Globalt besök i lagtinget

Fredens öar möter världen och då är det tydligt att historien andas långsamt och allt man behöver göra är att lyssna. När havet ligger stilla och ljuset över hamnen och Pommern tycks minnas något vi glömt, då känns Åland inte som en plats utan som en idé. En tanke som fått fäste i klippor och människor, i språk och segel, i det envisa hoppet om att fred kan vara mer än ett avbrott mellan krig.

Landskapet Åland har idag besökts av fem ambassadörer, Wang Tongqing (Kina), Belén Sapag Muñoz de la Peña (Chile), Enrique Rojo-Stein (Mexiko), Frederico Cerveira Baião do Nascimento (Portugal) och Karel Willem A. Tousseyn (Belgien).

Resultatet blir ett spänstigt samtal om stort och smått och allt däremellan. I sådana lägen är det med stor stolthet jag berättar att åländska rederier gör affärer med kinesiska varv, att Chile och Mexico kanske ligger långt borta men följs noga av åländska sjöfartsintresserade och många andra, att de portugisiska öarna Azorerna och Madeira hör till samma familj som Åland inom ramen för CARLE och att Belgiens vardag är vår.

Tillsammans vandrade vi genom den åländska berättelsen, från Ålands landskapsregering och Mariehamns stad till grit:lab, Visit Åland, Ålands fredsinstitut och Ålands sjöfartsmuseum för att nämna några. Dagen slutade vid Nautical, där Pommern låg förtöjd utanför fönstren som en vilande tanke. Hennes stålskrov, täckt av årtionden av salt och vind, bär vittnesmål om modet att en gång våga lämna tryggheten bakom sig för att söka lyckan där ute. Det är Åland för mig, ambition och vilja att ta för sig av livet.

I mitt middagstal påminde jag om att Pommern inte bara är ett fartyg, det är en spegel av Åland självt, ett litet samhälle med vid horisont, förankrat i fred och alltid öppet mot världen. Pommern seglade mellan Europa och Australien, mellan nord och syd, långt innan internet och globalisering, och visade att även det lilla kan röra vid det stora.

Peace is not an absence of tension, it is the presence of trust. Soft diplomacy is not weakness, it is the strength to listen and to learn. The best preparedness in uncertain times is to know our neighbours and to care enough to stay curious about them.
Fred är inte frånvaron av spänning, det är närvaron av tillit. Mjuk diplomati är ingen svaghet, det är styrka att lyssna och lära. Den bästa beredskapen i osäkra tider är att känna sina grannar och bry sig tillräckligt för att förbli nyfiken på dem.

Jag talade om hur Åland föddes ur ord och överenskommelser, inte vapen. När Nationernas Förbund för drygt hundra år sedan fick uppdraget att lösa den så kallade Ålandsfrågan, stod Europa på randen till ännu ett sammanbrott. I Genève valde man samarbete framför konfrontation, lag framför våld. Ur det valet föddes vår självstyrelse, inte som ett undantag, utan som ett löfte till världen. En försäkran och ett avtal som fortfarande hålls.

In the presence of Pommern, under the same sky that carried our ancestors’ sails, let us remember that peace is not a gift of history, it is a task of every generation.

I närvaron av Pommern, under samma himmel som såg våra förfäders segel, låt oss minnas att fred inte är en gåva från historien, den är varje generations uppgift.

Det är detta som gör Åland unikt. Vi har lärt oss att identitet inte är en mur utan en bro. Att styrka kan ta formen av eftertanke. Att rättvisa inte alltid behöver mäta sig i decibel, utan i förmågan att hålla fast vid samtalet även när världen ropar, ibland skriker.

Under det gångna året har vi haft glädjen att ta emot rekordmånga representanter från vår omvärld i form av ambassadörer och diplomater, vid sidan av andra statsbesök och ministerbesök och what not.

Tillsammans representerar dessa nationer ungefär hälften av jordens befolkning. Det kan tyckas vara en siffra bland andra men för mig är det ett tecken på något större: att Ålands självstyrelse fortfarande väcker nyfikenhet och fungerar som en ledstjärna och inspirationskälla för dem som söker vägar ur konflikt och oförståelse.

Fredens öar är inte en metafor. De är ett uppdrag. En påminnelse om att stillhet inte betyder passivitet. Det är beredskap att stå kvar när stormarna tilltar och kräver samtal, tålamod och den sorts diplomati som inte behöver mikrofoner, bara människor.

Ett varmt tack till mina medvärdar, biträdande lagtingsdirektör Julia, vicetalman Pernilla samt ledamöterna Jessy, Wille och Christian, för skärpa, närvaro och det slags diskreta professionalism som gör en dag som denna möjlig. När kvällen sänkte sig över hamnen, när ljuset förvandlar havet till glas och Pommern ligger mörk mot horisonten, hörs inga stora ord. Bara röster på olika språk som sakta glider in i varandra.

Och jag tänker: kanske är det så här fred låter, inte som ett eko från historien, utan som en viskning mellan människor som bestämt sig för att förstå.

Med dessa ord loggar jag ut och önskar alla en riktigt fin helg, fast den tycks bli lite blåsig!

Ärkebiskop Elia till lagtinget

Det finns möten som lämnar spår, tydligare än en notering i kalendern. Ett av dem ägde rum i dag när ärkebiskop Elia av Helsingfors och hela Finland kom till Ålands lagting tillsammans med kyrkoherde Ioannis Lampropoulos och protodiakon Andreas Salminen.

En ärkebiskop bär alltid ett särskilt lugn med sig och fader Elia har det och mer, en närvaro som förenar lärarens tålamod med prästens stilla humor. Han talar svenska, har varit kyrkoherde i Vasa, studerat i New York och bär på ett hjärta som klappar för samtal snarare än strid. Vi talade om likheterna mellan parlament och församlingar, om hur båda är folkets hus, där alla ska vara välkomna, där röster ska mötas och olikheter få plats. Om hur framtiden byggs genom öppna dörrar, inte stängda grindar.

Ärkebiskop Elia har under sitt år som kyrkans högsta ledare visat prov på såväl folklig närvaro som ledarmässig beslutsamhet: “Nu är det tid att bygga broar och försöka hitta varandra och få en enhetlig kyrka i framtiden. Det tror jag väldigt starkt på.” Det är lätt att hålla med.

Efter vårt möte gick vi tillsammans till Ukrainaplatsen, där den dagliga demonstrationen till stöd för det fria Ukraina pågår. Fyra män från olika håll; en talman, en ärkebiskop, en kyrkoherde och en diakon; sida vid sida för att påminna oss själva och andra om vikten av att stå på rätt sida av historien. Vi låter oss höras för fred i världen, det enda hållbara i det långa loppet. Ärkebiskopen kom nyligen hem efter en vistelse i Ukraina som han beskrev inför alla deltagare i dagens demonstration. 

I kväll, fredag klockan 18.00, leder ärkebiskop Elia en ekumenisk gudstjänst i St Görans kyrka, Mariehamn, tillsammans med anställda och kör från den ortodoxa församlingen i Åbo, som även omfattar Åland. En vacker symbol för det vi talade om: hur olika traditioner kan mötas i samma ton, under samma himmel. På Åland möts de ortodoxa regelbundet i Margarethagården. Imorgon lördag klockan 10 är ärkebiskop Elia tillbaka i kyrkan. 

Ärkebiskop Elia konverterade till ortodoxin 1993 efter ett liv som lärare. Kanske är det därför hans teologi känns så jordnära. När han talar om sekulariseringens utmaningar gör han det utan domedagsröst: “Vi måste visa utåt vad vi är, och genom våra handlingar visa att vi är kristna. Och det kristna budskapet är kärlek.”

Tack, Ers Eminens, för ett samtal som gav både eftertanke och tröst. Åland, Finland och alla andra mår bra av människor som påminner oss om att tro och demokrati i grunden handlar om samma sak, tillit till varandra. Havet lär oss att horisonter inte är gränser, de är inbjudningar. Och dagens möte var just det: en inbjudan att se längre, tänka större och göra gott där vi står.

För Åland, i Finland, mde Island

Islands president Halla Tómasdóttir, och hennes partner Björn Skúlason befinner sig på statsbesök i Finland. Presidentparet hade, tillsammans med Embassy of Iceland in Helsinki och goda Ålandsvännen och ambassadören Harald Aspelund, vänligheten att bjuda in till en mottagning med isländsk touché i form av innehållsrika tal, skön sång och läcker mat. Platsen var anrika Skatuddens kasino i Helsingfors och upplägget var kanonfint med ingredienser som gör vilken onsdagskväll som helst snudd på magisk. 

Tillsammans med Annette Holmberg-Jansson, ordförande för den åländska delegationen i Nordiska rådet, Islands honorärkonsul på Åland Mathias Grunér med hustru Tova Grunér, samt riksdagsledamoten Mats Löfström var jag på plats för att representera Åland.

Värdinna för kvällen var presidenthustrun Suzanne Innes-Stubb, vars värme och elegans satte tonen för hela tillställningen. President Alexander Stubb befann sig samtidigt på väg till USA, på uppdrag att träffa POTUS och, enligt ryktet, sälja isbrytare, och förhoppningsvis trycka på för nödvändiga åtgärder för mer fred i en krigisk värld. 

President Halla Tómasdóttir höll ett starkt och tankeväckande tal om vikten av god ton, respekt och öppenhet även i svåra samtal, samt om behovet av att se unga människor i en tid när det är enklare än någonsin att vara delaktig digitalt men får allt svårare att mötas i verkliga livet. Orden var både inspirerande och angelägna, på Island, Åland, Finland och typ resten av världen. Island har, likt Finland, en president som vill göra skillnad och som i vårt efterföljande samtal uttryckte en stark vilja att besöka Åland!

Det finns mycket som förenar Island och Åland, två öar långt ute i havet, präglade av småskalighet, envishet och framtidstro. Vi vet att öppenhet, samarbete och tillit är nycklar till framgång, oavsett avstånd.

Att vara på plats vid sådana här tillfällen är viktigt. Det är när vi möts IRL som förståelse och förtroende byggs. Det är då vi kan visa vilka vi ålänningar är, ett samhälle som vill vara med, bidra och dela med sig av sina erfarenheter.

Åland är i sig ett exempel på framgångsrik diplomati och en regelbaserad världsordning, ett bevis på att även små samhällen kan göra skillnad när viljan finns.

Utöver de officiella talen gav kvällen många möjligheter till samtal med riksdagsledamöter, ministrar, företagare, ambassadörer (till exempel Norges Wegger Chr. Strømmen och Danmarks Jakob Nymann-Lindegren som båda varit till Åland och Sveriges Peter Ericson som är på väg), kulturarbetare och andra samhällsbyggare; en påminnelse om att relationer mellan människor är grunden för allt verkligt samarbete.

Detta var ytterligare ett utmärkt exempel på Team Åland i högform, tillsammans visar vi omvärlden vilka vi är och vad vi vill.

Eb så kallad vanlig dag

Vad gör man egentligen som talman för Ålands lagting? frågade pryoeleven Youssef Saber som går i Strandnäs högstadieskola och tittade in idag tillsammans med Jessy Eckerman och Henrik Löken Löthman. Frågan är inte alldeles enkel, tänkte jag först, men ger det ändå en chans.

Idag har följande hänt:

Det började med att jag hälsade deltagare i en arbetsgrupp som ska diskutera Claims & Compensation inom oljesjöfarten välkomna till Åland. Niklas Karlman vid Ålands landskapsregering har lyckats locka hit tungviktare från snart sagt alla nordiska länder. Under tre dagar ska dessa nordiska och internationella experter analysera vad som ska hända om något vi alla hoppas slippa uppleva, men måste vara redo för; oljeutsläpp till havs.

Runt samma bord i Mariehamn sitter jurister, myndigheter, försäkringsspecialister och sjöfartsfolk för att dela erfarenheter om hur kostnader hanteras, vem som bär ansvar och hur vi kan agera snabbt när olyckan är framme. Detta är livsviktigt och inspirerande; för när havet förenar oss, blir också lösningarna gemensamma.

Tack till alla som deltar, delar kunskap och visar att engagemanget för rena hav och starka avtal är större än det mesta.

Strax därefter fick jag möjligheten att hälsa UNESCO-vänner välkomna till Alandica. De är hitbjudna av Viveka Löndahl för att diskutera det kanske viktigaste som finns; vår identitet, vår kultur och hur vi ska skydda den i händelse av krig, brottslighet och konflikt. Experter, myndigheter och kulturarbetare från hela Norden och Europa är på plats för den internationella konferensen “Borderless Responsibility – International Cooperation Against Illicit Trade and Destruction of Cultural Heritage.”

Tillsammans diskuterar man hur kulturarv kan skyddas i tider av konflikt, hur samarbetet mellan tull, polis, försvar och kulturinstitutioner kan stärkas och hur vi gemensamt kan stoppa den olagliga handeln med konst och föremål som bär vår historia.

Jag påminde deltagarna om ett åländskt talesätt: “Always moor your boat for storm, but still hope for fine weather.” Det beskriver precis vad detta handlar om, att vara beredd på kris, men alltid hoppas på fred.

Åland har varit demilitariserat sedan 1856 och är i dag en symbol för dialog, neutralitet och fred. Vår erfarenhet visar att samarbete över gränser gör skillnad.

Det är fantastiskt att UNESCO:s nordiska nätverk valt Åland som mötesplats för att diskutera framtiden för vårt gemensamma kulturarv och hur vi kan skydda det för kommande generationer. Bra gjort Viveka!
”Welcome to the Islands of Peace”, sade jag såklart.

Dagen har alltså kretsat kring att skydda ulturarv, lösa trixiga situationer till sjöss och prata framtid med Youssef, 15, från Strandnäs. Jag skulle inte drömma om att rangordna dessa; alla delar av jobbet är precis lika viktigt och betydelsefullt för Åland. Kulturarv, såklart. Sjöfart, absolut, Framtiden i form av Youssef, utan minsta tvekan.

Detta är alltså min dag idag men behöver inte betyda att den ser likadan ut imorgon, snarare tvärtom, vad det verkar.

Rådjursjakt och diplomati

Det började med dagg i gräset och slutade i Mariebads varma vatten. Däremellan ryms allt man kan önska av en höstdag på Åland: jakt, gemenskap och samtal som betyder något.

Tillsammans med Lagtingets jaktklubb och förstärkning från Finlands riksdag tillbringade vi dagen i rådjursskogen kring Kastelholms slott och Ålands golfbana, i landskap där Gustav Vasa en gång jagade och historien fortfarande känns i marken.
Vi fick både jaktlycka och eftertanke. Det är när man lämnar skrivborden som man verkligen lär känna varandra, och när diskussionerna flyttar ut i naturen uppstår ofta de bästa idéerna. Att bygga broar mellan lagtinget och riksdagen handlar inte bara om politik, det handlar om förtroende, vänskap och viljan att förstå.

Dagen avslutades tillsammans med riksdagsledamoten Ari Koponen och riksdagens internationella sekreterare Teemo Vuosio: från slottet, via Bomarsunds ruiner för en påminnelse om demilitariseringens, neutraliseringens och självstyrelsens grunder, sedan ett par timmar på Mariebad.

En fulländad dag. Klara tankar, goda samtal, trevligt folk. Åland när det är som bäst, med fokus på framtid. Så bygger vi, steg för steg, samtal för samtal.
Tack till alla som deltog.

Indien besöker Åland

Världens största land, Indien, och Åland; vad kan vi rimligen ha gemensamt? Rätt mycket visar det sig!

Idag har Ålands lagting och Ålands landskapsregering haft äran att välkomna Indiens ambassadör i Finland, India in Finland, Hemant H Kotalwar, och hans hustru Seema Kotalwar. Detta resulterade i inte bara ett utan många möten med talrika beröringspunkter kring fred, självbestämmande, utveckling och framtidstro.

Dagen började med en slags formella överläggningar i Ålands lagting där ambassadören med hustru diskuterade gemensamma angelägenheter och utmaningar tillsammans med undertecknad, biträdande lagtingsdirektören Julia Lindholm, lantrådet Katrin Sjögren och förvaltningschefen John Eriksson. Dessa samtal handlar mest om att lägga fram aktuella frågor och olika möjligheter på axeln Åland-Indien. Idag handlade det till exempel om hur vi på Åland kan utgöra ett gott exempel för Indiens utbildningssektor eller vad vi kan göra för att locka fler indiska världsresenärer till vårt landskap. Självklart pratade vi också om Ålands särställning i världen, vår självstyrelse och vår unika roll som fredsöar.

Därefter fortsatte ambassadören till bland annat Ålands fredsinstitut, där diskussionerna handlade om hur fredsarbete kan bedrivas i en tid då världen åter präglas av krig. På Statens ämbetsverk och hos landshövding Marine Holm-Johansson fick de en fördjupning i samspelet mellan stat, självstyrelse och lokalt ansvarstagande.

Till alla som ställer sig till förfogande på detta vis säger jag tack, på hela Ålands vägnar.

På kvällen samlades vi sedan till middag på Björnhofvda gård, en miljö som inte kan vara mer passande för vänskapliga samtal om skillnader och likheter mellan Indien och Åland.
Indien är en kontinent med snart en och en halv miljard människor. Åland är ett örike med trettioentusen invånare. Indien har Himalaya och monsun, vi har Orrdalsklint, skärgård och, på en bra dag, sol som får oss att glömma vinden. Ändå förenas vi i insikten att oavsett om man styr ett kryssningsfartyg eller ror en liten båt, behövs det riktning, mod, energi och uthållighet för att navigera.

Och mitt i allt detta har vi den gemensamma erfarenheten av att frihet aldrig är självklar. Indien vann sin självständighet med en icke-våldsrörelse som förändrade världen. Åland säkrade sin autonomi med förhandlingar och penndrag i Nationernas förbund 1921. Olika vägar, samma mål: rätten att själva forma vår framtid.

Samma rätt som vi idag helhjärtat menar att också Ukraina måste få försvara och utöva. Åland står, som en liten men tydlig röst, vid Ukrainas sida, för att de, liksom vi och Indien, ska ha rätten att avgöra sin egen framtid.

Jag vill rikta ett särskilt varmt tack till mina medvärdar vid kvällens middag – Anders Ekström, Marcus Måtar, Mika Nordberg och min hustru Helena. Tillsammans skapar vi Team Åland där möjligheterna att utveckla alltid vinner. Det är just i sådana här sammanhang vi påminns om att diplomati inte bara är stora ord i internationella korridorer, det kan lika gärna vara en middag i Eckerö, ett samtal över kaffe eller en promenad vid havet. Det är i möten mellan människor som förståelse och vänskap föds.

När jag nu summerar detta besök gör jag det i förvissning om att det finns mycket Indien och Åland kan göra tillsammans; i utbildning, digital utveckling, hållbar energi och maritima samarbeten.

Och med dessa ord vill jag önska er alla en riktigt trevlig helg och påminna om att världen alltid blir lite bättre när vi väljer samarbete framför konflikt, nyfikenhet framför rädsla och fred framför våld.

Emmaus Europe till lagtinget

Det finns ögonblick då vi alla påminns om att Åland inte bara är en liten prick i havet. Vi är en del av den berättelse som formar hela världen. I går kväll var ett sådant tillfälle.

Det började vid Ukrainaplatsen, där våra gäster från Emmaus Europe under ledning av ordförande Carina Aaltonen samlades tillsammans med alla andra för att protestera mot de ryska anfallskriget och krigsbrotten gentemot Ukraina. Efter en promenad genom Esplanaden nådde vi Ålands lagting där lokalt och globalt möttes på ett självklart och storslaget sätt.
Carina, som vi minns som lagtingsledamot och minister i Ålands landskapsregering, har tagit plats i den absoluta toppen av en av världens mest inflytelserika folkrörelser. Det är en bedrift och ännu ett exempel på vad ålänningar kan uträtta när vi kombinerar envishet, solidaritet och globalt perspektiv med rötter i det lokala.

Emmaus är ett internationellt nätverk som i över 70 länder kämpar mot fattigdom, orättvisa och krig. De bygger hopp där andra ger upp och de protesterar där tystnad hotar att ta över. På plats i Mariehamn för möten och besök är ett trettiotal representanter från tjugo olika länder och det är inget konstigt med det. Berättelsen om Åland, som jag själv delat med världen i många år, inspirerar och attraherar. Förr eller senare vill man med egna ögon se vad fred, självstyrelse och internationellt ansvar kan betyda i praktiken.

Det är åländskhet i ett nötskal: vi förankrar oss i våra byar men vi tvekar aldrig att tala med världen. Precis så är det med självstyrelsen, demilitariseringen och neutraliseringen. De är lokala lösningar med global betydelse. Liksom Emmaus växte från en idé i Frankrike till en världsvid rörelse, har Åland vuxit till ett exempel på hur fred kan organiseras och självstyrelse förädlas.

Vi ska aldrig vara blyga för att berätta vilka vi är: Fredens öar, en plats från vilken små röster kan höras långt.
Tack Carina, tack Emmaus styrelse, generalsekreterare, Emmaus Åland, Robert Jansson och alla representanter för ert besök. Ni påminner oss om att engagemang är svaret på det mesta.

Och kanske är det just här parallellen är tydligast. Emmaus visar att världen kan förändras underifrån. Åland visar att fred kan byggas i det lilla.

Tillsammans berättar vi samma sak: det finns inga platser som är för små för att spela roll.

Viveka Eriksson till lagtinget

Det finns människor som förändrar inte bara sin samtid, utan också riktningen för dem som följer efter. Viveka Eriksson är en sådan ledare och föregångare. Under sina år i Ålands lagting, från 1995 till 2019, stod hon oftast i första ledet när de riktigt stora frågorna skulle hanteras. Det gällde till exempel vårt inträde i EU med alla de krav och anpassningar som följde, och det gällde finanskrisen då Åland över en natt förlorade trettio procent av sina inkomster. Båda de händelserna hade och har enorma konsekvenser för självstyrelsen och våra möjligheter att utveckla den. Vår självstyrelse står bara stark när vi förmår att bära oss själva. Därför måste vi alltid se till att ha ekonomiska reserver nog för att klara det oförutsedda.

Som talman och som lantråd ledde Viveka Eriksson Åland genom både vardag och kris, alltid med den fasta övertygelsen att självstyrelsen, språket och människorna måste stå i centrum. Efter att hon lämnade politiken 2019 har hon engagerat sig i till exempel Folkhälsan på Ålands fastighetsbolag och det byggprojekt som snart ska inledas i stadens centrum.

Viveka visade att styrka i politiken kan förenas med lyhördhet, att principer kan bäras med värme och att samarbete alltid för oss längre än motsättningar. Det är därför hon i dag framstår som en förebild för alla som tror på ett öppet, jämställt och framtidsomfamnande samhälle.

Över kaffekoppen talade vi om det som varit och om det som väntar. Kanske är det just där som politikens och samhällsbyggets kärna finns: i samtalet mellan generationer, i länken mellan historia och framtid.

Ålands självstyrelse byggs inte av enskilda beslut, utan av människor som vågar ta ansvar. Viveka Eriksson är en av dem. Vår kaffestund avslutade vi med en rundtur i kansliet och ett besök på fjärde våningen där ”Ålands okrönta drottning” Fanny Sundström hänger. Viveka tycker inte riktigt att det går att jämföra dem båda, ”Fanny var ju ensam, det var inte jag”, men från mitt perspektiv tycker jag de båda har gjort ett jättejobb i arbetet med att göra Åland mer jämställt. Det arbetet är långt ifrån klart, av lagtingets trettio ledamöter är bara sju kvinnor och det återspeglar inte riktigt samhället.

Tack för besöket Viveka och tack för allt du gjort, det du gör och det du tänker fortsätta arbeta med. Ses.

Rapport från Hanatinget

GPS-störningar är numera vardag i Östersjön, den ryska skuggflottans framfart är ett ständigt orosmoment och drönare är något vi förknippar som hot snarare än irriterande. Det finns alltså mycket att prata om när det gäller säkerhetsläget och det framstod mycket tydligt när försvarsutskotten från Finland och Sverige träffades på Hanaholmen och bland annat fick ta del av hur försvarsministrarna Antti Häkkinen och Pål Jonsson ser på läget, mot bakgrund av Rysslands pågående folkrättsbrott mot främst Ukraina men också mot resten av västvärlden. Det är mycket länge sedan vi haft att göra med en ”stormakt” som mer präglas av grälsjuka än samhällsbygge.

Om det alls finns något positivt i det som händer är det möjligen att den nordiska familjen knyts starkare samman och idag, på många plan, talar med en röst, om än i flera stämmor. Detta är extra tydligt när både Sverige och Finland skickar förstärkning till Danmark för att hantera hybridhot som senast resulterat i okända drönare som bland annat stängt en flygplats.

Vid dagens Hanating underströks av många talare att den bästa beredskapen alltid är att känna sin granne. Ju mer vi samarbetar, desto tydligare är signalen till Ryssland. Det nästbästa sättet att upprätthålla vår egen trygghet är att stödja Ukraina med pengar och vapen och här är den nordiska tanken omöjlig att missförstå; alla hjälper till efter egen förmåga och där är jag stolt över allt som Åland och ålänningarna gör när det handlar om att stärka Ukrainas kamp för allas vår frihet, det är den bästa investering vi kan göra.

Hanating och Hanaholmen är en i intellektuell mening högoktanig plats där idéer från politiska beslutsfattare, experter och forskare dryftas, med målet att bygga motståndskraft och samverkan. Här är det extremt viktigt att också Åland gör sin röst hörd. Vi är Östersjöns enda demilitariserade och neutraliserade område och har som sådant bidragit till stabilitet; långsiktigt fredsarbete får aldrig vara fel.

Jag fick under dagen tillfälle att prata Åland och självstyrelse ur ett nordiskt beredskapsperspektiv och är stärkt över den insikt som finns i våra närmaste huvudstäder och bortom. På plats var nuvarande och tidigare beslutsfattare, till exempel Elisabeth Rehn, numera 90 år men still going strong. Den senaste sommaren var hon till både Brändö och Kumlinge. På plats var också tidigare finländska försvarsministern Stefan Wallin som med skärpa och glimten i ögat ledde debatterna och hans svenske kollega och min vän Peter Hultqvist som laddar för en ny valkampanj, när han inte talar sig varm för sin nya bok.

Båda två kommer till Stockholm i januari då jag tillsammans med dem ska tala inför Samfundet Sverige-Finland om demilitariserade Åland; en risk eller tillgång? Jag hävdar såklart det senare.

Jag träffade också ålänningarna Sverker Skogberg, PAF:s dynamo när det gäller samhällskontakter och Elisabeth Nauclér som alltid är redo när det ska diskuteras fred och internationella relationer. I vimlet dök också tidigare ledamoten i Ålandsdelegationen Olle Olsson, förvaltningsråd och Nauclérs kusin, upp, alltid med ett vänligt ord till hands. Inte att glömma kraftkarlen Jan-Erik Enestam, nyligen hemkommen från vandring med bland andra vännen Roger Jansson, Ålands man i Sveriges riksdag Markus Selin och många fler. 

Överstelöjtnanten och tv-kändisen Joakim Paasikivi deltog i en paneldiskussion och levererade träffsäkra oneliners, baserade på ett långt liv som yrkesmilitär. Jag tog tillfället och drack morgonkaffe med honom för att höra hans perspektiv på Åland och vår plats som Fredens öar. Vi ser kanske lite olika på det men det är också som det ska vara. Det är stimulerande att byta åsikter även när man inte är hundra överens. Paasikivi är en i grunden en varm Ålandsvän som tillbringade sina barndomssomrar på Mickelsö i Vårdö, med katten Maja som mentor för vad som skulle komma senare i livet. Joakim Paasikivi är militärt programmerad och är tack vare det besatt av det goda i det demokratiska systemet. ”Demokrati är både en välsignelse och en förbannelse”, som han uttrycker det. Han citerade krigsherren Putin som en gång sagt att det är svårt att veta vad väst egentligen vill ”de byter ju åsikt vart fjärde år”. I det ligger egentligen allt vi tror på och kämpar för; rätten att ha en egen åsikt och kunna ändra sig om det krävs. Det är det som är själva grunden i frihet och därför värt att slåss för. Jag ser fram mot att få hälsa Paasikivi välkommen till Fredens öar, någon gång, gärna så småningom.

Det uppstår många insikter under en dag som denna; alla är sådana som någon gång är bra att ha i minnet. Som att framtiden alltid överraskar oss. Som att ingenting är så föränderligt som det förflutna. Som att Ryssland alltid ljuger för att sanning eller lögn egentligen inte spelar någon roll.

Och det viktigaste av allt. Att enighet bland oss i väst är den bästa försäkringen av alla. Här är det betydelsefullt att vi som företrädare för demilitariserade, neutraliserade och självstyrda Åland är med och gör oss hörda, där vi kan, till exempel i Nordiska rådet, BSPC och genom alla de internationella gäster vi har förmånen att välkomna till Åland.

Bättre nyheter från Bryssel

Fin start på dagen med morgonfika tillsammans med Anders Ekström, Ålands representant i EU:s regionkommitté, som i slutet av förra veckan var på plats i Bryssel.

Ekström deltog i utskottet för ekonomiska frågor (ECON), där riktlinjerna för Europas framtida ekonomiska politik formas. Just nu är den nya tullkodexen i fokus, ett arbete som på sikt kan förändra vardagen för åländska företag, till det bättre. Regionkommittén är en viktig plattform där en energisk ledamot kan göra skillnad, genom att söka stöd, allianser och presentera underbyggd fakta.

Den kommande tullkodexen syftar till att förenkla handeln mellan länder. Detta arbete sker inom ramen för trilogen där EU-parlamentet, -kommissionen och Europarådet bryter arm kring olika skrivningar. För Ålands del är det mot den här bakgrunden viktigt att göra handeln med Finland och Sverige så enkel som möjligt; med minimal påverkan av skattegräns. Detta är möjligt då Åland är ett ”Special Fiscal Territory”, särskilt skatteområde, till skillnad från att vara tredje land, utanför EU.

Läget ser lovande ut när det gäller dessa skrivningar. För Ålands del kan detta medföra smidigare handel och bättre villkor för våra företag; mot Finland och om stjärnorna står rätt, Sverige. Denna utveckling knyter dessutom an till den anda som präglade Ålandsöverenskommelsen 1921, där språk, kultur och handel går hand i hand.

Det här har inte kommit av sig självt. Lagtingsledamoten Anders Ekström har i sitt arbete i regionkommittén lagt ned stort arbete på att bygga relationer, förklara Ålands behov och föra fram våra argument. Tillsammans med finansminister Mats Perämaa och med gott stöd från den finländska representationen och andra nyckelspelare i Bryssel har Ekström lyft möjligheter och sökt lösningar snarare än konstatera hinder.

Vi ska heller inte glömma den parlamentariska referensgrupp, där de flesta åländska partier ingår, som bidragit med centrala kontakter inom sina respektive partigrupper. Detta är Team Åland i praktiken: oss till nytta, ingen annan till skada och allt uttryckt med god ton och starka argument.

Anders själv beskriver läget med en bild som känns träffande: ”Det återstår mycket arbete men man kan säga att vi är på god väg upp på påfarten till motorvägen.”

Detta är ett tydligt exempel på varför Åland med vår självstyrelse i minnet måste vara med i rummen där besluten fattas. Det är där våra argument vinner gehör. Det är där vår röst gör skillnad. Och det är tack vare engagerade ledamöter som Anders Ekström, som inte tvekar att lägga ner både tid och kraft, som Åland får synlighet och förståelse i Europa. Vill man ändra saker gäller det att vara på plats.

Sydostasien till lagtinget

 Med start i Ålands lagting mot Lolo's Seaside Café & Restaurant och HavsVidden, via framtidsfabriken Optinova i Godby och historien i Bomarsund, idag har en stor del världen möts på Åland. Det är inte varje dag vi får stå värd för ambassader från fem olika länder i Sydostasien, representerande drygt 700 miljoner människor; idag hände det!

Mr. Domingo P. Nolasco (Filippinerna), Mr. Al Fadil Bin Adam (Malaysia), Mr. Hersindaru Arwityo Ibnu Wiwoho Wahyutomo (Indonesien), Mr. Worawoot Pongprapapant (Thailand) och Mrs. Pham Thi Thanh Binh (Vietnam) har besökt Åland och vi har pratat historia, framtid gemensamma möjligheter och mycket annat.

Vi inledde morgonen med ett mer formellt möte i Ålands lagting, gruppen fortsatte till Statens ämbetsverk, gick vidare till Optinova där fabrikschef Linda och utvecklingschef Mikael Eriksson tog emot. Optinova hör till Ålands allra starkaste berättelser och med fabrik i bland annat Thailand med 400 anställda väcker denna hälso- och framtidsfabrik berättigat intresse överallt.

Sedan tog Graham Robins över och guidade oss genom Bomarsund och den ryska tid som på många sätt var bedrövlig men som också ledde till moderniseringen av det åländska samhället. Mycket tänkvärt uttryckt av Graham: För att vara demilitariserad måste du först ha varit militariserad.

Nästa stopp var Lolo's och Grace Sahlin, själv från Filippinerna, en entreprenör som väljer att se möjligheter i allt och gärna tar det extra steget tillsammans med maken och kompanjonen Conny. 

Aldrig är jag lika stolt som att ha möjligheten att visa internationella gäster runt i landskapet, till några av alla våra nästan 3.000 företag. Vart vi än kommer påminns vi om att Åland är en plats där det lokala och det globala möts, där vardagens enkelhet ryms sida vid sida med internationell politik och historia.

I middagstalet fick jag möjlighet att berätta mer om vad Åland är och varför vår autonomi spelar roll långt utanför våra egna gränser:

* Åland är självstyrt, demilitariserat och neutralt; Fredens öar. 

* Vår status vilar på internationella avtal som fortfarande är levande exempel på hur diplomati kan bygga framtidstro.

* Vi står upp för Ukraina, för internationell rättsordning och för mänskliga rättigheter. För om respekten för lag och avtal försvagas någonstans, försvagas den överallt.

Jag passade också på att knyta ihop Åland med våra gästers hemländer:

Filippinerna; därifrån kommer många ålänningars vänner, arbetskamrater och familjemedlemmar, hej Jhodie, hälsningar från oss alla till Australien!

Malaysia; med maritima band till åländska rederier genom Star Cruises och gemensamma intressen i sjöfart.

Indonesien; där Zandra fann inspiration på Bali och där framtida samarbeten inom miljö, kultur och utbildning väntar på att blomma.

Thailand; älskat resmål för ålänningar, men också en partner i näringslivet via Optinova som har fabrik i Thailand. Kanske dags knyta vänortsavtal mellan Mariehamn och Phuket?

Vietnam; nära band genom handel och till och med konstnärliga fyrverkerier, där Johan tagit hem guld i Da Nang International Fireworks Festival både 2019 och 2024!

Tack till medvärdarna Sandra, Andreas, Anders och Löken och till Victoria och Julia vid lagtingets kansli som proffsigt och storsint sköter om allt det praktiska när omvärlden hälsar på. Vi hoppas att de frön vi sådde ska växa till framtida samarbeten, förståelse och gemenskap. #teamåland

Morgonfika med Barbro Sundback

Det finns samtal som lämnar spår, som påminner om att demokratin alltid kräver utveckling och att Ålands plats i världen, Fredens öar, alltid är värd att diskutera. Att träffa Barbro Sundback för en morgonfika på lagtinget är ett sådant.

Barbro Sundback är på många sätt en institution i sig själv, med 37 år i folkets tjänst, i Ålands lagting. Som talman 2005-2007 ledde hon parlamentet med fast hand och hennes insats sträcker sig långt bortom det formella. Hon har burit självstyrelsens frågor genom decennier, ofta i hård vind, och alltid med engagemang som lämnar spår. Barbro hör till dem som kallar sig själv kontroversiell, med ett brett leende, för hon är också den som väljer att snabbt glömma eventuella oförrätter för att gå vidare.

Vi talade om det som definierar oss som ålänningar: demilitariseringen, neutraliseringen, självstyrelsen, människorna, språket och de fenomen som format vår vardag. Det var inte ett stilla återblickande, samtalet blev ett levande utbyte mellan dåtidens erfarenheter och nutidens utmaningar.

Att diskutera med Barbro är en upplevelse. Hon är krävande, stimulerande och utmanande på samma gång. Ämnena är många, insikterna djupa, och hennes sätt att placera Åland i en större värld gör att man tvingas tänka både längre och bredare.

Sådana möten påminner om demokratins styrka: att generationer av ledare kan föra dialog, att erfarenheter kan vändas till insikter och att vägen framåt alltid blir tydligare när man förstår varifrån man kommer. Barbro Sundbacks gärning är en del av det fundament som bär vår självstyrelse och att diskutera med henne i dag är en påminnelse om att framtiden byggs bäst med både minne och mod.

Och till er som är unga ålänningar vill jag i samma andetag säga: den stafettpinne som Barbro burit så länge, och som vi andra i vår tur försöker föra vidare, är snart er.

Vår demilitarisering, vår neutralisering och vår självstyrelse lever bara så länge någon orkar tala för dem, stå upp för dem och utveckla dem. Ingen annan kommer att göra det åt oss. Åland är inte färdigt, det är ett levande projekt. Och framtiden, den är er att forma.

Upplandsstiftelsen till lagtinget

Att en hel organisation från Uppsala väljer att förlägga sin höstkickoff till Åland är mycket hedrande. Dagens gäst är Upplandsstiftelsen, med uppdrag att utveckla friluftslivet, vårda natur och kulturmiljöer samt skapa möten mellan människor och landskap i Region Uppsala med omnejd. Valet är då rätt självklart . För finns det någon plats där natur, historia och samhällsbygge möts lika tydligt som här på Åland? För mig personligen blev det extra speciellt då kusindotter Sara Beckman var en av dem som tog färjan hit.

Upplandsstiftelsen arbetar för att skydda naturen, utveckla friluftslivet och bevara kulturmiljöer i Uppsala län. De gör vardagen rikare för tusentals människor genom att vårda naturreservat, guida skolklasser och skapa möjligheter för fler att hitta ut. Kort sagt: de jobbar med samma frågor som vi på Åland, fast ur en annan vinkel. För där de talar om tillgång till naturen, talar vi om självstyrelse, demilitarisering och neutralisering. Alla med samma mål: att människa och omgivning ska ta hand om varandra, fast på olika sätt.

Detta är en av de riktigt spännande parallellerna: precis som Upplandsstiftelsen balanserar mellan natur, människor och samhälle, balanserar Åland mellan stormakter, språk och identitet. Vi är svenskspråkiga öbor som en gång var en självklar del av Sverige, men efter 1809 hamnade vi i storfurstendömet Finland. När Finland blev självständigt 1917 ville ålänningarna återvända till Sverige. Frågan splittrade, hetsade och fördes ända till Nationernas Förbund i Genève 1921. Där kom den rafflande upplösningen: Åland förblev finländskt och fick en egen självstyrelse, på svenska, med garanterade rättigheter och dessutom demilitarisering och neutralisering. Ett unikt fredsarrangemang som än i dag gör oss till Fredens öar.

Efter ett samtal i lagtinget om allt detta; vår historia, vår vardag och vår balansgång mellan dåtid och framtid väntade Ramsholmen. En plats som visar att Åland inte bara är paragrafer, lagtingsdebatter och fredsprocesser, utan också ett paradis för friluftsmänniskor.

Tack Sara & Co för att ni valde Åland för er höstkickoff. Ni tog med er Upplandsstiftelsens kunskap och engagemang hit och jag hoppas ni åker hem med lite åländsk envishet, ö-livsglädje och kanske till och med en dos självstyrelseanda i bagaget. 

Hyllningsord till bok om Åland

Det är alltid en glädje när Åland uppmärksammas i den akademiska världen; och denna gång på allra högsta nivå. I tidskriften Europa Ethnica har professor Peter Hilpold (Universitetet i Innsbruck och Universitetet i Pavia) nyligen recenserat boken ”The Autonomy of the Åland Islands, Constitutional and International Law Challenges” (Brill/Nijhoff), redigerad av Gudmundur Alfredsson och Göran Lindholm. Boken utkom ifjol, är på engelska, för att nå så många som möjligt, ändå lättläst och mycket utbildande. I kommentarer hittar du Open Access-länk till boken.

Hilpold beskriver Åland som ett internationellt riktmärke och framhåller att boken på ett kunnigt och uppfriskande sätt fyller ett tomrum: ”Om modeller för minoritetsskydd söks på internationell nivå, är Åland regelmässigt ett av de mest framträdande referenspunkterna. Bland skribenterna finns både lokala experter från Åland och internationellt erkända jurister inom folkrätt, EU-rätt och minoritetsskydd vilket gör boken till en synnerligen kompetent och uppfriskande helhet.”
Recensionen understryker den styrka och lyskraft som gjort Åland världsberömt, ett system som visat och visar världen att fredliga lösningar är möjliga: ”Åland fungerar som en modell och bevisar att varaktiga system för minoritetsskydd, som möjliggör fredliga lösningar, faktiskt är möjliga.”

Samtidigt är boken mer än en ensidig hyllning. Den vågar belysa begränsningarna och utmaningarna i dagens autonomi, understryker recensenten: ”Viktiga lagstiftningsområden, såsom bolagsrätt, bank- och försäkringsrätt, arbetsrätt, tekniska standarder, rättsväsendet och beskattningen, är i statens händer.”

Därför lyfter Peter Hilpold behovet av förnyelse:, eller revision som vi kallar det idag: ”I en globaliserad värld präglad av en aldrig tidigare skådad rörlighet måste de traditionella skyddsbestämmelserna kompletteras; om inte radikalt omformas.”

Som talman för Ålands lagting vill jag uttrycka min tacksamhet till Gudmundur Alfredsson och Göran Lindholm. Med denna bok har ni inte bara lyft fram självstyrelsens historia, ni har också givit världen en ärlig, balanserad och inspirerande bild av vad autonomi kan vara, både i med- och motvind. Det är en gåva till oss ålänningar, men lika mycket till alla som söker förstå hur minoritetsskydd kan bidra till fred, trygghet och utveckling.

Åland är resultatet av internationella avtal, globala hänsyn och en tydlig markering om att våra öar aldrig får befästas. Vår plats mitt i Östersjön är för viktig för att kontrolleras militärt av någon. Självstyrelsen är ett levande exempel på samarbete mellan Finland och Åland, ett samarbete som har gjort ålänningarna både trygga och lyckliga, men som också påminner oss om att små autonomier alltid är känsliga för förändringar.

Jag vill varmt gratulera författarna till denna hedrande recension och till det viktiga arbete de lagt ned. Som Hilpold sammanfattar:

”Denna bok är obligatorisk läsning för alla som är intresserade av minoritets- och autonomifrågor.”

Fredsdag på Ukrainaplatsen

Fick möjligheten att säga några ord vid Ukrainaplatsen idag, på den internationella fredsdagen, stiftad av Förenta Nationerna i en uppmaning till stillhet och eftertanke. En dag som påminner oss om något så självklart och samtidigt det mest svårfångade i vår tid: fred på jorden.

Ungefär så här lät det:

Här, på Ukrainaplatsen i Mariehamn, har ni och vi stått varje dag sedan Rysslands invasion av Ukraina inleddes för snart fyra år sedan, envist, alltid. Denna närvaro är ett bevis på att vi aldrig får vänja oss vid krig, aldrig låta likgiltigheten smyga sig på. Ni påminner oss om att kampen för freden inte är en fråga om en dag om året, utan om alla dagar hela tiden. Över hela världen, där krig skördar liv och begränsar människors möjligheter. 

Åland är i detta sammanhang unikt. Vi är en plats där en internationell konflikt förvandlades till en fredlig lösning. Demilitariseringen och neutraliseringen av Åland är ett av världens äldsta aktiva fredsavtal. Det kom ur en tid av misstro och spänning, sprungen ur kaoset efter första världskriget och en värld i spillror, och blev ett exempel på vad diplomati och envishet kan åstadkomma.

Det är viktigt att minnas: vår ordning har fungerat i över hundra år inte för att alla parter alltid varit överens, utan för att man har hållit fast vid avtalen. Fred är nämligen inte en känsla. Den är inte en stunds stillhet mellan strider. Fred är ett avtal, en överenskommelse, ett löfte som måste förvaltas och försvaras, också, och särskilt, när tiderna är svåra.

Vi vet också motsatsen. Krig bryter ut när någon anser sig stå över avtalen, när gamla löften rivs sönder. När ord inte längre gäller, blir det vapnen som talar.

Det är därför Ålands historia bär på ett så viktigt budskap: Gamla avtal är inte föråldrade. Tvärtom, de blir värdefulla för att de står pall för tidens prövningar. Vår fred är äldre än oss alla, men den binder oss ännu. Den gör oss till en del av något större, något som påminner världen om att fred kan vara beständig. Det är med avtal och överenskommelser som med åldrande människor; för varje dag som går blir de mer sig själva, behöver inte låtsas. 

Det ni och vi gör här idag, på Ukrainaplatsen, är därför mer än en högtidlig gest. Det är en handling i samma anda. Vi säger: vi står upp för de löften som gavs. Vi försvarar rätten till självbestämmande. Vi väljer fred och hoppas världens alla krigszoner ska förstå.

Åland kan inte på egen hand stoppa de ryska attackerna mot Ukraina eller skydda barnen i Mellanöstern. Men vi kan bevisa att fred går att skapa och att det kan hålla i evighet. Och vi kan fortsätta tala, fortsätta påminna, fortsätta stå här tillsammans, tills dagen kommer då Ukrainaplatsen inte längre är en plats för sorg, utan en plats där vi kan fira outtröttligt arbete, envishet, fred, seger och frihet.

Freden är inte bara en dröm. Den är ett avtal, ett ansvar och ett dagligt val. Låt oss därför välja fred, idag, imorgon och alla dagar.

Tack för det ni gör.

Och tack till Sverker för bilderna!

Och till kämparna i IFK Mariehamn som slog VPS för första gången sedan 2019 om jag fattat rätt. Tack Dan för en fin kväll och tack Caj, ordningen är återställd!

Och för fantastiska insatser av Åland United som kämpade väl men inte riktigt nådde fram i cupfinalen mot HJK i Helsingfors.

Brandtal för världsfreden

Fred är aldrig gratis. Men krig är alltid ohyggligt mycket dyrare. Därför måste vi investera; inte bara i ord, utan i handling.
I helgen avfyrade Ryssland 40 kryssnings- och ballistiska robotar samt 580 drönare mot bland annat Kiev, Mykolaiv, Tjernihiv och Zaporizjzja. I Dnipro träffades ett antal flerfamiljshus. 

Idag uppmärksammar vi Internationella fredsdagen, en FN-dag för att påminna oss om att fred aldrig får eller kan tas för given. En påminnelse om vad vi borde sträva efter varje dag; som vi gjort på Åland sedan 1856, då fästningen jag står i på bilden hade befriats av fransmän och britter och den ryska tiden på Åland tog ett abrupt slut. Hade vi inte fått hjälp då, hade vi pratat ryska idag. 

I Europa idag handlar samtalet om geoekonomi och försvar. I denna verklighet finns vi som bor Åland, mitt i Östersjön. Vi står sedan över etthundrasjuttio år på rätt sida av historien: självstyre istället för centralisering, demilitarisering och neutralisering istället för upprustning, internationella avtal istället för konfrontation.

Åland är ett exempel på att fred kan byggas genom förtroende, avtal och diplomati. Vår status är inte ett hot mot Europas säkerhet, tvärtom, det är en påminnelse om att säkerhet också kan vara samtal, respekt och långsiktiga lösningar. Det är nödvändigt att de friska, framtidsomfamnande krafterna gör gemensam sak. Bråk gynnar bara Ryssland.

Men vi får aldrig blunda för verkligheten. Kriget i Ukraina är brutalt och förtrycket från öst hotar hela vår kontinent. Därför är det vår, Nordens och Europas skyldighet och bästa försvar att stå vid Ukrainas sida; med humanitärt stöd, med politisk vilja och med ekonomiska insatser.

Jag är stolt över allt vi på Åland gjort, både genom Ukrainaplatsen, Mariehamn, tusentals frivilliga gåvor från privata givare och föreningar och hjälptransporter och genom det åländska bidraget till skyddsrum vid fronten. Alla kan och bör göra något; det handlar om kampen mot förtryck och våld, för frihet och demokrati. 

På Åland vet vi att avtal kan vara starkare än vapen. Fredens öar har bidragit till ett stabilt Östersjön. Det är vårt budskap till Europa, till världen och till kommande generationer. På Åland firar vi Skördefesten denna helg och inget är lika nära förknippat med fred och tillväxt som jordbruk. Det borde vara en självklarhet för hela världen att kunna plantera ett frö i fred och därefter kunna skörda det man sått utan rädsla för sitt liv. Så har vi det på Åland och så vill jag att det ska bli i världen.

Låt oss hylla Internationella fredsdagen, gemensamt. För Ukraina. För Europa. För framtiden. För oss själva. 

Grattis Godby Rotary, 60 år!

”Sextio år är absolut inte en slutpunkt,det är en språngbräda och nu shuntar vi upp!”. Idag fick jag tillfälle att uppvakta Godby Rotaryklubb på deras sextioårsjubileum i den inspirerande miljön på Ålands fotografiska museum. Tack för inbjudan Anita och Helena och möjligheten att leverera en hälsning. 

Rotary och Åland delar samma mål; fred, utveckling och hopp om en bättre värld. Vi går ibland olika vägar, men riktningen är densamma. Rotary bär sitt fredsbudskap vidare i möten och projekt. Åland bär sitt fredsmandat vidare genom internationella avtal och självstyrelse. Åland och rotaryrörelsen gör gemensam sak i stödet till Ukraina i kampen för demokrati och rätten självbestämmande.

Eller som jag sa i mitt tal: ”Fred är inget tillstånd man kan luta sig tillbaka i. Fred är en gärning. Ett dagligt arbete.” Det är en påminnelse till oss alla, oavsett om vi firar sextio år som människor eller som förening, att framtiden inte är något man väntar på, den är något man bygger och den tar aldrig slut.
Att Godby Rotary nu blivit en Peace Building Club visar just detta: sextio år är inte ett slut, utan en språngbräda framåt.
Jag hade idag också möjligheten att tillsammans med mamma Christina och hustru Helena att åka runt till öppna gårdar och blir lika storligen imponerad varje gång över det oerhörda arbete som ligger bakom en succé som Skördefesten på Åland som för övrigt imorgon kolliderar med den globala, internationella, fredsdagen som vi bland annat firar vid Ukrainaplatsen, Mariehamn.

Detta måste också lyftas i festtalet: ”Två till synes olika högtider fast med liknande budskap: vad är fred om inte möjligheten att så, odla och skörda sina egna grödor? Att veta att man kan plantera på våren och tryggt skörda på hösten. Det är fred och tillväxt i dess mest påtagliga form.”

Stort grattis, Godby Rotary och tack för sextio år av vänskap, engagemang och handling. Må de kommande sextio bli minst lika betydelsefulla!