda paraplydrinkar och grilla biffar. För en sak är klar – det skapar inte tillväxt; eller kanske, men på fel ställe...

Så här ser befolkningstillväxten ut på Åland i dag. Fler och fler vill bli ålänningar. Det är ett gott betyg på det samhälle vi lever i.

Vi vann med 1-1!

Jodå, synd att klaga på veckan som gick ur ett fotbollshänseende. Förra måndagen åkte vi till Åbo och återvände inte förrän vi vunnit med 3-0 mot hemmafavoriten FC Inter. (Några av spelarna i Inter har fortfarande inte hittat hem...) Då dominerade ”Petterikolkka” stort.

Sedan kom den dramatiska helgen då det blev klart att Petteri Forsell får chansen i storklubben Bursaspor i Turkiet. Praktiskt taget över en natt försvann därmed IFK:s frisparks- och hörnläggare nummer ett och lämnade såklart ett stort hål efter sig i laget.

Med några fjärilar fladdrande i magen drog vi sedan till Veritas Stadion för andra gången på en vecka. Även den här gången kom en buss full med jublande supportrar med för att se IFK spela mot seriefyran TPS som gått fram som en vägskrapa i serien den senaste tiden. Fast mot IFK tog det stopp. Det blev 1-1 efter en heroisk insats av först och främst målisen Simon Nurme, backjätten Mason Trafford (som inte hade blivit mycket efter Usain Bolt i hundrametersfinalen sent på söndagskvällen). Rusningen Trafford gjorde i början av första halvlek hade gjort många sprintrar gröna i nyllet.

Ändå är det Jani Lyyski jag minns bäst från denna match. Som den kille hade fömågan att göra både rätt och fel i samma match! TPS’ ledningsmål har beskrivits som ett självmål av Jani; det är såvitt jag kunde se rena nyset. Han stod förvisso på mållinjen och han fick förvisso bollen på foten men det fanns inget han kunde gjort åt det målet. Det får nog andra ta på sig.

Hur som och shit happens. Inte länge efter ledningsmålet fick IFK hörna. Alla vi knappt hundra i IFK-klacken hade i stort sett bara en tanke i huvudet. Kom tillbaka Petteri. Men det gjorde han inte. Istället gick Petteris kompis sedan många år tillbaka, Patrick Byskata med stor beslutsamhet till bollen. Han ägnade inte klacken en endaste blick utan behöll fokus, tog sats och klippte till. Där inne i den så kallade slurven stod Jani Lyyski, stor och synlig. Men istället för att dåna bollen i mål och sannolikt ha träffat någons ben gjorde Lyyski två tre eleganta dribblingar innan han till synes genant enkelt chippade in kvitteringen. Det var 1-1 även i halvtid även om det absolut inte varit orättvist med en IFK-ledning. I andra halvlek var det mest TPS som stod för spelet. I synnerhet efter att Jani Lyyski fått en andra varning efter ett försök till filmning och därmed skickades till duschen. Reaktionerna efteråt var blandade. Orättvist, sade några, helt rättvist, sade andra. Om utvisningen alltså.

Ändå är slutsatsen att 1-1 borta mot ett formtoppat TPS får anses synnerligen godkänt. Fyra poäng på två matcher i Åbo är något att känna stor stolthet, hjärta och passion för. Nu tar vi nya tag och förbereder en pälsning av Jaro som kommer på besök på lördag. Då kommer även Petteri Forsell hem igen för att ta farväl av de supportrar och det lag han lärt sig att älska under sin tid i Hela Ålands Lag på Fredens Öar.

Missa nu för allt i världen inte Peter Lundbergs sommarprat i morgon kl 10 med repris 17.30. Han har massor av kloka ord att dela med sig av. Det har också Petteri Forsell på plats i Turkiet. Här kan du se första intervjun på plats med honom.

Patrick Byskata steg fram och gjorde en Petteri då IFK kvitterade till 1-1 borta mot TPS i måndags. Bilden har jag lånat från Turun Sanomat.

Det gröna tåget rullar igen

Jahaja, då var det dags igen. Det blir supporterfest i kväll igen då TPS tar emot IFK på hemmaplan. Det råder fotbollsfeber i hela Åbo och skräcktempen stiger i takt med att matchen närmar sig. Något nytt Petterikolkka blir det inte i dag då Petteri är på snabbkurs i turkiska. Men det finns gott om andra spelare som är redo att stiga fram och axla ansvaret.


Till alla er i Åbo och i TPS vill jag säga, var inte rädda! Vi kommer i fredliga avsikter. Lämna bara de tre poängen i ett brunt kuvert i luckan på väg in till Veritas Stadion så vänder vi lugnt och stilla hemåt igen. Vi behöver dem nämligen bättre än ni, så där objektivt sett. Vi vill heller inte, och det vill nog inte heller ni, åstadkomma onödiga sinnesförvirringar eller ohälsa i form av insläppta mål genom att blåsa till strid, ursäkta... match.


Valet är ert. Men innan ni väljer att inte följa vårt lilla förslag, läs detta. Ni vill INTE att samma sak ska drabba era spelare.


Med vänlig hälsning,


Jörgen Pettersson

Petteri Forsell är inte väg tillbaka till Veritas Stadion tillsammans med en fullsatt buss supportrar i dag. Han är på väg att göra turkiska frisparksmurar till darrande asplöv. Om detta kan ni läsa mer här.

I dag: grilltips från stjärnkocken

Herregud, här har man hållit på bloggat och bloggat och helt glömt bort vad ni egentligen vill ha. Grilltips! Så här kommer några tankat kring det här med vad man ska lägga på grillen och hur. Texten har jag skrivit och den var till delar publicerad i Scandinavian World tidigare i somras.
Allt som behövs för den perfekta grillmiddagen i sommar är en fläsksida, lite rökt fisk och åländsk vaniljglass. Det kan vi slå fast efter en pratstund med Sveriges, Finland och Ålands mest kända mästerkock, Michael Björklund. 
Nu ser vi framåt och tänker på den perfekta grillkvällen. Ni vet en av de där otroliga kvällarna då tiden står stilla och friden är total. Då grillarna är laddade och familjerna samlade till. När det är sommarparty är det grillfest. Och vem ska man fråga om den perfekta grillkvällen om inte den åländske stjärnkocken Michael Björklund. Det är enkelt, billigt och svingott (ursäkta)! 

Så här gör du:

Köp en rimmad (saltad) fläsksida, det finns i varje välsorterad butik och har under senare år blivit allt mer populärt. Inte så konstigt, om du fortsätter att läsa.

Sätt den i ugnen och stek den mjuk, på gränsen till mosig. Sedan låter du den kallna och passar mot slutet på att öppna en iskall Stallhagen (eller någon annan öl om du inte har Stallhagen, allt behöver inte vara perfekt!) Ölen ska inte vara till matlagningen utan till dig själv. En glad kock lagar godare mat!

Det är nu skarpt grill-läge. Vill du vara perfekt kör du med riktig kol, vill du vara praktisk är det gas som gäller. Båda duger, enligt Michael Björklund. Den rimmade fläsksidan skärs i mindre bitar och läggs på grillen med skinnsidan neråt. Och nu ska det grillas! Innan det är färdigt ska svålen eldas på så den blir krispig och liksom popcorn spricker i munnen när du tuggar. När du kommit så långt är den rimmade grisen färdig att äta – efter du penslat på en glace bestående av honung, olja, ingefära och vitlök.

– Detta blir otroligt gott. Och överraskande billigt. Frågan är om det kan bli godare en grillkväll, kommenterar mästerkocken.

Till den grillade grisen kan man laga en aioli som man dippar köttet i, bakade potatisar samt några grillade majskolvar. Drycken är en kyld Stallhagen, i den bästa världar det nya honungsölet!

Till förrätt kan rökt fisk passa väldigt bra. Abborre eller flundra eller sik, sådana fiskar som finns i våra egna vatten och inte har transporterats långt till matbordet. En sparris till är aldrig fel, till exempel de åländskodlade sparrisarna som Tage Eriksson i Jomala driver fram.

– Det finns många skäl att satsa på det lokala. Först och främst smaken såklart men också av omtanke kring vårt gemensamma samhälle. Ju mindre vi måste köpa in utifrån, desto bättre. Och här i Norden har vi helt otroliga råvaror, understryker Michael Björklund som aldrig ledsnar på att prisa de närproducerade produkterna.

Men ingen middag utan en rejäl efterrätt. Som i det här fallet består av färska jordgubbar och den nya åländska vaniljgräddglassen från ÅCA. Fjorton procents fetthalt och på alla sätt en smakupplevelse utanför det vanliga.

– Den är helt fantastisk och liknar ingenting annat i glassväg, jag rekommenderar den verkligen!

Det känns också omöjligt att skriva om grillning utan att nämna klassikern, den som alla grillmästare någon gång hanterat.

– En hängmörad entrecote är självklart aldrig fel. Grilla den gärna i ett större stycke och skär sedan tunna skivor från den, lyder mästerkockens tips.

Och så passar han på att en gång för alla slå fast hur man ska göra med saltet och pepparn. För det spelar absolut ingen roll om man saltar och pepprar före eller efter man satt biffen på grillen.

– Jag tycker det är bättre att man gör det före man grillar, någon timme, inte mer, för annars riskerar man glömma bort det i samband med själva tillredandet. Och då har man misslyckats, för alla entrecoter behöver ha salt och peppar för att bli riktigt goda.

När man ska grilla kan man aldrig klä sig tillräckligt klokt. Tofflor, ljusa byxor, förkläde, svart polo och så nånting att läsa medan man väntar på att allt ska bli klart. Voila! Vattenslangen nere till vänster är bra att ha om det så kallade läget blir så att säga onödigt skarpt. ;-)

Så rodde vi över havet, del 2

TREDJE DAGEN

Regnigt och grådaskigt och roddbåten fylld med vatten efter nattens oväder. Innan vi startar den planerade etappen till Fejan utanför Kapellskär där familj och släkt möter upp för lunch tvingas vi ösa ur båten. Ingen vidare start på en lång dag. Första dagen var bättre! Och båda var enklare än det var förr.

Planen i dag är att ro till Fejan och sedan vidare till Söderarm för att vila ut inför färden över havet. Så blir det inte alls. Det blir mycket längre.

Vädret har varit hårt hela dagen men vid tvåtiden börjar vindarna lägga sig. Efter lunchen ror vi ut mot havets kant för att säga hej till Ålandsfärjan.

Pratar med bryggan om väderleksrapporten timme för timme. Det visar sig att vinden blir gynnsam från sydväst fram till tiotiden på kvällen då den ska friska i. Det ger oss drygt fem timmar att ro på. Saken är klar. Adjö Söderarm och en natts vila. Kom an hav!

Med strömmingsflundror i kistan och 18 sjömil i ryggen tar vi sikte västerut där Kobba klintar ligger 22 sjömil bort. Dyningarna är till en början vid Tjärven väldiga men vinden svag. Blir nästan sjösjuk av gungandet upp och ner. Efter Tjärven lägger sig havet och vi börjar veva på. Ett årtag i gången. Ett till. Rodd är som bäst när tid och rum inte längre finns utan det enda som gäller är ett årtag i taget och sakta mak framåt.

Ålandsfärjan passerar och ger signal. På däck står folk och applåderar. Undrar om det blir större än så? Men snart är vi ensamma igen. Vevar på. Vi stannar regelbundet för energiintag och vatten. När nöden tränger på kommer öskaret som en räddare, en upplevelse bara det… På sätt och vis.

Nästan på minuten som väderleksrapporten utlovat börjar det blåsa upp. De sista fem sjömilen fram till Kobba klintar tar vi i för allt vi är värda. Hav som blåser upp är ingen bra plats att vara på. Känslan när vi tar i land på Kobba klintar går nog inte att beskriva på ett vettigt sätt. Men en otrolig lättnad är det. Tid: 5 timmar och 9 minuter från Tjärven till Marhällan. Distans totalt denna dag: 40 sjömil.

FJÄRDE DAGEN
Vaknar på Kobba klintar och nyper mig i armen. Kan detta faktiskt vara sant? Att vi korsat havet och tagit oss till Kobba klintar ett halvt dygn tidigare än beräknat?

Jodå. Vi sitter ändå kvar på holmen och tar igen oss inför det sista fyra sjömil långa benet in till Västerhamn. Ringer banker och annat för att få ihop slutresultatet av insamlingen till Ålands barnfond. Totalt kan vi överlämna en check på drygt 13.000 euro.

Klockan halv fem på eftermiddagen lägger vi ut båten och tar i för vad som ska bli sista gången. Sätesmuskulaturen protesterar vilt till en början men ger sig så småningom. Sträckan som tidigare känts lång, i början av träningen, är nu ingenting.

En god bit före Pommern kopplar vi på 200 båtar som privatpersoner och företag köpt. Det blåser upp till motvind igen och det är med nöd vi lyckas bärga in dem till ÅSS marina. Där står Ålands barnfond och väntar tillsammans med många andra. Krögar-Micke bjuder på roddmeny och kvällen blir naturligtvis en enda lång pina för alla som tvingas lyssna till två uppspelta män som inget hellre vill än berätta om en liten roddtur...

Solen hade börjat gå ner och vinden tillta då vi anlände till Kobba klintar i solnedgången. Den här bilden tog Daniel Eriksson medan vi kämpade på över Ålands hav.

Så rodde vi över havet, del 1

Vi fortsätter den inslagna vägen med några tillbakablickar så här i början av augusti, innan allt det vanliga börjar snurra igång på allvar. Våren 2005 gjorde jag och min kompis Johnny Sommarlund något som ingen gjort på väldigt, väldigt länge. Vi rodde från Stockholm till Mariehamn av två olika skäl. 1. För att vi fyllde fyrtio år det året och ville se om vi klarade utmaningen. 2. Vi ville bidra till något konkret och samlade därför in pengar till Ålands barnfond och den planerade barnpaviljongen vid Ålands centralsjukhus.


Här är hela historien om färden över havet. Vi kör den i två delar med början i dag.

FÖRSTA DAGEN

Starten från Wasahamnen går som på räls. Det blåser visserligen hårt men vinden är från rätt håll och vi får en ordentlig skjuts ut mot Fjäderholmarna.

I dag finns där ett litet turistparadis. Under större delen av 1900-talet var platsen skövlad då den användes som Stockholmarnas latrin. Tidigare än så huserade brännvinskungen LO Smith på ön som sinnrikt nog inte hörde till Stockholms stad. Därför kunde Smith sälja sprit betydligt billigare än i Stockholms hamn i en form av tidig taxfree. Det kan vara en förklaring till att så många ålänningar som körde ved eller fisk till huvudstaden valde att stanna till på Fjäderholmarna. Både på dit- och hemvägen...

Vi ror förbi efter en snabb macka. All uppståndelse vid avfärden har gjorde att det blev lite si och så med lunchen.

Efter Fjäderholmarna passerar Waxholms fästning snabbt. Medvinden är stark och rodden går lätt. Vi snittar lite över fyra knop. Målet är att korsa Trälhavet första dagen, något som går lite för bra. Två vågor sköljer över oss snett akterifrån och fyller durken med vatten. Jag fortsätter ro och Johnny öser.

Av rena adrenalinchocken fortsätter vi ro ytterligare några sjömil innan vi tar natt vid Vallersvik där ett litet småbåtsvarv ligger. Distans: 18 sjömil.

ANDRA DAGENRedan på morgonen anar vi oråd. Det blåser inte hårt men det blåser från fel håll och vi ska ro långt. Dessutom känns gårdagens rodd i kroppen. Solen gassar och vi inser att sololja har vi inte.

Första dagens rodd resulterade i brända armar och i dag blir det inte bättre. Hjälpbåtsskeppare Kurt Sommarlund som har sällskap av fotografen Daniel Eriksson förbarmar sig och drar till närmsta skärgårdsbutik för att shoppa loss lite. Vi bestämmer oss för lunchträff vid Siaröfortet. Dit kommer vi först. Skärgårdsbutiker växer inte längre på trän ens i skärgården och det tog tid att hitta någon.

Innan vi förtöjer där för matintag tar vi nästan i land på Ryssmasterna och studerar skarvarnas framfart. Öarna är bokstavligen så till den milda grad nedskitna att ingen frivilligt kan vilja gå iland. Skarvarna sitter och ligger och flyger i tusentals. Havsbotten består av grön ävja och allt stinker. Blir väldigt övertygad om att allt borde göras för att slippa sådana kolonier på den åländska sidan.

Efter lunchen fortsätter vi till Blidö där Blidö Wärdshus väntar. Nu tilltar motvinden och solen försvinner. Sololja är det sista vi behöver. Kampen blir hårdare än tidigare. Fjärdarna större. Musklerna svagare.

Vid ett tillfälle går vi upp i lä mot ett litet land och funderar över situationen. Varför? När man kan sitta i hemmets lugna vrå. Några energistänger och lite vatten senare är vi på väg igen. Inte direkt upprymda men kanske lite stärkta. Då kommer regnet…

Men efter regn kommer sol och för att göra en lång historia kort når vi Blidö där det blir middag och övernattning i ett litet men trevligt värdshus. Distans: 18 sjömil, de flesta i motvind.

I morgon lördag: Så korsade vi Ålands hav.

Till sist blev dags för start för långrodden från Stockholm till Mariehamn.

Uppladdning inför havsrodd

Senvåren 2005 var en vår jag aldrig ska glömma. Tillsammans med Johnny Sommarlund företog vi oss då att ro från Stockholm till Mariehamn. Den historien är värd att berätta igen! För varför ska man annars ha en blogg om man inte skulle berätta sådant som är skoj?!

Häng med några år tillbaka i tiden! Så här skrev jag i Ålandstidningen en vecka innan startskottet gick:

”Där det finns ett hav finns det också folk som vill ta sig över det. Ibland har det skett seglande, ibland simmande, ibland surfande och ibland med en hisklig fart i spjutspetsade muskelbåtar. Till och med vattenskidor har folk testat.
Numera korsar folk hav för att tillfredsställa behov som sedan länge kapslats in i en allt mer lättlevd värld. Den moderna människan saknar kanske inte utmaningar men behöver inte längre kämpa för sitt liv varje dag. I vart fall inte i den del av världen som vi lever i.
Det finns förvisso andra mer svårgripbara problem som ställer till det för nutidsmänniskan. Mer oförklarliga. En människa som måste hitta mat för att överleva eller söka skydd för att undgå fara upplever såklart stress. En människa som snurrar i en vild karusell mellan jobb, självförverkligande, dagishämtning, matlagning, statusprylar och knypplingskurser upplever också stress. Inte fysisk stress till följd av hunger, utan andlig press till följd av inte sällan egna ambitioner att pressa in så mycket skoj som möjligt på kortast möjliga tid.
Det är precis när karusellen snurrar som värst som det är dags att fatta ett par åror och börja ro. I en roddbåt existerar ingen stress. Där gäller bara ett årtag i taget. Och ett till, ännu ett, och flera. I jämn takt med bara havet som sällskap.
Det är förmodligen något nedärvt i det där att besegra elementen med så lite hjälp av modern teknik som möjligt. Eller då det handlar om muskelbåtar i så hög fart som möjligt. När tillvaron blir för lugn måste det till lite strapatser.
I dag gör vi det för vårt höga nöjes skull i en enkom tillverkad roddbåt av lätt plast. Resan som Gottfrid Johansson berättar om här intill (detta var en hänvisning till en artikel där Gottfrid berättade om hur han rodde över Ålands hav 1935) var något helt annorlunda. Då gällde det om inte livet så i alla fall brödfödan. När vi någon gång nästa helg står vid tröskeln till Ålands hav handlar det bara om att bevisa att vi klarar det.
Ska dock tänka på Gottfrid och tacka min lyckliga skapare för att året är 2005 och inte 1935 och att följebåten är nära. Vet uppriktigt inte hur det skulle ha gått om det varit natt i oktober och Ålands hav legat mellan den strömmingsfyllda båten och målet i Norrtälje. Risken är inte precis liten att jag hade vänt.
Undrar förresten hur många av dagens 15-åringar som hade fortsatt att ro när vinden lade sig. Det kanske är dags att införa obligatorisk långrodd för alla 15-åringar. ”Visst får du bredband, men först efter att du rott över havet”, typ.
Det är nu exakt en vecka innan det är dags för start från SkärgårdsMässan på Djurgården i Stockholm. Vi har tränat tillräckligt (hoppas vi!) och vi är redo för start.
Vi är också väldigt glada för det stöd och de uppmuntrande ord vi fått från både kända och okända som stöttat projektet. Vi är tacksamma till alla er som deltar genom att köpa en liten båt.
Medlen som vi får in går oavkortat till Ålands barnfond som gör ett jättejobb för att minska strapatserna och olägenheterna för familjer som drabbas av sjukdom.
Tack vare barnfondens lägenhet i Åbo slipper åländska familjer bo i gråa hotell under sjukhusvistelsen. Svåra åkommor är illa nog utan att boendet ska vara eländigt.
Dessutom bygger barnfonden som bäst en lekpaviljong intill sjukhuset i Mariehamn där barn ska få möjlighet att ägna sig åt hälsobringande lek. Taket är redan uppe.
Vi ror för att tillfredsställa vår gamla dröm att korsa havet men vi ror också för att utmana andra att skänka en slant till ett ändamål som är gott.”

I morgon fredag: Så startade långrodden från Stockholm

Pysslet inför avfärden gick ut på att knytas fast alla små plastbåtar folk köpte för att vara med i insamlingen till Ålands barnfond. Roddare Pettersson och Sommarlund samt hjälpbåtsskeppare Kurre Sommarlund.

Då hade det blivit tvångsvård...

Idrott är i dag något som ålänningarna vårdar och hyllar. Våra lag i olika sporter kämpar inte bara för sin egen skull. De vinner för hela samhället och deras förluster delas av många. Våra idrottsstjärnor utgör viktiga förebilder och inspiratörer till unga ålänningar. Genom att konkurrera med andra lär man sig själv bli bättre. Idrottens framgångar har därmed inte bara stannat hos utövarna. Det finns många exempel på hur människor vana vid hård träning och små steg efter idrottskarriären tar sig an andra uppgifter, samhälle och näringsliv till fromma. Det är ingen vågad slutsats att idrottens fostrande uppgift har burit frukt över tid. Genom att tävla inom givna regler och ramar och under inflytande av inspirerande och kunniga ledare fostras unga till att själva ta ansvar och föra stafettpinnen vidare. 

Allt detta har jag såklart alltid känt till men i samband med arbetet med en åländsk idrottshistorik framstår kopplingen mellan samhällets utveckling och sportsliga framgångar tydligare än någonsin.

Då jag grävde i arkiven hittade jag också det här talet som jag höll på Idrottsgalan 2008 i samband med en prisutdelning till Årets lag 2007 – som för övrigt blev IFK Mariehamns ligalag!

”God afton vänner eller häj po er gott folk, som vi sa i Finström när jag växte opp! Som många andra började jag som individuell idrottsman. Jag kämpade mig fram i skidspåret, frustade mig fram i vattnet och grubblade vid schackbrädet. 
Bara för att upptäcka att det alltid fanns någon annan som gjorde det bättre. Det är dilemmet för ensamidrottare. När du vinner är du störst, när du förlorar, finns inga bortförklaringar.

Jag blev alltså en lagspelare. Av flera olika skäl. När vi förlorade fanns det alltid någon annan att skylla på. Och när vi vann blev det trevligare fester.

Lagidrott gäller som ni vet inte bara sportens värld. Så fort det är någon som ska förklara något blir plötsligt alla lagspelare. Det gäller att ha målvakt, försvarare, mittfältsmotorer och anfallare. Och så de där spjutspetsarna som alla pratar om men ingen har sett. Det börjar väl bli så där 1.000 år sedan vi senast använde oss av spjutspetsar i vardagen.

Det är inte så konstigt att folk väljer sina metaforer från lagidrottens värld. Vi har alla mycket att lära av de tre lag som i dag är nominerade till årets pris. Till exempel hur man genom att smälta samman folk från Finland, Sverige och övriga världen når framgång. Man har tvingat lemlänningar, hammarlänningar, jomaliter, stadsbor, skärgårdsbor och gudvetvad att spela mot samma mål. Man har lärt dem prata samma språk.

Tack vare det har man nått till nästa steg. Och nästa. För 20 år sedan när det kalla kriget fortfarande pågick inom åländsk idrott var det annorlunda. Hade man då dristat sig till att säga att snart ska ni alla samarbeta och spela i högsta ligan, hade man ögonblickligen blivit föremål för lagen om tvångsvård.

Hade vi likaså för 20 år sedan sagt att 2009, då kommer 3.000 idrottare från 25 öar över hela världen till Åland för att tävla, hade det blivit tvångströja.

I dag är båda saker verklighet. Såväl damer som herrar spelar i högsta ligan och sommaren 2009 dånar NatWest Island Games in i den åländska vardagen. Idrotten har visat att allt går att göra. Om Finström och IFK kan samarbeta inom fotboll. Då är tamejtusan allt möjligt. Tack och lov!”

Så här ser man ut när man slussar i Göta Kanal. Men det är egentligen en helt annan sak än att stå på en gala och tala!