Det låter naturligtvis fantastiskt, att övernatta i en container med panoramafönster, placerad där Atlanten tar sats mot Norges kust.
Designad för avkoppling, utsikt och äventyr. Och visst, det började stämningsfullt. Havet glittrade, vinden viskade, containerlivet kändes hippt, med glasväggar ut mot oceanen, strategiskt belägen vid Atlantvägen, Norges mest dramatiska kustlinje. En arkitekts våta dröm om frid: minimalistiskt boende, maximala vyer. Hav, himmel, horisont.
Men naturen hade andra planer.
Någon gång i gryningen dundrade stormen in. Om det var internationellt kända Floris eller något av hennes vredgade syskon vet jag inte, men vi snackar oväder med temperament. Trettio sekundmeter i byarna. Ett regn som inte föll, utan attackerade. Blåsten bultade mot containerns väggar som om havet själv ville in och diskutera livets villkor.
Tillvaron skakade. Väggarna suckade. Det kändes som att sova i en bykmaskin och torktumlare, samtidigt. Genom fönstret, när morgonen grydde, kunde vi se att inte ens de tuffa havstrutarna flög, de valde att stå stilla i skydd av klippor.
Vi låg där, i metallskalets skakande famn, medan ovädret pressade sig mot glasrutorna med hela Atlanten som stöd. Sov gjorde vi inte längre. Men vi kände något annat: en sorts förundran. Vi var pyttesmå och mitt i något stort. Naturens våldsamhet blev en påminnelse om vår egen bräcklighet och envisa lust att ändå vara med. Att känna det på riktigt. I Moder Jords ögon är vi människor inget annat än, på sin höjd, parenteser.
Med denna insikt närmar vi oss resandets sanna väsen i vardagen och i livet. Människan söker inte nödvändigtvis komfort, utan konfrontation med väder, med världen, med sig själv. Att utmana är att växa och allt annat är att kapitulera. Sådana tankar uppstår under ögonblick i existensens centrifug. Vi reser, alltså är vi.
Och när stormen till sist drar vidare, lämnar den efter sig ett märkligt lugn och starka minnen. Vår övernattning med väder i XXL-format, går rätt in i själen. Det blir en påminnelse om naturens kraft, människans litenhet och att det finns få bättre ställen att känna sig levande än i en container som dansar vals med Atlanten.
PS Det finns heller inget lika underbart som en rejäl frukost efter en stormig natt, den här gången kom dagens viktigaste mål inte i en utan i två korgar. Nu är vi redo för resten av livet. Bra gjort alla inblandade på Re-treats.no som står bakom containerupplägget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar