Om hållbart Åland och FN

Åland – ett ljus i världen för hållbar utveckling! Igår hade jag förmånen att välkomna hållbarhetsrådets huvudsekreterare Micke Larsson och generalsekreterare Eeva Furman från statsministerns kansli, Finlands kommission för hållbar utveckling, till ett inspirerande samtal i lagtinget. Med på mötet deltog även lagtingsledamöterna Simon Påvals, Wille Valve och lagtingsdirektör Julia Lindholm.

Diskussionen kom att handla om Ålands roll som ett positivt exempel i det långsiktiga och strategiska arbetet med hållbar utveckling. Det är ett kvitto på vad som är möjligt när visioner kombineras med beslutsamhet och samarbete över tid – ett arbete som inleddes redan 2016 genom ett enhälligt beslut i lagtinget.

Hållbarhetsfrågor är inte enkla, de kan vara polariserande, svåra att förstå och knepiga att förhålla sig till. Alla vill ha förändring, men inte om det drabbar en själv, ungefär. Generalsekreterare Furman har en lugn inställning till detta och understryker att trots svårigheterna måste man fortsätta. Det är ungefär som med träning och hälsa. När det känns motigt gäller det att bita ihop.

I detta och mycket annat finns mäjligheter att lyfta Åland och göra så vi syns globalt. Den internationella uppmärksamheten kring rapporten ”Everyone Can Flourish on the Islands of Peace – Åland Voluntary Review 2024”, som överlämnades till FN i maj i fjol, har satt Åland på världskartan. FN-organet UN-HABITAT har visat intresse för att sprida Ålands hållbarhetsfilosofi till andra delar av världen som en kulturell förändringskraft med kapacitet att förena och stärka genomförandet av Agenda 2030.

Detta är i linje med Ålands landskapsregerings uttalade ambition att i tider av global osäkerhet bidra till varaktig fred genom hållbarhetsarbete, där varje åtgärd – lokal som global – kan vara ett steg i rätt riktning.

Vi har alla ett ansvar och Åland visar att det går att göra skillnad om man biter ihop och försöker hårdare när det är lite motigt. Precis som martallarna på våra klippor, de är hållbarhet i praktiken.

Veteranförening till lagtinget

Veteranföreningen för Ålands lagting höll idag sitt vårmöte och jag hade glädjen att som talman få hälsa välkommen tillbaka till parlamentet, denna gång till gamla kolleger och vänner som en gång i tiden burit självstyrelsen framåt.

Det är alltid inspirerande att möta människor som, trots att de avslutat sina uppdrag, fortsätter att engagera sig med nyfikenhet, klokhet och framtidstro. Insikterna om självstyrelsen är hos många av dessa veteraner grundmurad och äkta, de har de facto varit med stora delar av hela vägen!

Under mötet diskuterade vi bland annat en kommande träff i sommar mellan dagens lagtingsledamöter och lagtingets veteraner – ett möte utan agenda men med stor potential. Där ska samtalet få flöda fritt mellan generationer, i ömsesidig respekt.

Tanken är enkel men viktig: att dagens beslutsfattare ska få tillgång till värdefulla erfarenheter, och att veteranerna ska känna tillförsikt i att Ålands självstyrelse fortsätter att utvecklas i goda händer. Veteranföreningen är en ovärderlig del av självstyrelsens helhet – och perspektivet dess medlemmar bär med sig är en tillgång vi inte ska ta för given.

Från vänster i bild, på nedre raden: KG Eriksson, Magnus Lundberg, Lars Holmberg och Harriet Lindeman. I övre raden från vänster: Johan Ehn, Jörgen Pettersson, Lars-Ingmar Johansson och Stig Dahlén.

Möten som ger mersmak för Åland

En bra dag för Åland och för framtiden! Jag har under dagen haft möjlighet att delta i en rad möten som på olika sätt påminner mig om hur viktigt det är att Åland finns med i sammanhang där framtid formas i Finland och Sverige osv.

Först ut var ett uppskattat och värdefullt besök av Samlingspartiets riksdagsgrupp som togs emot med sedvanligt, hjärtligt och välkomnande värdskap av Moderat Samling för Ålands lagtingsledamöter med Wille Valve i spetsen och med stark sidekick i Annette Holmberg-Jansson som gör ett utomordentligt viktig jobb inom ramen för Nordiska Rådets åländska delegation som hon leder. Kokoomus (Samlingspartiet) är ett parti med djupa rötter i det finländska samhället och en stark tro på förändrande ledarskap, något statsminister Petteri Orpo frontar i dagens Finland. Det var inspirerande och berikande att hälsa dem välkomna till Åland och till lunch på Pub Stallhagen i gott sällskap.

Runt bordet fanns läkare, professorer, poliser, företagare, ekonomer, skribenter, tjänstemän och, framför allt, folkvalda ledare. Det är uppmuntrande att se att Samlingspartiet ser värdet i att fördjupa kunskapen om Åland och vårt system. Det som är bra för Åland är bra för Finland och det omvända gäller också. Vi är en del av Finland, men på vårt eget vis. Den skillnaden är inte ett problem, den är en styrka. Och att Finland har plats för ett självstyrt Åland visar både självförtroende och framsynthet. Åland och Finland visar de facto i en rad olika sammanhang att 1+1 blir mer än man tror. Detta visar sig i år när Finland och Åland delar på ordförandeskapet i Nordiska ministerrådet och det blir än tydligare nästa år när Åland och Finland tar sig an ledningen av Nordiska rådet.

Att vi i dag också fick ta emot en grupp samhällsengagerade journalister från hela Sverige, ledda av Folke Rydén inom ramen för Journalistfondens pressresa till Åland, gör att helheten blev något extra. Under dagen mötte de bland annat undertecknad talman och lantrådet Katrin Sjögren, samt ta del av Ålands historia och framtidsutsikter.

Vi pratade om varför vi är Fredens öar, om det säkerhetspolitiska läget i Östersjön, om relationerna mellan Finland och Ryssland i ett historiskt perspektiv, och om den viktiga roll Ålands fredsinstitut spelar i dessa frågor. Inte att förglömma den avgörande duellen mellan Sverige och Danmark som skulle, typ, lösa upp Kalmarunionen och göra Sverige fritt från Danmark! Kastelholms slott & Jan Karlsgården är en skattkista att ösa ur för den som gillar berättelser.

Det är av största betydelse att Åland får synas och höras i olika sammanhang; i Helsingfors, i Stockholm och bortom. Självstyrelsen, demilitariseringen och neutraliseringen är inte bara historiska konstruktioner, de är levande exempel på hur små samhällen kan bidra till fred, stabilitet och samarbete.

Dagen avslutades med konstvandring i lagtingshuset, många goda samtal och ett glatt mottagande på svenska generalkonsulatet där vänner och kolleger från när och fjärran möttes kring ett gemensamt engagemang för att bygga broar mellan människor, regioner och perspektiv.

Tack till alla som varit en del av denna dag. Åland må vara litet men vi gör skillnad. Och det är något att vara stolt över.

För Åland till CALRE i Bryssel

Idag är det Bryssel och CALRE – Conference of European Regional Legislative Assemblies som gäller i arbetet med att stärka Åland och göra oss hörda ute i världen. Det är egentligen ganska enkelt, Åland är ett internationellt känt exempel på god självstyrelse och frukten av internationella avtal, i samarbete med en självständig stat.

Fredens öar är en förebild och vår demilitarisering och neutralisering väcker intresse på daglig basis. Idag har det handlat om CALRE-konferensen i Bryssel – ett forum där Europas regionala parlament med lagstiftningsmakt samlas för att lyfta gemensamma frågor och försvara demokratin på regional nivå. Jag är på plats tillsammans med lagtingsdirektör Julia Lindholm. 

CALRE står för Conference of European Regional Legislative Assemblies och är en sammanslutning av 69 regionala parlament. Medlemmarna representerar Tyskland, Belgien, Österrike, Spanien, Italien, de portugisiska regioner Azorerna och Madeira samt Åland. CALRE-regionerna mötss i en plenarsession om året, och arbetet följs upp under året av CALREs permanenta kommitté som sammanträder tre fyra gånger per året. Det här är regioner som, precis som vi, har eget parlament och rätt att stifta vissa egna lagar; fast självstyrelse, som vår, har de inte riktigt. I dag diskuterar vi bland annat EU:s långtidsbudget, där det är avgörande att regionernas roll syns och respekteras. Talmannen Astrid Pérez Batista från spanska Kanarieöarna valdes formellt till president för CALRE för år 2025. 

För Åland är det viktigt att vara med – att höras, synas och påverka. Vår ställning i Finland och EU är resultatet av långsiktigt arbete och tydlig närvaro. Det gäller att vara med där besluten fattas, så långt någonsin möjligt; det vi absolut inte har råd med är att låta bli. Regioner är i många fall små enheter i den stora europeiska helheten, och vi behöver samarbeta för att lyfta våra gemensamma prioriteringar vid för oss viktiga ärenden. EU:s kommande långtidsbudget, och dess finansieringsprogram för strukturplan, jordbruk eller socialpolitik, bör ta hänsyn till att lagstiftande regioner ska kunna utforma och styra sina program självständigt från medlemsländerna

Att sprida Ålandsexemplet handlar inte om att slå sig för bröstet – utan om att visa att små, demokratiska samhällen med egen lagstiftning kan bidra till europeisk utveckling. Vi står upp för rättvisa mellan regioner, oavsett storlek eller geografiskt läge.

Att vara en aktiv del av Europa stärker Åland. Och för att få något gjort måste man vara på plats. Fotarbete gör skillnad. På bilderna ser vi de samlade talmännen, en bild på talmannen Patricia Creutz-Vilvoye som är bekant med en annan plattform där Åland deltar, BSPC, och kompis med Alfons Röblom som nu leder den konferensen som kommer till Åland i höst.

I allt som händer får man aldrig glömma att EU är ett i grunden mycket lyckat fredsprojekt.

Fredsstuderanden till lagtinget

Vad får man om man blandar en professor, ett gäng nyfikna fredsstudenter (37 pers!), ett lantråd, några fredsinstitutare, en handfull lärare och en talman? Ett riktigt intressant samtal om Åland, såklart!

Idag hade vi äran att ta emot studerande i freds- och konfliktkunskap från Uppsala University i Ålands lagting. Tillsammans med lantrådet Katrin Sjögren från Ålands landskapsregering berättade jag om vår självstyrelse, demilitarisering och neutralisering – grundpelare som gör Åland unikt.

Insikterna började redan på Eckerö Linjens M/S Eckerö i morse, där professor Isak Svensson introducerade Åland som ett levande exempel på fredlig konfliktlösning. På plats i Mariehamn tog Susann Simolin och Susanne Eriksson från Ålands fredsinstitut vid och bjöd på historik, analys och internationella perspektiv på “territorial autonomy” som fredsverktyg.

Som Fredens öar har Åland en särskild och viktig roll i världen, att visa att det faktiskt går att lösa svåra frågor med dialog istället för vapen. Som bekant krävs samma strategi att leda många som att leda få. Det är en fråga om organisation. 

Att få dela vår berättelse med en grupp engagerade studerande från Sverige, vårt närmaste grannland och historiska släkting, gör det hela ännu mer meningsfullt. Och att få samarbeta med anrika Uppsala universitet i så viktiga sammanhang är inget annat än ett nöje.

Dagens samtal med morgondagens ledare är också en viktig påminnelse om att fred och demokrati inte är självklarheter, de är globala nödvändigheter. Fredsarbete och diplomati får aldrig känna några gränser. Tack för ett inspirerande möte, framtiden behöver precis er!

Ålandsdelegationen till lagtinget

I dag har Ålands lagting haft Ålandsdelegationen (ÅD), med landshövding Marine Holm-Johansson i spetsen, på besök för ett gemensamt möte med självstyrelsepolitiska nämnden. Det var första gången dessa två centrala organ möttes i denna form – men förhoppningsvis inte den sista. Utbyten som detta stärker Åland. Efter mötet på lagtinget fortsatte ÅD till Ålands landskapsregering för fortsatta och mer operativt inriktade träffar. 

Ålandsdelegationen, som har sina rötter i självstyrelsens allra första dagar, består av sakkunniga och juridiskt avancerade tjänstemän med uppdrag att fungera som en bro och, på sätt och vis, domstol mellan Åland och Finland. Deras arbete handlar inte bara om att förmedla information, utan också om att bevaka, tolka och försvara självstyrelsens rättigheter i Helsingfors.

Det är ett ansvarsfullt och ofta osynligt arbete som förtjänar både respekt och stöd.

Självstyrelsepolitiska nämnden, som jag har förmånen att leda, samlar representanter från i stort sett hela det åländska parlamentariska fältet. Nämnden fungerar som lagtingets verktyg för att hantera övergripande självstyrelsefrågor – alltifrån EU-ärenden till revisionen av självstyrelselagen. Här hittar du massor av erfarenhet från både dagliga utmaningar och självstyrelsens djupare innebörd.

Samtal som det vi förde idag är inte att betrakta som förhandlingar; de är möten mellan människor som delar ett ansvar för att självstyrelsen ska fungera. Det är när politisk vilja möter administrativ sakkunskap som utveckling kan ske.

Vi berörde många viktiga frågor under vårt möte, sådana som inte alltid har enkla svar, men som kräver gemensamt ansvarstagande och tankekraft från olika perspektiv. Det handlade, till exempel, om hur Ålandsdelegationens utlåtanden hanteras, om vägen framåt för en modern självstyrelselag, hanteringen av näringsrättslagstiftningen och, såklart, om språkets roll i ett system som bygger på rättssäkerhet och förståelse.
Svaren finns inte alltid i dag, men samtalet i sig är en del av lösningen. Det finns en vilja att lyssna, förstå och bygga sådant som håller – och det ger hopp.

Tack till Ålandsdelegationen för ert viktiga arbete. Ni är alltid välkomna tillbaka, dörren står öppen och samtalet fortsätter. Tack till alla ledamöter i självstyrelsepolitiska nämnden, er input stärker Åland.

Från vänster på bilden runt bordet undertecknad, Marcus Måtar, Simon Påvals, Jessy Eckerman, Alfons Röblom, Peter Lindbäck, Mika Nordberg, Julia Lindholm, Rainer Åkerblom, Sören Silfverström, Emma Dahlén, Päivi Leino-Sandberg, Marine Holm-Johansson, Harry Jansson och Pernilla Söderlund.

Jomenvisst, är detta konstigt!

Som talman har jag den ovärderliga förmånen att varje dag vandra genom ett hus där konsten bor – Ålands lagting. Här hänger målningar i rummen där vi möts och formar framtiden. Skulpturer vilar som viskningar i tystnadens hörn. Färger, former och uttryck följer oss i vardagens rörelse, som ett andrum för själen. Och ändå – hur ofta stannar jag verkligen upp? Ser, inte bara betraktar?

I dag fick jag göra just det.

Tillsammans med en grupp konstnärer – ledda av Kjell Ekström, tillsammans med vicelantrådet och kulturministern Annika Hambrudd – från Åland, Bornholm, Öland och Ösel, här för att skapa en vandringsutställning på Önningebymuseet, gick jag genom lagtingets salar med nya ögon. Deras blickar, fria från vanans slöja, öppnade något även i mig. De såg det jag börjat ta för givet och i deras stilla, prövande betraktande, kryddat med insikter i de praktiska detaljerna, uppstod ett möte. Inte bara med konsten, utan också med mig själv.

Vi stannade inför Juha Pykäläinens praktverk Ålands hav i plenisalen ett konstverk jag passerat tusentals gånger. Jag har alltid tyckt om den, känt hur den andas hav och vind, himmel och rörelse. Och i dag fick jag se mer. Inte bara skönheten, utan spegeln. För där, i färgernas lek och vågornas skimmer, gömmer sig våra egna ansikten. Alla ledamöter kan, med lite vilja och öppen blick, ana sig själva i reflektionerna. Det är inte en symbol, det är en spegling. Och jag frågar mig: hur kunde jag ha missat det?

Kanske för att jag ofta ser – men mer sällan försöker förstå.

I talmansrummet hänger Carolina Sundelins målning av en liten växt, funnen på Degersand i Eckerö. Så obemärkt att den knappt syns med blotta ögat, men i hennes penseldrag har den blivit något större – en berättelse, en upptäckt, ett ljus över det lilla. Det är en påminnelse att det försynta, det undansmugna, ofta rymmer de största skatterna. Om vi bara ger oss tid att lyssna. Likt som de vackraste gåvorna kommer i de minsta förpackningarna.

Konsten har den förmågan.

Den sopar inte bara bort vardagens damm från våra själar, som Picasso en gång sade. Den bjuder oss att dröja vid det vi annars rusar förbi. Den viskar att det vi inte förstår vid första ögonkastet, kanske är det vi mest av allt behöver.

Jag önskar att jag oftare tog mig den tiden. Att stå stilla. Att möta ett verk med både ögon och hjärta. Att låta det tala och kanske svara, någonstans inom mig själv.

Tack, ni konstnärer, som hjälper oss att se. Inte bara med ögonen, utan med ett öppet sinne. Genom er blir våra rum rikare, våra dagar djupare – och våra liv lite mer levande.

Grattis på morsdag, mamma!

Godmorgon och särskilt alla mammor och mest min egen, mor Christina Pettersson! Här kommer en morsdagshälsning från Kökar där himlen är blå och nordan börjat lugna ner sig lite.

Jag ser dig framför mig, mamma, där du sitter vid rodret på båten. Lugnt, tryggt, självklart. Du vet vart vi ska, men framför allt vet du hur vi kommer dit – tillsammans.

Den bilden bär jag med mig i dag, på mors dag. För den säger så mycket om dig. Och om alla de kvinnor som styrt, byggt och burit oss framåt.

Ålands historia är inte full av era namn, men utan er hade vi inte haft någon självstyrelse att fira. Det var mödrar som höll hemmen levande när männen gick till sjöss. Det var kvinnor som tog ansvar när andra svek. Det är kvinnor som, än i dag, gör jobbet – på arbetsplatser, i skolor, i vården, i familjerna – ofta utan att kräva något tillbaka.

Vi är skyldiga våra mödrar mer än vi någonsin kan förstå. Och vi är skyldiga alla kloka kvinnor vårt lyssnande, vårt förtroende och vårt stöd. För det är oftast de som förstår att framtiden inte skapas av att skrika högst, utan av att tänka längre. De som vet att utveckling är enda vägen framåt. Ni bygger broar där andra river. Ni för samtalen framåt, också när orden är svåra. Medan pappor ibland höjer rösten, behåller mammor ofta tonen – och värmen. I det finns en kraft vi måste värna, lyssna till och lära av.

Ni för inte oväsen för sakens skull. Ni står stadigt när andra tappar fattningen. Det är värt mer än guld i en tid som vår.

Så tack, mamma, för att du alltid styr med hjärta och förnuft. Och tack alla mammor på Åland – ni är navet i vårt samhälle och hoppet om en trygg framtid.

Grattis på mors dag.

Liberation Day och Serbien

Den 9 maj är en dag som präglas av två definierande händelser: Liberation Day på de brittiska Kanalöarna och Europadagen på vår kontinent. Två dagar i en – eller rättare sagt: två sidor av samma längtan efter fred, samhörighet och en bättre framtid.

På de brittiska Kanalöarna – Guernsey, Jersey, Sark och Alderney – firas denna dag till minne av den 9 maj 1945, då de sista tyska styrkorna kapitulerade och öarna återfick sin frihet efter fem år av ockupation. Det var slutet på en mörk period, och början på något nytt. Friheten återvanns, värdigheten återställdes och ljuset fick åter plats i människors liv.

Fem år senare, den 9 maj 1950, togs det första steget mot det som skulle bli Europeiska unionen. Frankrikes utrikesminister Robert Schuman presenterade då sin vision för ett enat Europa – ett Europa där krig mellan länder inte bara blev otänkbart, utan rentav omöjligt. Det blev startskottet för ett historiskt fredsprojekt, byggt på samarbete i stället för konfrontation, på handel i stället för skyttegravar. Det har blivit fler rätt än fel och ofta får man nöja sig med det.

Både Liberation Day och Europadagen är påminnelser om vad som är möjligt när viljan till fred får styra. De är levande bevis på att kraften i tanken och visionen alltid måste vara starkare än skärpan i stålet.

I år är det 80 år sedan befrielsen av Kanalöarna – en jubileumsdag som firas med stolthet, glädje och eftertanke. Jag är inte på plats i år, men mitt hjärta är där. Jag är ålänning, ja – men på kanalöarna har jag gott om vänner. Och i dag är Guernsey the place to be. Partyt lär bli legendariskt – igen!

Vi som bor på Åland – självstyrt, demilitariserat och neutraliserat – vet vad fred betyder. Vi vet att frihet aldrig är självklar. Den måste vårdas, försvaras och föras vidare, inte med vapen utan med ord, med respekt, och med den envisa övertygelsen att samhörighet är starkare än splittring. Därför får vi aldrig vackla i vårt stöd för Ukraina i kriget mot Ryssland. Det är vår plikt i försvaret av frihet och demokrati. Det får aldrig bli legitimt att kränka folkrätten, den territoriella integriteten och de mänskliga rättigheterna. den som gör det måste drabbas av påföljder och freden måste inte bara bli verklighet, den måste vara rättvis.

Till alla vänner på Guernsey, Jersey, Sark och Alderney: Fredens öars varmaste hälsning denna Liberation Day. Må detta jubileumsår bli ett tillfälle att fortsätta skapa fred, värdighet och samförstånd.

PS. I mitt tidigare uppdrag inom den internationella öspelsorganisationen International Island Games Association (IIGA) hade jag glädjen att besöka kanalöarna många gånger. Varje resa har lämnat spår – i form av vänskap, idrott och några trädplanteringar. Jag är tacksam över alla möten jag fått vara med om och de människor jag lärt känna.

Idag hade vi också nöjet att ta emot Serbiens ambassadör i Finland, Alexandar Jankovic och hans hustru Jelena till Ålands lagting.

Besöket skedde den 9 maj – en dag som påminner både om historiens mörka kapitel och om framtidens möjligheter. Samtalet kretsade alltså kring fred, diplomati och samarbete, både i Europa och globalt, mellan Åland och Serbien.

Åland må vara litet, men vår roll som exempel på långsiktiga lösningar genom internationella avtal och respekt för rättsstatens principer är stor. Vi diskuterade också Serbiens framsteg på vägen mot EU-medlemskap och vikten av enighet i stöd för Ukraina och demokratin.

Tack för ett inspirerande möte och samtal om gemensamma värderingar och framtidstro – vi ser fram emot fortsatt dialog och samarbete.

103 år sedan första valet

Medan knopparna brister och våren tvekar, som Karin Boye, skrev, är det en bra dag att låta tankarna flyga tillbaka, närmare bestämt 103 år.

Idag, den 8 maj, år 1922 gick ålänningarna för första gången till val för att välja sina egna företrädare till det nyinrättade Ålands landsting. 48 kandidater ställde upp, två av dem kvinnor varav Fanny Sundström blev invald medan Alina Kock inte lyckades. Idag är i det närmaste en hel våning i lagtingshuset tillägnat ledamot Sundström, en pionjär på många sätt.

Självstyrelsen var från första stund en fråga om framtidstro, om alla ålänningars rätt att vara med och bygga det gemensamma samhället. Stor valsegrare blev Ålänningarnas Valförbund 1 och 2 som tog 29 av de 30 mandaten, den trettionde platsen tog Johannes Holmberg som valdes in för Själfständiga Ålänningars Valförbund. På bilden står jag bredvid ett porträtt av segrarlistornas obestridda etta, Julius Sundblom – som blev vår allra förste talman att leda Åland in i självstyrelsens tid.

Det var en stillsam men historisk dag. Valdeltagandet låg på 47,1 procent – blygsamt i siffror, men stort i betydelse. Det första valet markerade början på ett självstyre som fortfarande, mer än ett sekel senare, bär upp vår vardag.

Det var inte ett val som förändrade världen över en natt – men det förvandlade oss alla och lade grunden till ett samhälle som skulle visa sig vara både hållbart och framåtblickande.

Sedan dess har mycket hänt. Självstyrelsen har gett oss verktyg att skapa ett tryggt samhälle, med starka skolor, god vård och omsorg, en levande kultur och ett näringsliv som vågar blicka framåt, oängsligt. Vi har fått bygga det Åland vi själva tror på, i fred och i samarbete.

Samtidigt som Åland tog sina första steg som självstyrt område, formades världen omkring oss. BBC grundades i London. Insulin godkändes för medicinskt bruk i Kanada. I Finland trädde en ny språklag i kraft som i lag jämställde svenska och finska i förvaltningen – ett viktigt steg i det från början, 1917, tvåspråkiga Finland.

Och mitt i allt detta tog Åland plats som Fredens öar. Demilitariserade, neutraliserade och internationellt erkända som ett exempel på hur rättsstatens principer, diplomati och lokal demokrati kan ersätta konflikt. Vår självstyrelse är inte bara en lokal lösning. Den är ett levande bevis på betydelsen av att upprätthålla folkrätten, alltid och oavsett.

Det är en heder att i dag få stå här – bokstavligen och bildligt – vid sidan av Julius Sundblom. Vi står alla på axlarna på dem som vågade tro på framtiden, också när den var oviss. På samma sätt som vi idag bär våra barn och gör dem redo att ta över.

Tack till alla som burit självstyrelsen vidare. Och tack till er som bär den nu. Låt tanken sväva fritt, minns det som varit och gläds åt det som kommer.

För att åter knyta an till Karin Boye: ”Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd. Det bästa målet är en nattlång rast, där elden tänds och brödet bryts i hast.”

Ha en fin torsdag.