Till minnet av förste talmannen

Till minnet av Julius Sundblom, 160 år av eftertanke och framtidstro. Han var den förste av drygt tjugo personer som haft förmånen att leda självstyrelsen.

Det är åttio år sedan han dog, etthundrasextio år sedan han föddes. Ålands förste talman Julius Sundblom var sommarbarnet som kämpade hårt, föll tungt, reste sig och sade till ålänningarna: Nu ska vi arbeta.

Och det har vi gjort. 

Den 22 juni 1865 föddes Julius Sundblom i Jettböle, Jomala. Han blev Ålands förste talman och definierar mer än andra vår självstyrelse. Han dog 80 år senare, 23 augusti 1945.

I sommar har jag, igen, läst Johannes Salminens storartade bok Ålandskungen, en spänstig skildring av Sundbloms liv, kamp och betydelse. Det är en bok som stannar kvar, inte bara för språket som är färgglatt, levande och pregnant, utan för sitt innehåll. I vårt dagliga jobb med morgondagens självstyrelse får vi aldrig glömma grunden vi står på och de som byggde den. Att läsa är att växa och Salminens bok är ren inspiration och växtkraft. 

För vad Johannes Salminen så elegant beskriver är en människa som bar ett helt folk i sin röst. En man som i en av Europas mest osäkra tider valde ordets kraft framför vapnets. Som gick från protest till ansvar. Från besvikelse till framtidstro i sin kamp för en idé.

Det är lätt att i dag ta självstyrelsen för given. Men för den som levde genom kaoset efter första världskriget fanns inga garantier. Världen låg i ruiner, imperier föll, nya gränser ritades i panik och desperation. I detta historiska kaos försökte ett litet, svenskspråkigt öfolk göra sin röst hörd. Ålänningarna ville hem till Sverige, ett krav som föddes ur språk, kultur och historia, inte ur provokation.

Men världen ville annat. Åland blev kvar i Finland. Det var smärtsamt. För många kändes det som en förlust.
Mitt i besvikelsen, beslutet i nationernas förbund, öppnade sig den kompromiss som krävde mod, förhandlingar och förtroende. Det blev självstyrelsen. Den som i dag utgör grunden för vårt samhälle och som skapat och skapar välstånd, trygghet och lycka. Början var svår, resultatet fantastiskt.

Att det överhuvudtaget gick att lösa Ålandsfrågan fredligt, i en tid då de flesta frågor löstes med vapen, är närmast ett under. Det krävde människor som orkade tänka längre än sin besvikelse. Julius Sundblom var en av dem. Han gick från att vara kravställare till att bli brobyggare. Från ledarskribent till parlamentariker. Från förkämpe för återförening med Sverige, till Ålands förste talman och en av självstyrelsens arkitekter. Han valde att se möjligheterna snarare än problemen. Paradoxen måste ha känts för alla; återföreningens starkaste röst blev självstyrelsens klaraste ljus. 

Vi lever i dag i en annan tid som kräver nya lösningar. Vi behöver mod att välja väg, kraft att förändra och tålamod att hålla i. Vi har en självstyrelse som ger oss möjligheter de flesta samhällen bara kan drömma om. Men det är vi själva som måste fylla den med innehåll och det är vi skyldiga Julius Sundblom och hans samtida. 

Vi ska inte vara rädda för att fatta beslut. Vi ska vara rädda för att låta bli.

Åland har aldrig varit en plats som stått still. Låt oss se till att det förblir så. Julius Sundbloms liv är beviset på det, vilket är tydligt i Ålandskungen. Han valde ansvar framför bitterhet. Framtid framför dåtid. Han insåg att historien inte är något man vilar i, den är något man bygger på. Han var utveckling.
Självstyrelsen är inte en nostalgisk institution. Den är en framåtblickande möjlighet. Julius Sundbloms liv påminner oss om att idéer spelar roll och att ansvar är ännu viktigare. Det är vårt gemensamma uppdrag att använda det arv han var med om att forma till att bygga något ännu bättre.

Tack, Julius. Du föddes i storm och du planterade fred. Du ville en sak och du hjälpte oss att skapa något ännu större. Du valde framtid.