Minus tolv bet i kinderna när jag klev ut i Helsingfors i morse. En sådan där dag då luften känns skarp som glas och där staden tycks hålla andan. Ändå blev det märkligt varmt där jag tillbringade min dag, inte vädermässigt, utan mänskligt och politiskt. Häng med på en tur där religion och politik möttes och umgicks med varandra.
Finland har som bekant två parlament och det ena, Finlands riksdag, öppnade i dag sitt nya arbetsår under ledning av det omvalda presidiet: talman Jussi Halla-aho med Paula Risikko och Tarja Filatov vid sin sida. Det andra, Ålands lagting, är som bekant igång sedan början av november.
Innan politikens vardag drog i gång började dagen i Helsingfors domkyrka, med en ekumenisk gudstjänst som påminde om något som alltför ofta glöms bort i maktens korridorer: ödmjukhet, trofasthet, trygghet och, framför allt, hopp.
Budskapet är enkelt och djupt, samtidigt. Ingen är ensam i världen. Alla står i relation till varandra. Ingen löser allt på egen hand. Finland behöver partners och måste samtidigt sköta sina inre angelägenheter. Var och en av oss har ett ansvar för vårt eget, vår stad, våra kommuner, vårt samhälle. Och kanske viktigast: vi måste stå emot det enkla och glittriga, det som bara göder våra egon, och i stället ta ansvar i ett högre och bredare perspektiv.
Med detta i ryggsäcken gick färden vidare till riksdagen, där president Alexander Stubb höll ett tal som var både klarögt och principiellt. Han målar upp en värld i omvälvning: tiden efter kalla kriget är över, en ny världsordning söker sin form där makt och styrka spelar en allt större roll. Hans budskap var inte resignerat, tvärtom. Finland ska inte bara anpassa sig, utan påverka. Jag känner samma kring Åland, vi är också små och får aldrig nöja oss med att bara vara betraktare och ett objekt, vi ska vara delaktiga som ett subjekt.
Särskilt starkt var presidentens försvar av den internationella regelbaserade världsordningen. För ett litet land, och än mer för en liten autonomi, är detta inte abstrakt idealism. Det är självbevarelsedrift och ambition. En värld utan regler är en hård värld för små stater och därför är internationell rätt inte bara vacker retorik, det är vårt skyddsnät.
Här finns en tydlig parallell till Åland. Vår självstyrelse, vår demilitarisering och neutralisering är i sig själva barn av internationell rätt och multilaterala överenskommelser. Åland är ett levande bevis på att regler, fördrag och institutioner inte bara är byråkrati, de skapar fred, stabilitet och identitet. När presidenten talar om att stormakter visserligen ofta bryter mot regler, men ändå känner sig tvungna att rättfärdiga sig med hänvisning till dem, tänker jag: just där, i spänningsfältet mellan makt och rätt, ligger Ålands historiska erfarenhet och styrka.
Jag fastnar särskilt för slutet av presidentens tal, det som har bäring långt bortom riksmötets öppnande och in i valåret. Hans påminnelse är kristallklar: man vinner inte val genom att tala illa om andra. Få är intresserade av vad du motsätter dig, många vill veta vad som är viktigt för dig. I en demokrati måste vi kunna vara oense på ett civiliserat sätt. Ett respektfullt samtalsklimat är själva fundamentet för ett fungerande samhälle.
Detta är ett budskap som känns extra relevant för oss på Åland. Självstyrelse kräver dialog, inte skyttegravar. Vår styrka ligger i att vara tydliga utan att vara brutala, principfasta utan att vara fientliga, stolta utan att vara självgoda.
Efter presidenten tog talman Jussi Halla-aho vid, med en mer jordnära och bitvis kylig realism. Han påminde om hur vårt årtionde präglats av externa chocker, pandemi, krig, geopolitisk osäkerhet, och hur Finland trots sin litenhet ofta varit ”större än sin storlek”. Men han satte också fingret på något viktigt: litenhet är ingen brist, det är en egenskap.
Hans resonemang om Mercatorprojektionen är talande. På kartan ser Finland stort ut, i verkligheten är vi 0,7 promille av världens befolkning. En nyttig påminnelse om att vi ska göra vårt bästa och samtidigt vara ödmjuka inför våra faktiska möjligheter. Som den kända bönen om ro i sinnet: vi ska acceptera det vi inte kan förändra, mod att förändra det vi kan och förstånd att inse skillnaden.
När Halla-aho talar om hur Finland byggdes upp efter krigen genom hårt arbete, uthållighet och gemensam vilja, tänker jag på Ålands egen historia, hur vi format vår autonomi, vår identitet och vårt samhälle genom samarbete snarare än konflikt. Ingen annan gjorde jobbet åt oss då och annan gör det åt oss nu.
Och sedan, efter all högtid, kom det kanske viktigaste i varje parlamentarisk öppning: tårta, kaffe och tilltugg i rikssalen. Politik är trots allt människor. Och som bara varande en av oss är jag stolt att kunna meddela: den tårtan som serveras i Ålands lagting i samband med öppnandet av vårt lagtingsår står sig mycket väl i den här konkurrensen!
I vimlet fanns mängder av Ålandsvänner. Jag hann inte hälsa på alla, men såklart på vår riksdagsledamot Mats Löfström, statsminister Petteri Orpo och en rad ambassadörer och tidigare presidenter. Extra skoj var det att byta några ord med Sannfinländarnas nyvalda riksdagsgruppsledning med ordförande Jani Mäkelä och hans vice Jenna Simula som båda är på väg till den numera traditionella höstjakten på Åland.
Där blir det tydligt, mellan snittar och småprat, att detta också är en sorts politik: relationer, förtroende, igenkänning. Det är lättare att förstå varandra när man delat pass och grillkorv på jakt i Kastelholm.
När jag stiger ut i den bitande Helsingforskylan, bär jag med mig tre saker hem till Åland:
För det första, värdet av en regelbaserad värld, där Åland är ett av de vackraste exemplen. För det andra, vikten av ett respektfullt samtalsklimat. För det tredje, insikten att små samhällen kan vara starka, om vi bär ansvaret tillsammans.
Sist och slutligen är det med själva livet som en bister februaridag i Helsingfors. Fast det börjar i minus tolv slutar det i värme, hopp och en bit tårta, det gäller att aldrig ge upp.
