Idag nås vi av det sorgfyllda beskedet att tidigare talman, lantråd, överkommissarie osv Sune Eriksson, Lemland, i lördags lämnat det jordiska i en ålder av 85 år. Det är en, typ, tvåbent institution som därmed inte längre finns bland oss och mina tankar och böner går till hustrun Barbro Eriksson och den övriga familjen.
Sune Eriksson lämnar ett stort tomrum efter sig, tillsammans med många minnen. I korridorerna i lagting och landskapsregering minns de som jobbat med honom en hedersman och tålmodig arbetshäst som tog det extra steget i arbetet för en starkare självstyrelse och bättre vardag. Bland annat var lantrådet Eriksson med i förarbetet till det som skulle bli den tredje självstyrelselagsrevisionen och ett stort steg mot ett nytt ekonomiskt system i förhållandet Åland/Finland.
Mina egna kontakter med Sune Eriksson inskränkte sig till telefonsamtal och rådjursjakter. Vi pratade om självstyrelse och hur vi ska fortsätta det arbete som våra föregångare inlett, hur man ska bära sig åt på pass och varför det är viktigt att aldrig sluta engagera sig. Själv föregick han med gott exempel då han tillsammans med kompisar åkte runt till äldreboenden med sång och musik.
Aldrig ska jag glömma den jaktdag ute i Kastelholm då jaktlyckan inte direkt lyste och vi till sist fick upp en bock som satte av i högsta fart mot precis den plats där den tidigare talmannen stod. Det resulterade i ett mästerskott och det sista den bocken var med om i livet; trots att den egna fysiken inte riktigt var på Erikssons sida, detta utspelade sig 2014, för tio år sedan. ”Äh, det var väl inget, man ska bara se till att vara beredd”, förklarade Eriksson sin insats efteråt; sakligt, blygsamt och rejält, för det var hela hans inre väsen. Vila i frid och tack för alla insatser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar