Tacksam, inspirerad och påfylld efter en mycket fin lunch med Skanstulls Rotaryklubb i Stockholm, där jag fick tala om ett av mina käraste ämnen: Åland, fred, självstyre och värdebaserad realism i en orolig värld. Jepp, det senaste är lånat från Alexander Stubb som jag tycker formulerar dagens utmaningar väl.
Stort och varmt tack till Claes Hammar, tidigare svensk generalkonsul på Åland och nu klubbens president, för inbjudan, värdskapet och engagemanget. Det är något särskilt med möten där samtalet rör sig mellan historia, geopolitik, framtidstro och kärleken till och nyfikenheten på en plats mitt i Östersjön.
Det var också ett nöje att träffa så många Ålandsvänner, både gamla och nya. Extra roligt att stöta på Kumlingebördiga Sissel Hanström som jobbar på Storytel, och Christina Möller, klubbmästare och ledamot i Svenska Måltidsakademien, som förstås inte glömde att hälsa till Michael Björklund. Världen är liten.
I mitt anförande försökte jag sätta ord på något jag själv känner allt starkare: Att framtiden inte alltid finns hos de stora makterna, de högljudda ledarna eller de snabba lösningarna. Minst lika viktiga är de små, uthålliga och genomtänkta samhällena.
Åland är ett sådant exempel. Ett samhälle utan militär, men inte utan säkerhet. En plats där kanoner en gång fick ge vika för konventioner. Där självstyre inte bara skyddar språk och kultur, utan också skapar stabilitet, ansvar och tillit. Och där fred inte är en from förhoppning, det är ett system, förankrat i internationell rätt och långsiktiga överenskommelser.
Jag talade om värdebaserad realism, tanken att verklig realism inte handlar om att överge värderingar, utan om att hålla fast vid dem just när världen känns som mest osäker. Om att styrka inte bara mäts i militär kapacitet, utan i förtroende, institutioner, social sammanhållning och legitimitet.
Och kanske viktigast av allt: Att Åland inte är en utopi. Åland är resultatet av svåra beslut, kompromisser, ansvar och en stark vilja att kombinera fred, självstyre, tillväxt och framtidstro.
Om någon efter lunchen inte bara tänker lite mer på Åland, utan också längtar dit en aning, då känner jag att jag lyckades.
Tack för nyfikenheten, värmen och samtalen, Skanstulls Rotaryklubb. Vi ses igen, i Stockholm, på Åland eller någonstans däremellan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar