Charlie Goes To... Ålands lagting!

Dagens besök av nätverket ”Charlie Goes To” i lagtinget mer än ett trevligt möte, det var en påminnelse om att vår framtid byggs lika mycket i samtal och IRL-möten som i lagtext.

Ålands självstyrelse växer inte av sig själv. Den blir starkare varje gång vi berättar om den, varje gång någon lyssnar, varje gång en ny grupp människor upptäcker vad vi står för och varför vår modell spelar roll.

I dag hade vi alltså glädjen att välkomna nätverket Charlie Goes To till Ålands lagting, en grupp kvinnor som inte bara representerar imponerande yrkesroller utan också något djupare: en gemenskap byggd på mod, nyfikenhet, delad utvecklingslust och viljan att lyfta varandra. Skådespelare, vd:ar, entreprenörer, content creators, influencers, kreatörer i ordets bredaste mening, proffs; olika vägar, annorlunda berättelser, samma riktning: framåt. Bland besökarna fanns några som aldrig tidigare varit till Åland, några som bott här och, förhoppningsvis, några som gärna vill flytta hit!

Deras beskrivning av sitt nätverk säger egentligen allt: ”en plats där kvinnor stöttar varandra, delar sina drömmar och hittar verktygen och självförtroendet att förverkliga dem”. Det är en filosofi som känns igen här på Åland. För i grunden bygger all verklig utveckling på just detta: att man strävar efter att söka rätt i andra istället för att leta fel, att man bygger gemenskaper där människor får växa, och att man vågar tro att framtiden måste bli bättre än nutiden.

Förste talmannen Julius Sundblom flankerade av nätverket Charlie Goes To i talmansrummet.

Att Charlie Goes To besöker Åland tack vare ett fint samarbete mellan Satumaa Events, Visit Åland med vd Noora Löfström, HavsVidden och Finnlines är mycket mer än bara ett studiebesök. Det är ett möte som visar att världen har mycket gemensamt. Den åländska självstyrelsen är inte en slump och inte en historisk relik, tvärtom. Den föddes ur en konflikt, förädlades genom dialog och samarbete, och har sedan dess vuxit fram genom hårt arbete, uthållighet, framtidstro och, såklart, livsglädje.

Precis som i ett starkt nätverk är Ålands självstyrelse ett resultat av människor som väljer att tro på möjligheterna i stället för begränsningarna. Som väljer nyfikenhet framför ängslighet. Som väljer att samarbeta i stället för att stå ensamma. Det är samma grundkänsla som genomsyrar dagens besök: utveckling sker när människor möts, lyssnar, ställer frågor, delar erfarenheter och inspirerar varandra.

Under vårt samtal fick jag tillfälle att berätta om hur självstyrelsen formats efter första världskriget; hur demilitariseringen och neutraliseringen är ett unikt och modigt fredsprojekt och hur modellen, över hundra år senare, fortsätter att vara relevant i en värld som ropar efter fler lösningar som bygger på samarbete i stället för konfrontation. Åland är litet, fast betydelsen är stor. Ett starkt Åland gör Finland bättre, inte därför att vi alltid rör oss på samma sätt, utan för att vi rör oss mot samma mål: en tryggare, klokare och mer hållbar framtid byggd på fred och samförstånd. Fredens öar är inte parentesen, det är framtiden.

Besöket inkluderade frågor, reflektioner och samtal som påminner om varför sådana här möten är så viktiga. För varje gång människor med olika bakgrunder möts och delar sina perspektiv stärks vår förståelse för världen, men också vår förståelse för oss själva. Det är exakt den typ av gemenskap som Charlie Goes To står för, och det är samma typ av gemenskap som självstyrelsen har byggt på i över ett sekel. Och nånstans kändes det som den första kvinnliga landstingsledamoten Fanny Sundström rätt nöjt blickade ner från sin himmel, när hennes våning fylldes av företagsamma kvinnor. Det hade Fanny gillat.

Nu fortsätter Charlie Goes To-damerna sin Ålandsresa till Café Viktor och vidare mot Havsvidden, där de får uppleva ännu mer av det som gör Åland speciellt: närheten till naturen, lugnet, vidderna, värmen. Och förhoppningsvis tar de också med sig en bit av den åländska andan: tron på att saker går att bygga och förbättra, tillsammans. Och att det aldrig handlar om storleken på befolkningen utan kraften i idéerna, när vi ska utveckla och förbättra.

Ett stort och varmt tack till Charlie Goes To för att ni kommer till Åland med sådan energi, glädje och nyfikenhet. Ni skapar rum där människor växer, precis som vi strävar efter att göra här. Välkomna tillbaka när som helst, Åland har alltid plats för människor som vill bidra till en bättre värld.

Och trevlig helg på er alla!

För i slutändan handlar allt om detsamma: gemenskap, framtidstro och viljan att göra något större tillsammans.

Hommage till ÅLAND 1

Under tre dagars intensiva budgetdiskussioner har många ämnen passerat talarstolen i Ålands lagtings stora budgetdebatt som avslutades för en kvart sedan; några tunga, andra mer nostalgiska, något gammalt, något nytt, något lånat, något ännu äldre, något elegant och något självstyrelseomfamnande osv.

Mitt under måndagens debatt smet jag ner för en pratstund med ÅLAND 1, vars öde avgörs i den aktuella budgeten.

617 dagar som talman, en (1) resa i detta säte. Det är nästan så att plyschdoften undrar vem jag är.

Digitalisering i all ära, men inget säger ”framtid” som en instrumentpanel med fler knappar än funktioner.

Öppenhet i politiken: Ja. Öppenhet i motorhuven: även den ganska… avslöjande.

Bra kämpat alla lagtingskolleger och ministrar i en debatt om tycke och smak, perspektiv och framtid; hela baletten tog nästan på minuten tjugofyra timmar och inkluderade mellan femtio och etthundra anföranden och fler repliker än någon hann räkna.
En av de frågor som tycks ena de flesta handlar om representationsbilen ÅLAND 1, som just nu står parkerad i väntan på ett klokt beslut om framtiden. 

Därför kunde jag inte låta bli att smita undan en stund, ner till bilen på allas läppar, tillsammans med disponenten Roger Henriksson som var vänlig och tog några av bilderna. Jag satte mig i baksätets högra sida, den plats som är vikt för talmannen. Det kändes mjukt, lite högtidligt… men mest av allt gammaldags. Som att kliva in i en annan tid, där doften av plysch och högtidliga besök fortfarande dröjer kvar. Kunde svurit på att jag kände doften av cigg, men det kan vara inbillning.
Under mina 617 dagar som talman har jag åkt i bilen en enda gång, trots talrika besök på alla möjliga nivåer. Behovet av en särskild representationsbil är alltså inte enormt. Jag kan därtill tycka att det känns konstigt att diskutera framtiden för Åland och självstyrelsen i ett fordon som snart fyller fyrtio. Det skapar inte riktigt den moderna bild av vårt samhälle som jag gärna vill förmedla till våra gäster. Det blir som att diskutera digitalisering med hjälp av fax. Men det är min upplevelse, andra har kanske andra perspektiv.

Chevrolets 5-liters V8 Small Block är ingen sprinter, den går med ett tryggt, dovt mmmmm-mummel som känns ända i ryggmärgen. Den startar nästan oavsett hur länge den vilat (fast inte för ögonblicket) och står för ett lugn som bara en gammal amerikanare kan bjuda på. En motor byggd mer för värdighet än hastighet.

Brougham: Ordet kommer ursprungligen från en hästdragen vagnstyp designad av den brittiske lord Brougham på 1800-talet. Hos Chevrolet var Caprice Classic Brougham alltså den lyxigaste varianten; mer krom, mer plysch, mer majestätisk glidarkaraktär.

Ensam är inte stark, medan ÅLAND 1:ans öde diskuteras i debatten går dagarna långsamt nere i garaget.

Om detta baksäte kunde tala... är jag rädd för att berättelserna blev rätt trista. Representationsbilar är rätt tråkiga varelser.

Att bilen väcker känslor är förståeligt. Den har burit många tunga namn genom decennierna, till exempel alla talmän och lantråd i så kallad modern tid. Sedan inköpet 1986 av denna Chevrolet Caprice Classic Brougham, då för 286.500 mark, har den rullat fram med Mauno Koivisto, kronprinsessan Victoria, kung Carl Gustaf, drottning Noor, Martti Ahtisaari, Tarja Halonen, Gro Harlem Brundtland, Carl Bildt, Ingvar Carlsson, Thorbjörn Fälldin, Ulf Adelsohn, Paavo Lipponen och många fler. Det är ingen dålig gästlista. Det är ingen dålig bil heller, omräknat och inflationsjusterat skulle köpesumman idag uppgå till 110.000 euro!

Trots det har bilen tillbringat större delen av sitt liv i stillhet. 58.000 kilometer på nästan fyra decennier sätter sin prägel och i dag är servicebehovet betydande och akut. Bilen används helt enkelt inte och har tagit bilvärldens motsvarighet till en lååång eftermiddagsvila, aka gubblur. Vore den en häst hade slutet varit nära.

I debatten har nämnts att ÅLAND 1 kunde skänkas till exempelvis Geta Nostalgi & Motor Museum. Budgetförslaget nämner även en försäljning. Jag tycker det är fint att frågan väcker engagemang; det säger något om hur vi värnar vår historia.

Själv nöjer jag mig med att konstatera att proveniens är ett svårt mått, i synnerhet när det ytterst handlar om en bil. Men jag noterar också att det finns ett genuint intresse i samhället. Jag sätter min tillit till utskottets bedömning och deras förmåga att väga historien, nutiden och framtiden på ett klokt och respektfullt sätt. Det är så vi bäst värnar bilden av ett modernt, öppet och framåtblickande Åland. Vi ska undvika att fastna fast i sådant som varit, självstyrelsen kräver att vi ägnar mer kraft åt framtiden.

Budgeten för 2026 går nu vidare till finans- och näringsutskottet för fortsatt hantering och analys medan lagtingskaravanen rullar vidare, imorgon väntar nya frågor i form av ett ramavtal mellan EU, Åland och Chile, ett betänkande om landskapsregeringens externpolitik och Nordiska rådet. Vi börjar kl 13.00 och ni är alla välkomna till Ålands lagting eller på Youtube!

Finavia besökte Ålands lagting

När Finavias toppledning kliver in i Ålands lagting blir det mer än ett hövligt besök, det blir ett möte som speglar själva kärnan i vår självstyrelse. Här möts vardagens praktiska frågor med de stora perspektiven om beredskap, trygghet och framtidens rörlighet. Mariehamns flygplats må vara liten till ytan, men dess betydelse som luftbro till världen gör samtalen med Finavia både angelägna och inspirerande. Särskilt som arbetet med att utveckla rutterna mellan Mariehamn och Helsingfors absolut borde utökas; all form av utveckling bygger på goda kommunikationer.

Tillsammans med vår egen flygplatschef Tanja Sabel, som med trygg hand leder verksamheten på Åland och förtjänstfullt ser till att hennes kolleger i Helsingfors hittar hit, kom Finavias vd Kimmo Mäki, direktören för flygplatsnätverket Henri Hansson, kommunikationsdirektören Jessica Diktonius (jodå, släkting till diktaren Elmer Diktonius!) och HR-direktören Maria Fyrsten. Med på träffen var också biträdande avdelningschef vid Ålands landskapsregerings infrastrukturavdelning, Niklas Karlman.

Vi talade om självstyrelsen som vardagsverklighet, om hur våra myndighetsstrukturer samspelar och om det ansvar vi bär för att upprätthålla både beredskap, trygghet och förutsägbarhet. Demilitariseringen och neutraliseringen är en del av vår identitet och historia och något som väcker frågor hos gäster som vill förstå varför Åland fungerar som det gör. Den nyfikenheten välkomnar jag alltid. Och jepp, de fick sig en Crash Course i självstyrelsehistoria, demilitarisering och neutralisering också; det är sen gammalt! 

Mariehamns flygplats är en liten men viktig nod i Finavias nätverk av 20 flygplatser. Den är vår luftbro till omvärlden, lika mycket för arbete och företagande som för kultur, studier och vardagsliv. Här hanteras både reguljärtrafik, charter och ambulansflyg och allt detta med en hög grad av professionalism, tack vare Tanja och hennes team.

Finavia som helhet är ett av Europas mest välrenommerade flygplatsbolag, känt för effektivitet, punktlighet och för sin förmåga att utveckla hållbara transportlösningar i ett läge där flygets framtid diskuteras över hela världen. Deras besök här visar att Åland är en självklar del av helheten. Och bättre sent än inte alls, så gratulerar vi också till utmärkelsen Årets flygplats 2023 som då gick till Helsingfors flygplats.

Det jag uppskattar mest i möten som detta är den raka och tillitsfulla dialogen. Att vi får ställa våra frågor, lyfta våra utmaningar och beskriva våra behov. Det är så samarbete byggs, särskilt på ett område som är grundläggande för vår rörlighet och vårt ekonomiska liv.

Stort tack till Finavia för er tid, ert engagemang och er vilja att förstå Åland på djupet. Och ett särskilt varmt tack till Tanja Sabel, som inte bara sköter flygplatsen med föredömlig professionalism utan också gör ett ovärderligt arbete i att hålla kontakterna levande.

Tillsammans flyger vi längre.

Grattis på nationaldagen Lettland!

I dag firar vi Lettlands nationaldag och Riga är place to be för att hylla mod, identitet och framtidstro. Fast alla kan inte vara där så vi får nöja oss med en distanshyllning.

När Lettland trädde in på den internationella scenen som en ny och fri nation den 18 november 1918 efter år av ryskt herravälde och ockupation, valde man att sätta sin signatur under något som också format Ålands väg genom historien. Den 20 oktober 1921 var Lettland en av de stater som undertecknade Ålands demilitarisering och neutralisering, ett löfte om fred, om klokare vägar framåt och om att små nationer har rätt att själva forma sin framtid. De övriga signatärmakterna är Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Italien, Polen, Storbritannien, Sverige och Tyskland. 

Det beslutet var inte bara diplomati. Det var ett uttryck för solidaritet mellan unga och äldre självständiga länder. Ett erkännande av att frihet och trygghet behöver byggas tillsammans. Det handlade om förmågan att se bortom det trasiga Europa med målet att forma något bättre. 

När jag ser tillbaka på mina egna besök i Riga, och på bilden som är från några år tillbaka, påminns jag om den särskilda kraft som genomsyrar Lettlands huvudstad. Där, mitt bland  fasader och gator som burit vittne till både förtryck och frihetskamp, känns historien väldigt levande. Letter är ett baltiskt folkslag med djupa historiska rötter, ett unikt språk och en rik kultur. Trots århundraden av främmande herravälde har de bevarat sin identitet genom språk, traditioner och starka folkliga uttryck; det är imponerande.

För oss på Åland är banden till Lettland många, historiska och betydelsefulla. Lettland och Åland delar en förståelse för värdet av självbestämmande. Lettland återtog sin frihet efter decennier av ockupation; Åland har förvaltat och utvecklat sin självstyrelse i mer än hundra år. Båda erfarenheterna säger något viktigt: att frihet aldrig är självklar, att demokrati måste vårdas och att folkets rätt att forma sin framtid är en princip värd att försvara.

Just därför står vi också tillsammans i stödet till Ukraina. Vi gör det inte av rutin eller av högtidliga principer på papper, utan för att vi vet vad som står på spel. Lettland har varit tydligt och orubbligt; Finland och Åland delar samma övertygelse. När folkrätten utmanas måste den också försvaras och Östersjöns framtid formas av de samhällen som vågar stå upp.

Skälet är enkelt; framtiden är värd det. Kontakter, kulturutbyten och ekonomiskt samarbete mellan Åland och Lettland har vuxit under lång tid och fortsätter att fördjupas. Varje gång jag återvänder till bilden från Riga påminns jag om att våra samhällen, trots havet mellan oss, rör sig i samma riktning: mot ett öppet, tryggt och självständigt Östersjöområde.

Därför vill jag i dag, varmt och med stor ödmjukhet, framföra ålänningarnas och Ålands hjärtliga gratulationer till alla våra vänner i Lettland på denna stora dag.

Sveicam Latvijas valsts svētkos; grattis på nationaldagen!

Mariehamns församling 120 år

Det finns gudstjänster som inte bara firas, de känns i hela kroppen. Dagens festmässa i S:t Görans kyrka, för att fira Mariehamns församling, 120 år, är en sådan stund. I kyrkbänkarna sitter barn och gamla, familjer och ensamma, nyinflyttade och de som burit denna stad i generationer. Ett helt samhälle i miniatyr, samlat i en gemenskap som fortfarande, efter 120 år, pulserar av liv. Kyrkan är fylld av folk och liv. 

Biskop Bo-Göran Åstrand predikar om något så enkelt, och svårt, som betydelsen av det lilla ljuset. Att en förändring nästan alltid börjar med en vänlig gest, ett milt ord, en blick som säger ”jag ser dig”. Den som vill förändra världen, eller bara sin omgivning, gör det sällan med hårda utfall. Det är vänligheten, den stilla styrkan, som flyttar berg. Sådana insikter blir tydliga i kyrkbänken. 

Det är en påminnelse att bära med sig inför morgondagens fortsatta budgetdebatt i lagtinget. Också där behövs ljus. Också där behövs samtal som bygger, inte river. Om någon plats i världen borde förstå det, så är det Åland, vi är Fredens öar av ett skäl och som en påminnelse. 

Den bild jag tar med mig allra starkast från dagens mässa är barnens sång. Den sprudlande glädjen. Nyfikenheten på livet. Deras självklarhet i att allt är möjligt. Tänk om vi vuxna, åtminstone ibland, kunde välja barnasinnet framför cynismen? Tänk om vi vågade se på varandra och framtiden med samma öppna ansiktsuttryck som de som står där framme och sjunger så rent att man nästan glömmer att andas.

Ståtligast av alla är förstås ärkebiskopen själv, i en praktfull dräkt sydd på Åland. Bara det symboliserar något viktigt: våra traditioner lever inte bara i historien utan i händerna, i yrkesskickligheten och i skaparglädjen som fortfarande bor här. Det är dessutom ett sant nöje att återigen få möta en biskop som hör till de där sällsynta människorna som aldrig missar en chans att uppmuntra, leda, inspirera och lugna. Guds frid över honom och över alla som fyller kyrkan denna dag.

Kyrkoherde Mari Puska sätter ord på något centralt när hon påminner om att vi inte bara firar en kyrka, även om S:t Görans fyller hundra om två år, utan en gemenskap. Församlingen föddes 1905 ur Mariehamnsbornas vilja att skapa något eget och nära. I dag, 120 år senare, är den fortfarande en livskraftig och pigg gemenskap, präglad av samma drivkraft: att människor ska ha en plats att samlas, dela, växa och vila i. Kanske finns tröst i. 

Planerna för firandet, från ikon­utställningen tidigare i höst till kyrkvandring och festmässan, ända till receptboken från Lemböte och kyrkkaffen, visar att församlingen inte ser bakåt med nostalgi utan framåt med nyfikenhet. Och det är så man firar en gemenskap: genom att hålla den levande.

När jag fotograferar kyrkan som illustrerar denna text, slås jag av hur stadigt den står och utgör stadens hjärta. Men ännu viktigare är ljusen som töms inuti den i dag, ljuset från små händer, äldre famnar, från vänliga ord, från en gemenskap som alltid bjuder in. Ett ljus att bära vidare in i morgondagen, in i budgetdebatten, in i allt som väntar oss som samhälle.
Må det fortsätta lysa. Må vi fortsätta tända det, tillsammans, alla kan blomstra.

Tack för ert engagemang!

Självstyrelsen ger oss inte bara rätten att organisera vårt samhälle, den ger oss möjligheten att pröva, utveckla, förfina och leda. I det uppdraget krävs alla händer på däck.

Igår avtackade vi två personer som under lång tid varit bärande krafter i Ålands utvecklings- och hållbarhetsagenda: Rebecka Eriksson och Niklas Lampi. Som representanter för två av de större åländska företagen Eriksson Capital och Mathias Eriksson/MP har de diskuterat, skrivit, påverkat och, viktigast av allt, engagerat sig i vår gemensamma framtid. De har visat vad som händer när människor inte nöjer sig med att sitta på sina händer utan använder dem för att skapa något större.

Vid avtackningen deltog också huvudsekreterare Micke Larsson och lantrådet Katrin Sjögren, och övriga medlemmar i rådet som höll sitt tjugoåttonde ordinarie möte. Tillsammans diskuterade vi det gemensamma uppdraget: att höja ambitionsnivån, utveckla hållbarhetsarbetet och bygga den framtid vi vill leva i. Inga enkla frågor men det är som det ska vara; framtid är det enda som faktiskt alltid är obekant. 

Det samtalet bar oss ända fram till lägerelden, den plats där vi samlas, lyssnar, delar insikter och enas om något mer stabilt än tyckande och fria fantasier: fakta, forskning och gemensam riktning.

För att lyckas med det krävs både mod och mål. Tydliga mål. Gärna mätbara. Utan dem riskerar vi att irra; med dem rör vi oss framåt med både kurs och kraft. Här är viktigt att inkludera fler, gärna alla. 

Och det är just där som självstyrelsen visar sin styrka. Det är därför ”Alla kan blomstra” är på väg ut i världen tillsammans med UN Habitat. Det är därför hållbarhetsarbetet på Åland har blivit något mer än en ambition: det har blivit en riktning som märks, fast inte tillräckligt. Det krävs ännu mer ambition och inkludering; alla ska med för att Åland ska lyckas. 

Som tack för insatser fick Rebecka och Niklas en skål skapad av Jonas Wilén, vår egen mångkonstnär och samhällsguide. Det är en skål som spritter av liv, som om både eken (från Emelia-bygget.) och framtid vill ut i världen samtidigt.

Tack för ambitionen. Tack för engagemanget. Tack för tillsammanskapet. Tack för att ni gjort Åland lite modigare, lite tydligare och mycket mer redo för framtiden. Det skapar möjligheter att fortsätta blomstra, i vardagen, i världen och vid vår gemensamma lägereld.

Skärgårdselever till lagtinget

I dag fylldes plenisalen av energi, skratt, vassa frågor och mycket klokskap när niondeklassister och lärare från Föglö, Kumlinge och Brändö hälsade på i Ålands lagting under ledning av utskottssekreratare Benjamin Sidorov.

Vi pratade om sånt som formar vår åländska vardag och framtid:
• trafikfrågor som binder öar och människor samman och gör det möjligt att bo och leva på hela Åland;
• utbildningen som ska bära nästa generation mot drömmar vi ännu inte sett;
• vardagliga utmaningar som blir mindre när man delar dem, tryggheten som präglar vårt örike;
• och konsten; den där stilla kraften som håller ihop både själar och samhällen.

Bakom oss i den stora lagtingssalen breder Juha Pykäläinens mäktiga konstverk Ålands hav ut sig, lika storslaget som alltid. Det talar alltid och oavsett. I havets vågor, på väggen, ser vi spegelbilder av oss själva. Det påminner oss om att behandla andra så som vi själva vill bli behandlade; inte bara i skolan eller hemma, utan också här, i det rum där ord väger och argument räknas.

För Ålands lagting är folkets hus, det tillhör alla ålänningar. Hit kommer alla röster. Här granskas idéer med respekt. Här formas framtiden i samtal, inte i strid. Här råder saklighet eller som det så klokt formuleras i de regler som alla lagtingsledamöter måste följa:

”Var och en av lagtingets ledamöter har ansvar för att i sitt uppdrag uppträda sakligt och värdigt och utan att kränka eller förolämpa andra.”

Och mitt i detta står en generation som redan bär framtiden i blicken. De vet att självstyrelse, demilitarisering och neutralisering inte är dammiga museumsskyltar; de är våra levande principer, vårt fredsprojekt, vårt sätt att säga: så här vill vi leva, tillsammans, självstyrda.

På Åland är vi alla ett. Det spelar ingen roll vilken ö man startar från, framtiden är gemensam, riktningen likaså.

På bilden syns, från vänster Agnes Malmlund, Emelie Bergendahl, Meua Willfors, Kent Eriksson, Johanna Nordman, Jazmina Randisz, Ella Törnroth, Jörgen Pettersson, Benjamin Sidorov och Albin Enqvist. Foto: Victoria Lindblom.

Tack för besöket, kära niondeklassister. Fortsätt vara nyfikna. Fortsätt ställa de svåra frågorna. Fortsätt låta världen veta att ni är på väg.

Åland, Atlantis och Utopia

Det finns traditioner som gör en glad när de dyker upp i kalendern. En sådan är mitt årliga möte med Dr. Andrew Jennings, Associate Professor i Island Studies vid University of the Highlands and Islands på Shetland.

Sedan många år tillbaka rycker jag in som gästföreläsare för hans studenter som studerar öar och lösningar världen över; allt från Stilla havet till Atlanten, och förstås vårt eget Östersjön. I år hade vi deltagare från Normandie i Frankrike, från Isle of Arran, Orkney, Shetland och USA, Dublin osv; alla med fullt fokus på Åland, vår historia, utmaningar och såklart vad Ålandsexemplet handlar om. 

Vi pratade om demilitarisering, neutralisering, språk, ekonom och självstyrelse; begrepp som kan låta teoretiska men som i verkligheten formar hur människor lever och samarbetar på små öar i stora hav. Vi talade om Fredens öar och hur Åland, mitt i sin stilla vardag, bär på en berättelse som väcker intresse långt utanför Norden. Årets klass är en Master med rubriken ”From Atlantis to Utopia” och handlar om ”the concept of islandness”.

Det känns alltid fint att märka hur Ålandsexemplet fortsätter fascinera på ett intellektuellt och humanistiskt plan. I en värld där krigshetsarna ofta skäller, är det stärkande att tala om ett samhälle som byggt sin identitet på dialog, respekt och ansvar.
University of the Highlands and Islands, där Andrew verkar, är ett nätverksuniversitet som samlar högskolor över hela norra Skottland, från Highlands till Shetland, Orkney och Hebriderna. Fokus ligger på forskning om öar, kultur, miljö och hållbarhet.

Det finns mycket som påminner om Högskolan på Åland: småskaligheten, närheten till havet och viljan att bidra till en större förståelse för livet i ö-samhällen. Och ett ständigt arbete med att motivera, engagera och demonstrera ambition och utveckling. Alla samhällen som väljer att stå stilla eller rentav bromsa in, är på tillbakagång; och det vill vi ju inte. Det är lite som med oss hyggligt nyblivna sextioåringar; det är nu man ska shunta upp!

Andrew, som både är forskare, öbo och vän, skickade också en särskild hälsning till min kompis på Kökar, Christian Pleijel, som han träffade i Åbo i somras. Det blev ännu en påminnelse om hur liten världen är, och hur nära vi egentligen står varandra, oavsett hav och gränser.

Att delta i sådana här samtal får mig att känna stolthet och ödmjukhet. Stolthet över att få representera ett samhälle som byggt fred med ord istället för vapen och ödmjukhet inför hur mycket vi fortfarande kan lära av varandra, ö till ö, människa till människa.

För världen är liten. Och just därför är det så viktigt att vi på Åland fortsätter visa att också små öar kan vara stora i tanken. Och ambitiösa, glöm aldrig det!

Gratulerar Polen, från Åland!

Gratulerar Polen på nationaldagen! Den 11 november firar Polen sin självständighet från 1918, strax efter Finland, en dag som symboliserar frihet, mod och förmågan att resa sig efter prövningar.

Från Åland skickar vi våra varmaste gratulationer till det polska folket och ett samhälle som aldrig tvekat i färden mot framtiden.
Åland och Polen delar historiska band. År 1921 undertecknade Polen, tillsammans med Danmark (inkl Island), Estland, Finland, Frankrike, Italien, Lettland, Sverige, Storbritannien och Tyskland den konvention som garanterar Ålands demilitarisering och neutralisering. Denna överenskommelse lade grunden för ett fredligt och stabilt Östersjöområde och är idag ett exempel på hur diplomati, tillit och internationell rätt kan skapa varaktig säkerhet, hur en regelbaserad världsordning bygger trygghet. Vi blev Fredens öar och ett exempel för en värld, plågad av krig.
Vi vet också att polska medborgare deltog i bygget av Bomarsunds fästning på 1800-talet, ett slags exempel på hur våra länder har mötts även i vardagens slit och arbete.
I modern tid möts vi i nya sammanhang. inom energi, sjöfart, hållbarhet och digital säkerhet, där framtiden formas gemensamt.

När jag i augusti mötte Jarosław Wałęsa under Baltic Sea Parliamentary Conference på Åland betonade han vikten av att bygga motståndskraft inte bara genom militär styrka utan genom kunskap, informationssäkerhet och medborgaransvar. “Europa kan inte förlita sig enbart på avskräckning,” sade han. “Vi behöver en gemensam strategi som kopplar samman cyberförsvar, fria medier och utbildning.” Det var kloka ord som sätter fingret på vad verklig trygghet handlar om, tillit och beredskap i fredens tjänst. Wałęsa jobbar nu sida vid sida med vår egen Benny Pettersson i BSPC:s arbetsgrupp Strengthening Cyber and Information Resilience in the Baltic Sea region; det är klokt folk på rätt plats.

Nyligen hade jag också förmånen att möta Polens talman Szymon Hołownia vid Nordiska rådets möte i Stockholm. Han uttryckte en tydlig vilja att fördjupa banden till den nordiska gemenskapen och varnade för populister som lockar med enkla lösningar på svåra problem. Han påminde om att hopp är viktigare än rädsla, och att vår västerländska demokrati, särskilt i en tid av rysk aggression, måste bygga på fakta framför känslor.

Båda dessa möten med våra polska vänner visar hur mycket Åland och Polen delar: tron på samarbete, respekt för internationell rätt och viljan att bygga en tryggare framtid. I ett läge där Europas säkerhet prövas spelar Åland, som demilitariserat och neutraliserat område, en strategisk och symbolisk roll. 

Tillsammans, Polen och Åland, står vi upp för fred, rättsstat, handel, sjöfart och öppenhet i Östersjön. Vi blickar framåt.

Sto lat – må Polen blomstra! Grattis på nationaldagen!

Berättarfestivalen på Pellas

Berättarfestivalens Grand Finale på söndagen blev en kväll att minnas, full av värme, skratt, nyfikenhet och doften av nygräddad Ålandspannkaka och mustigt kaffe. Skeppargården Pellas glödde av berättarglädje och gemenskap, och publiken var lika engagerad som inspirerande.

Jag fick berätta om segelfartyg och oljetankers, blandat och gott, sant och sannolikt, men egentligen handlade det om något ännu större; om modet att våga. Våga kasta loss. Våga försöka. Våga misslyckas ibland. För just där, mellan trygghet och äventyr, föds de berättelser som bär oss framåt, på havet och i livet.

Vilket privilegium att dela scen med Freya Darby, Leo Löthman, Allan Johansson och Jonna Kevin, som tog oss med på resor bland lotsar, fartyskollissioner, en vit silkesskjorta och en dråplig bussfärd och livsöden, skratt och katastrofer.

Och med Tilde Westergård och Loi Mattsson, vars musik satte själen i svängning och vars texter andades livserfarenhet och klokskap och gjorde kvällen komplett.

Tack till alla bakom kulisserna; arrangörerna med Jan Ole Lönnblad, pannkaksbagarna och inte minst publiken. Ni gjorde kvällen till något alldeles extra.

Det här var en afton med mersmak, där orden flödade, historierna levde och samtalen fortsatte långt efter att ljusen slocknat.

Berättelser förenar, berör och formar framtiden och den här kvällen på Pellas visade precis hur.

Låt oss hoppas att Berätta!Festivalen återkommer för världen behöver fler kvällar som denna där fokus ligger på det möjliga snarare än tvärtom.

Tack för de fina bilderna Sten-Anders Fellman och för brickan som gör att vi minns Ukrainaplatsen, Mariehamn.