Med Åland till den östra gränsen

Igår, på den internationella demokratidagen som storstilat firades i Ålands lagting, blev vi, igen, påminda om demokratins många ansikten.

I lagtinget fyllde nyfikna och modiga studeranden salen med frågor till landskapsregeringens ministrar. Det var framtiden i all dess kraft med vassa funderingar, öppna sinnen och en självklar insikt att demokratin lever av dialog. Jag blir lugn när jag ser engagemanget för vår självstyrelse och framtid; frågorna var breda och exakta samtidigt, resultatet av ungdomens oräddhet och vyer som är nyfikna och framtidskramande; blickar där cynismen ännu inte fått fäste.

Själv befann jag mig samtidigt i östra Finland, som närmast fem meter från Ryssland, vid en helt annan dörr. Tillsammans med lantrådet Katrin Sjögren, landshövding Marine Holm-Johansson, riksdagsledamot Mats Löfström och tjänstemän i självstyrelsen besökte vi Finlands hårt bevakade gräns i trakterna kring Villmanstrand. Där tog amiral Markku Hassinen från Gränsbevskningen emot oss tillsammans med kommendör Jaakko Olli och visade en verklighet som få ser men som utgör en verklig del av vår och deras vardag.

Vi såg ett snart 200 kilometer långt stängsel som löper som ett ärr genom landskapet, byggt för att skydda oss mot rysk inblandning i våra egna angelägenheter. Det är en brutal påminnelse om att gränser är sköra. Vi hörde berättelsen om hur tolv miljoner människor, som ännu för några år sedan bar med sig handel, möten och vänskap i denna del av Finland, nu är borta. Den jättelika gränsstationen ligger tyst, och i stället handlar bevakningen om att förhindra att människor förvandlas till brickor i ett cyniskt hybridkrig. Vi ser bilder på hur ryska myndigheter knuffar fram oskyldiga flyktingar från helt andra länder, Syrien, Afghanistan osv, mot den finländska gränsen, i ett försök att så osäkerhet.

Tack och lov valde Finlands riksdag att stifta lagar som gör det möjligt att förhindra detta framöver. Med en skarp gräns mot en illasinnad granne finns inget annat att göra än att anpassa sig till verkligheten; där instrumentalisering av människors olycka är vardag.

Att komma dit från Åland, en ö som vilar på internationella avtal, demilitarisering, neutralisering och självstyrelse, är som att kliva ut ur en varm stuga en vinterkväll och mötas av isande vind. Kontrasten är brutal och, såklart, nyttig. Den påminner oss om hur tryggt vi faktiskt lever, och om hur små våra vardagliga bekymmer ofta är i det större perspektivet. Åland är antagligen världens tryggaste plats och därför blir till synas små frågor ibland väldiga och då gäller det att hålla blicken på bollen och minnas vilka vi är och varifrån vi kommer.

Självstyrelsen är som ett fönster: den ger oss friheten att se vår egen väg, men vi behöver också öppna det på glänt för att känna vindarna från omvärlden. Bara då förstår vi värdet av det vi har, och vikten av att försvara fred och trygghet med dialog, idéer och samarbete.

Dagen inkluderade ett besök till Gräns- och sjöbevakningsskolan i Immola och avslutades vid den historiskt laddade möteskojan vid den finsk-ryska sjön Nuijamaa, där historien vittnar om motsättningar och möten. Här träffas fortfarande gränsbevakningarnas ledning från öst och väst för att under svåra förhållanden upprätthålla någon form av kontakt. 

Diskussionerna mellan ”gränsen” och Åland omfattade till exempel hotet från skuggflottan, hälften av den ryska oljeexporten går på köl via Östersjön, betydelsen av internationella insatser på alla plan och vikten av att hålla gemensam front för Ukraina, mot Ryssland. Det är ett avgörande krig för hela Europa och den demokrati som gör det möjligt för elever från skolor att ställa sig i en plenisal i ett parlament och rikta frågor till makthavare. Den friheten är ovärderlig och, mest av allt, värd att kämpa för. Samarbetet mellan Finland, Åland och våra myndigheter är en styrka och ett skyddsnät som gör vår självstyrelse ännu tryggare och ännu mer nödvändig i en orolig värld. Vi lärde oss också mer om insatsen mot tankern Eagle S som, av allt att döma, med vett och vilja förstörde finländska kablar.

Ett varmt tack till amiral Hassinen, kommendör Olli med kolleger för ett generöst och innehållsrikt program och till mina medresenärer för sällskapet; tf lagtingsdirektör Julia Lindholm, sjöbevakningschefen Axel Ramberg, juristen Camilla Hägglund-Palmqvist, rättschefen Michaela Slotte och Ålands man i Helsingfors, Johan Ehn. Detta har sagts och tål att upprepas; Team Åland står starkt!