Herr President, dags att leda

Käre Sauli eller herr president som det kanske heter. Du får ursäkta men för ögonblicket känns du mer som Sauli än president. Du tycks driftig och folklig och skottar snö, plockar blommor och ringer till radions naturprogram och...

Men är det faktiskt din uppgift? Er?

Nu följer jag inte slaviskt med i den finländska debatten men jag noterar fulla och främlingsfientliga Sannfinländare som gått från ingenting till regeringsställning och jag tycker herr president, i egenskap av ledare för landet, att du borde säga till så det hörs. Vad är vitsen med att ha en president om hen inte visar ledarskap? Nog kunde du i egenskap av ditt ämbete markerat (ännu) tydligare än som skett mot uppenbart rasistiska inlägg i debatten?

Det är läge att sätta ner foten nu, eller ta ett bättre grepp om tömmarna. I morgon förtöjer du på Åland för en historisk rundtur. Ditt program liknar det vi gjorde när prins Edward kom till Åland i vintras. Du ska till Bomarsund, till Kastelholm och till Pommern. På varje plats finns historier som du senare kan briljera med för dina kompisar. Åland är fyllt av sådana men låt inte ditt Ålandsbesök stanna vid det.

I veckan som gick stod det klart att förutom Ålands mer hemgjorda främlingsfientliga parti som sköts från Portugal aviserar också Sannfinländarna ett deltagande i höstens lagtings- och kommunalval. Det handlar om ett parti vars företrädare krävt att självstyrelsen ska läggas ned och mycket mer som i allt väsentligt går ut på att Åland helt enkelt ska bli ett län i Finland. Det vore självklart bedrövligt vilket jag tror att även du, herr president, inser. Dessutom har partiet inslag av rasism och en människosyn vi inte sett i Europa under de senaste sjuttio åren. Sannfinländarna har självklart ingen chans att vinna många röster i de åländska valen men signalen är ändå olycklig och passar in i en ny verklighet. Försvarsminister Jussi Niinistö (inte släkt väl?) kom till exempel nyligen med uttalanden som också andades ängslighet kring Åland. Åland tycks på något oklart vis ha blivit Sannfinländarnas nya måltavla.

Därför borde du i samband med detta Ålandsbesök klart förklara vad du tycker och markera din syn på vårt landskap. Åland är en pärla i Finland och ska behandlas som en sådan. Sannfinländare och övriga finländska partier hör inte hemma här. Vi sköter oss själva, det är själva innebörden i begreppet självstyrelse. Finland fick Åland på ett villkor. Att Åland ska vara självstyrt i så hög grad som det någonsin är möjligt – utan att för den skull bli ett eget land. Det är okej och det skapar möjligheter. Men det kräver också ledarskap, herr president – för det är väl en sådan du är, även för Åland? Och just det, glöm inte bort att ryta till alla dessa av dina undersåtar som inte förstått att en människa är en människa – oberoende födelseplats.

PS Grattis i förskott. Den 24 augusti fyller du 67 år vilket betyder att du nått den åldern när du faktiskt aldrig behöver be om ursäkt för dina åsikter. Se bara till att du berättar vilka de är.

Välkommen till Åland herr president! Det är dags att fatta tömmarna igen och visa vem som bestämmer. Sannfinländare har ingenting i de åländska valen att göra. Bilden som togs av Madelen Holmström häromåret har jag lånat från Nya Åland.

Åland har möjligheterna

Det råder spännande tider på Åland. Det är drygt två månader kvar till lagtings- och kommunalvalet som äger rum den 18 oktober och alltså dags att på allvar föra diskussionen om vad vi i framtiden ska leva på, på Åland. Hur vi ska bygga vårt samhälle så inbjudande att det lockar till inflyttning? Vilka ord ska vi använda för att skapa lust hos både företag och privatpersoner att investera på Åland?

Jag hävdar att allt mycket handlar om att göra sådant vi redan kan ännu bättre. Vi ska skapa en miljö som säger att vårt landskap är rent och hållbart. Med de argumenten kan vi sälja jordbruksprodukter, turismupplevelser, fest och stoj och familjesemestrar och mycket mer. Dessutom blir det ett samhälle som är roligt att leva i. Att ha med Åland och ålänningar och dess företag att göra ska vara skoj, lärorikt och skapa minnen, gärna för hela livet.

Ja, detta kan låta som klyschor men är det inte. I det tysta har allt detta egentligen redan skett. Nu gäller det att göra ännu mer och ännu bättre. Åland ska bli ett mötescentrum för hela Norden.

• Vi ska ordna de bästa konferenserna.
• Vi ska utveckla Sjöfartens dag till något ännu bättre.
• Idrottsturismen kan bli ännu större.
• Våra matställen gör godare mat än väldigt många andra.
• Vi satsar långsiktigt och seriöst på att bygga ett hållbart samhälle.
• Åland kan bli ett testområde för helt ny teknik.
• Vi har historierna som skapar spänning.
• Detta har redan det så kallade lyxsegmentet upptäckt.
• Vi är vana vid internationella affärer och räds inte konkurrens.

Politiken ska inte göra affärerna utan se till att samhället uppmuntrar entreprenörer, glömmer misslyckanden och inspirerar till nya tag. Skillnaden mellan att lyckas bra och mindre bra handlar sist och slutligen om hur mycket arbete vi vill göra. Eller tror någon att succén med Lejonkungen kom automatiskt?

Åland har förutsättningarna. Vi har möjligheterna. Idéerna och en ocean av framtid att hantera. Allt detta blir verklighet om vi bestämmer oss för att skapa #världensbästavardag. I en sådan finns det ingen gräns på uppfinningarna. Ha en fin arbetsvecka.

Det var glatt och fullsatt när Centern höll sommarstämma i går på Pellas i Lemland. Partiet har under de senaste fyra åren vid makten bidragit till att Åland är finansiellt starkare än för fyra år sedan. Dessutom har företagare inspirerats att göra stora investeringar för att skapa en ny och ännu bättre framtid.

En uppvisning i ledarskap

Ta hundra människor, alla med olika bakgrund, förmågor, intressen och tro. Ställ dem på en scen i ett träsk bak i Finström... Be dem sjunga... Förutsättningarna låter inte alldeles enkla men resultatet blev trollbindande.

Det handlar om Projektkören och Lejonkungen och en värld som fylldes av liv och så här förvandlades Stallhagen och den flytande scenen Stallhalla till en av världens medelpunkter.

Jag har tidigare hyllat dessa artister med Johanna Grüssner i spetsen. Till exempel då de nästan välte hela torget med sin Queen-uppvisning och när de sjöng om queer så till och med stadshuset mjuknade. Nu är det dags igen då Johanna & Co genomför en uppvisning i ledarskap, disciplin och entusiasm. På scen såg jag minst en bilmekaniker, några kontorsmänniskor, IT-specialister, chaufförer, krögare, hårfrisörer, offentligtanställda, entreprenörer, ekonomer, sångare, dansare, estradörer, nybörjare, halvproffs och helproffs och så vidare med sammantaget så olika bakgrund som det är möjligt att ha. Denna skara sätter på sig helt fantastiska dräkter, ställer sig på denna scen i detta träsk och levererar en musikalupplevelse som når stjärnorna. Det är mycket imponerande och, framför allt, inspirerande. Allt är faktiskt möjligt och det får vi aldrig glömma bort.

Nu kan det ha varit sista chansen att se denna projektkör göra just Lejonkungen och det är precis som det ska vara. Man ska alltid sluta på topp. Som i går. Jag snyftade till den första tredjedelen, jublade och skrattade i mitten och kunde själv gått genom berg på slutet. Det var en show som skickligt spelade på det i stort sett alla människor vill ha. Lite umbäranden, lite tur, en del kraft och till sist en rejäl framgång.

Jag fascinerades också av det sätt på vilket Johanna Grüssner ledde sin kör. Hon dirigerade med sådan exakthet att minsta harkling gjorde skillnad. Hon hade dessutom ögon i nacken och såg allt som hände bakom hennes rygg och när den sista sången skulle sjungas öppnade hon munnen och plötsligt stod det klart för alla vem som var lejondrottningen denna magiska kväll.

Nu ska inte allt ljus falla på Johanna. Hennes syster Isabella hade regisserat och skapat storyn som gjorde att allt höll ihop. Det bevisar den gamla tesen att när vänner (till exempel syskon) gör saker tillsammans blir det väldigt bra! Ja, alla andra borde också hyllas men det låter sig inte göras då jag inte vet vad alla heter, förlåt.

Jag är redo för en ny vecka och antagligen starkare än före Lejonkungen. Det är nämligen resultatet av att bevittna en framgång. Alla växer. Bilderna nertill (förutom de två första som jag tog själv) har jag helt fräckt lånat från Robert Liewendahls Facebooksida. Tack för det!

Det är svårt att tänka sig en bättre plats att göra Lejonkungen på än bak i Finström. Mot den mörka skogen och det trollska vattnet blir djungeln närmare än någonsin.

Så här såg läktaren ut, fylld av förväntan och jag lovar: ingen blev besviken, tvärtom. I dag är alla lite starkare än i går.

Janne Nordberg var inte bara en klippa på volleyplan förr i världen, han är numera en estradör av bästa sort och drar sig inte för något när det gäller att underhålla och berätta. Tack och lov.

Lejondrottningen Johanna är ledaren som förmår bestämma och inspirera samtidigt. Det behövs för att en brokig skara människor ska lyckas.

Lejonbröderna Nicklas Lantz och Leonarde Brändström lämnade ingen oberörd. Med hjälp av elakhet och godtrogenhet och snällhet illustrerade de livet sådant det ter sig i djungeln och bland vanligt folk.

Kaj Lybeck och Jan-Erik Berglund! Timon och Pumbaa!! Världsklass.

Här är ett Youtubeklipp från Jakobstad i mars då denna åländska musikpärla var på export!

Miljonlast i fartygsvrak

Jag skriver regelbundet på Sjöfartstidningens hemsida en spalt som heter Ålandsbloggen. Det gör jag för att det håller mig uppdaterad om den vardag som åländska och andra rederier lever i.
Ämnen skiljer sig rejält från varandra och det blir aldrig tråkigt. Den åländska sjöfarten har massor att erbjuda både i form av spänning och stora affärer och viktiga arbetsplatser. Ringeffekterna från sjöfarten är något som kommer alla till nytta.

I dag skrev jag om det svindlande vrakfyndet som dykare gjort söder om Lågskär. Det är den förlista ångaren Kantava som påträffats efter nittio år på havets botten. Ombord finns 290 ton koppar och antagligen lite guld vilket kan betinga ett värde på långt över en miljon euro.

Vraket efter Kantava har alla möjligheter att bli en långkörare. Det kommer inte att bli enkelt att fastställa vem som har rätt till vad och rätt vad det är kommer ryssarna och säger att de äger alltihopa!

Ett annat spännande vrak med en hyperdramatisk historia är Plus som ligger mellan Mariehamn och Kobba Klintar, ungefär.

Hälsa på i denna blogg och lär dig mer om den sjöfart som skapat det välstånd som ålänningarna åtnjuter i dag.

Grattis Nicke, 70 år i dag

Nils Torvalds är jag inte närmare bekant med. Vi har träffats några gånger i mestadels officiella sammanhang men det vore fel att säga att jag känner honom. Ändå är det en man som vi alla har mycket att lära oss av. Och vad passar bättre än att lyfta fram skälen till det i samband med hans sjuttioårsdag som infaller i dag. Här kan man för övrigt läsa en bra intervju med födelsedagsbarnet i Hufvudstadsbladet. Och här finns hans egen hemsida.

Vad har då Torvalds att säga oss som ännu har en bit kvar till 70-strecket? Det är mycket men framför allt att han inte har några som helst planer på att ”ta det lugnare”, som så många pratar om att man ska göra. Jag delar den insikten till fullo. Vi finns till för att vi ska göra nytta, inte bara fundera på slutet. (I det här sammanhanget måste också Bob Dylan lyftas fram! Han som varnade: ”That he not busy being born is busy dying.”)

Jag får intrycket att Nicke Torvalds är motsatsen. Han kunde göra som så många och njuta sin ålders höst alltmedan dagarna passerar. Han har gjort tvärtom och är just nu inne i sin andra period som EU-parlamentariker. Det är att i såväl ord som gärning föregå med gott exempel. Han har dessutom gjort en slags klassresa som jag inte närmare känner till men i sin ungdom lär han ha varit vänsterextrem för att sedan under ett långt liv som utrikeskorrespondent lära sig att sanningen är varken vit eller svart utan snarare tvärtom och mittemellan. Det är en insikt som borde spridas, särskilt i dagar som dessa där oron inför framtiden är stor och där de extrema rörelserna tar allt mer plats, ingen till nytta.

I intervjun jag refererar till upptill lyfter Torvalds fram olyckan och sannfinländaren Olli Immonen som jag själv inte är så hemskt imponerad över. Torvalds konstaterade iskallt och analytiskt att sådana uttalanden skadar Finlands rykte mer än vad man tro.

Vi de tillfällen jag haft nöjet att träffa Nils Torvalds har han alltid framstått som påläst och framåtinriktad. Han är absolut inte nöjd med den ordning som tingen i dag står i, särskilt inom EU. Men till skillnad från många andra har han föresatt sig att på riktigt försöka förändra och sist och slutligen är det viktigast av allt. Bara när man slutar försöka är kampen förlorad.

Nicke, ha en fin födelsedag, dra upp dina sikar, bada din bastu och se sedan till att vara pigg och utvilad tillbaka på jobbet igen. Femtio är som bekant det nya trettio och det betyder att sjuttio är det nya femtio och det är som alla vet ingen ålder alls! Sådana som du behövs alla dagar i veckan, året runt, om vi ska få ordning på vårt Europa.

Några personliga minnen:

• En gång var han värd då delar av Ålands lagting hälsade på i Bryssel.
• Mats Löfström var Torvalds närmaste man i EU-parlamentet.
• Osjälviskt nog gjorde sedan Nils Torvalds ett viktigt arbete när det gällde att göra Löfström till Ålands nye riksdagsledamot.
• Här passar också några roliga bilder från Bryssel bra in!
• Liksom Åländsk Center hör även Nils Torvalds till den europeiska ALDE-gruppen.

Födelsedagsbarnet Nils Torvalds och den åländske riksdagsledamoten Mats Löfström. Bilden har jag lånat från Ålandstidningen.

På fotboll på Sportkila

Det tilldrog sig fotboll på klassisk mark i går. Platsen var Sund och först slog Åland Uniteds damer IFK Mariehamn med 4-1 och sedan vann IFK Mariehamns herrar mot FC Åland med 5-1. Referatet från herrmatchen kan ni läsa här.

Det var match nummer två i går. Jag satt först och såg HJK som var så nära, så nära, att ta sig till Champions League-kvalet men föll bokstavligen på mållinjen. Hemmalaget Astana vann med 4-3 och HJK gick miste om typ fem miljoner euro. Det var en helt ny känsla att sitta hemma och tycka intensivt synd om HJK. Det brukar vara om inte tvärtom så inte så långt ifrån...

Den sista fotbollsupplevelsen denna onsdag kom från Malmö där MFF slog Redbull Salzburg med 3-0 och gjorde det omöjliga möjligt. Sådana upplevelser gör tillvaron både vild och vacker.

Årets ÅM-segrare heter IFK Mariehamn. Det var för övrigt femtionde gången IFK vann mästerskapet.

För att hitta parkeringsplatser gällde det att ta sig långt i i Sundsskogarna.

En panoramabild på 348 åskådare och två lag som spelar fotboll på Sportkila.

Möte med Ålandsministern

Det är snabba kast i tillvaron och så ska det vara. Häromdagen var det middag med Polens ambassadör och i går kväll var Ålandsministern Anne Berner på besök.

Båda är viktiga på sitt sätt men Anne Berner är för ögonblicket väldigt väsentlig för hur Ålands framtid ter sig. Inte för att hon själv bestämmer vad Finlands regering och riksdag ska göra men för att hennes ord väger tungt i de förhandlingar som sker mellan Åland och Finland framöver. Dessa är inte enkla. Finland står just nu inför ett samhällsfördrag som på riktigt kan göra skillnad för arbetet inför framtiden. Till detta måste även Åland förhålla sig. Samhällsbygge sker gemensamt, aldrig ensamt.

Anne Berner visar upp en mycket positiv syn på den åländska självstyrelsen och dess möjligheter för Åland och Finland. Hon besitter goda kunskaper i sjöfarten, alltså Ålands viktigaste näring, och hon bekantade sig med spjutspetsföretag som Carus och Paf och Godby Shipping tillsammans med sin statssekreterare Jari Partanen.

Jag tror att Finland i Anne Berner, med gedigen företagarbakgrund, har en trafik- och kommunikations- och Ålandsminister som inte riktigt liknar vanliga politiker. Hon vill få saker gjorda och det passar väldigt bra in i min in egen värld. Ska man ordna #världensbästavardag gäller det att ligga i. Det handlar om handlingskraft, resultat och tro på framtiden. Inte gnälla.

Anne Berner, som för övrigt hör till den finländska Centern, tycks välja att se möjligheterna i framtiden vilket är lovande.

Anne Berner och hennes kompisar på Åland. Från vänster riksdagsledamot Mats Löfström, finansminister Roger Nordlund, Anne Berner, finans- och näringsutskottets ordförande Jörgen Pettersson (alltså undertecknad), statssekreterare Jari Partanen och infrastrukturminister Veronica Thörnroos.

Ett besök på Paf stod också på programmet under Ålandsministerns besök. Från vänster Mats Löfström, vd Anders Ingves, lantrådet Camilla Gunell, Anne Berner, Public Affairs-chef Sverker Skogberg och finansministern Roger Nordlund. Jepp, platsen är Pafs tillfälliga huvudkontor där kaffemaskinerna inte bara brygger kaffe utan också lyssnar!

På middag med Polen

Polens ambassadör i Finland, Janusz Niesyto, var i helgen på Ålandsbesök och jag hade nöjet att träffa honom i fredags. Det blev ett hyperintressant möte med en man som på riktigt varit med när världshistoria skapades. Som till exempel år 1989 då han mitt under brinnande frigörelse från Sovjetunionen satt som avdelningschef på Utrikesministeriet i Polen. Eller när han tillsammans med blivande presidenten Lech Walesa förmådde Moskva att kalla hem sina generaler från Polen. Det är fascinerande att lyssna till människor som varit med i de rum där historien bytte riktning och Lech Walensa hör till de som vågade och verkade.

Janusz Niesyto passade under sitt besök på Åland också på att träffa Posten då han själv är en ivrig filatelist och därför väl insatt i den världen. Han var mycket imponerad över hur världsomspännande den åländska posten är.

Polen har jag haft ett speciellt förhållande till sedan många år tillbaka. Det började redan på 1980-talet då jag som operatör på Godby Shipping skötte de praktiska kontakterna med stora saltexportörer i Szczecin och har sedan dess fortsatt.

Som i fjol i Olztyn där BSPC möttes och diskuterade Ukrainakrisen, läget i Östersjön och mycket mer. Där blev det också klart att jag ska agera sjöfartsrapportör för hela organisationen, ett smickrande och i mitt tycke viktigt uppdrag.

Polens ambassadör och hans middagssällskap på Nautical. Från vänster finansminister Roger Nordlund, undertecknad, Gunilla, ambassadören Janusz Niesyto, min fru Helena, landshövdingsparet Marlene och Peter samt fru Niesyto. Det blev en middag där samtalet löpte från smått till stort och allt däremellan.

En kväll med många minnen

En av sommarens festligaste träffar hände i lördags då det järngäng som gjorde Ålandstidningen i början av 2000-talet möttes upp för att skratta, minnas och äta. Det blev precis så skoj som jag trodde, nej förresten, det blev ännu bättre. Har sällan skrattat så mycket på en och samma natt.

Här avslöjades det när det blev förbjudet med shorts och keps i tidningshuset, vem som skrev de tråkigaste gluggarna och mycket mer. Det hånades och hyllades med samma varma själ. Vi tävlade och trivdes och hittade vinklar precis på samma sätt som förr.

Några av dem som var med kämpar kvar på tidningen i dag och det gör de alldeles utomordentligt. Någon har lämnat tidningshuset för att istället ägna sig åt politik (alltså jag) medan andra sökt lyckan västerut och i dag återfinns i ledningen av såväl stora och inflytelserika mediahus som i nya och utmanande uppstickare. Runt bordet satt fotografer av yppersta toppklass, drivna reportrar och luttrade chefer. Ni är alla bäst!

Marika, Ted, Jacob, Jan och Kika diskuterar hur det egentligen var när de tillsammans gjorde tidning.

Det var inte många tysta sekunder denna kväll. 

Jacob, Thomas och Anna-Lena.

Jepp, det ordnades tävling också men min blyghet förhindrar mig att avslöja vinnarna. Dessutom är det nog hemligt.

I stort sett hela gänget på en och samma bild. Utom Malin som tog foto. Från vänster Ted, Marika, Jörgen, Liz, Jonna, Niklas, Jacob, Thomas, Jan, Anna-Lena, Kika, Sandra och Anna.

En staty med en mössa på hittade vi nära Mariebad. Och två tidningsläsande ynglingar. 

Tanken bakom just den här bilden är inte så lätt att förklara. 

Och så tankade vi lite...

För alla på hela Åland

Det blev en fin stund på Självstyrelsetorget i går eftermiddag då ett par hundra ålänningar slöt upp för att markera för mångkultur och mot inskränkthet.

Det handlar på många vis om att slå in vidöppna dörrar då Åland sedan sekler tillbaka är ett i grunden mångkulturellt samhälle. Egentligen är det värre än så då precis ALLA i något skede är att betrakta som inflyttare. Fler än 10.000 personer som i dag bor i vårt landskap är födda någon annanstans, vilket Centerns Annika Hambrudd lyfte fram som första talare.

Ändå är det viktigt att påminna oss själva om att vi lever i ett fantastiskt samhälle men att det inte ens då går att ta framtiden och tryggheten för given. Det visade inte minst Sannfinländaren Olli Immonens utspel i veckan. Får sådana stolligheter stå oemotsagda vet man aldrig var man landar. Av precis det skälet tog jag själv debatten mot Stephan Toivonen då han i ett öppet rasistiskt brev för sökte övertyga folk att blonda och blåögda är att föredra framför andra. Samma sak gjorde jag också med Daniel Lampinen som uppenbart flyttat till en plats (Åland) som han egentligen inte gillar. Sådan tycker jag man ska lyfta fram, våra ungdomar som växer upp behöver inte rädslor, de behöver uppmuntran och inspiration.

I den här bloggen har jag sedan starten lyft fram vikten av att alltid betrakta människor som just människor, oberoende härkomst. Detta har sina sidor och slutade i ett fall med en polisanmälan (mot mig) men sammantaget i stor förståelse och många uppmuntrande ord. Världens bästa vardag bygger vi bara genom att låta alla människor växa utifrån sin egen förmåga och övertygelse. Det är precis det som skapat Åland och som är nödvändigt för att vi ska klara av att tackla framtiden. Vi behöver fler människor för att bygga det samhälle som fortsättningsvis är unikt, tolerant, tryggt och roligt. Det har öar som till exempel Frøya och Hitra insett och gör allt för att hitta nya arbetare. På Åland saknar vi varken jobb eller resurser, tack vare företagare som insett möjligheterna i omvärlden. Detta har jag lyft fram i lagtingsdebatten då vi pratade om behovet av att på ett bra sätt integrera nya ålänningar.

Annika, Michael, Roger, Cia och Britt var på plats för att visa sitt stöd för ett mångkulturellt Åland.

Annika Hambrudd inledde den stora manifestationen för ett mångkulturellt Åland och lyfte fram det faktum att Åland redan i dag är mångkulturellt och just därför framgångsrikt.

Det var kanske en lite väl fin dag för en demonstration men det kom ändå hyggligt mycket folk till Självstyrelseparken denna lördagseftermiddag.

Den första segwayen

En av de första lagstiftningarna jag hade nöjet att hantera i rollen som ordförande för finans- och näringsutskottet var ett förslag som gjorde Segways lagliga på Åland. Året var 2012 och vi trodde vi var föregångare men nu inser jag att vi bara var efterföljare. Buster Keaton var först! Genom att följa History in Pics på Twitter får man denna och andra bildskatter direkt i sitt flöde. Eller så kan man följa mig direkt!

Så här presenterade jag betänkandet. Det var en nervös dag, minns jag. 

Buster Keaton!