Lycka till Viking Line

Det händer grejer i dag. Åtminstone i sportvärlden. Det är på många sätt en perfekt avrundning på en hektisk och inspirerande vecka. Först Finland-Tjeckien och lite senare Bayern München-Chelsea i Champions League. Lika delar ishockey och fotboll. Känner mig redan utmattad... Vad passar då bättre än en liten tillbakablick.

Under veckan som gått har det inte bara hänt roliga saker. Beskedet från Viking Line att Rosella blir ett säsongsfartyg är mycket oroväckande. Liksom beslutet att inte gå in för ännu ett nybygge i Åbo. Båda bitarna är viktiga för hela pusslet. När de saknas uppstår tomma luckor. Frågan är nu om det som händer inte egentligen är början på en mycket större nedmontering av en färjtrafik som inte är längre är lönsam. Den minnesgode vet att det faktiskt bara är sedan 1987 som Viking Line haft en specialtrafik mellan Kapellskär och Mariehamn. Före det var var rutten endel av trafiksystemet till Finland. Det kanske kan låta som en mindre justering att dra ner tre månader, vilket nu aviserats. Själv är jag rädd för att det bara är början, skulle inte bli överraskad om man helt enkelt sålde Rosella. och i fortsättningen går in för nån form av högsäsongslösning – efter gammal beprövad modell. Det är inte bra med tanke på arbetsplatserna både ombord och i land. Att backa är aldrig roligt men ibland nödvändigt.

Det är också en omställning för landskapet bland andra. Sådant är livet och tillvaron och sådan har den alltid varit. Den kanske mest definierande frasen som finns här i världen är Darwinismens ”Survival of the Fittest”. Den som anpassar sig bäst och snabbast klarar sig längst. Av det enkla skälet måste Åland och ålänningarna egentligen alltid vara på tårna, beredda till anpassning till nya tider. Det sker inom affärsvärlden i form av rationaliseringar, moderniseringar och uppfinningar. Det sker inom landskapet Åland där omställningsbudgeten snart på allvar ska börja synas i samhället. Till följd av många goda år och stora inkomster är detta inte så enkelt. Det sista man som människa vill göra är att förändra sig själv och sin tillvaro. Ändå är det exakt vad som måste ske.

Det är blåögt att tro att man överlever och utvecklas genom att ständigt göra samma saker. Det enda man då gör är att långsamt vänta på slutet. Och så bygger man varken samhällen eller liv. Därför är det som landskapet Åland, Viking Line (och för all del Ålandsbanken och några till) nu gör såklart nödvändigt. Hoppas innerligt det ska lyckas. För våra två börsbolag är extremt viktiga för den fortsatta utvecklingen av landskapet.

Nog med allvarsord denna solstinna lördag. Kunde inte låta bli att ta ett dyk ner i fotoarkivet och hittade en massa pärlor. Ha en skön helg!

Så här ser det ut när man ror genom Göta kanal på vägen mellan Stockholm och Göteborg. Det blev en sträcka på över sexhundra kilometer och en test för både huvud och häck, om man säger så.

På vakt och på jakt i havsbandet.

Surferboys på äventyr.

Det är något tappert och utmanande i denna bild. Den ensamme mannen med blicken mot dåtiden men fören pekande framåt. Roddare är den nya tidens hårdingar.

Den här bilden tog jag för bra många år sedan och den gör mig fortfarande förbryllad. Varför skulle en mås lägga sitt ägg tillsammans med ådan? Detta har jag aldrig sett tidigare och får ingen ro innan jag fått svar.

Strandraggare på Bermuda. Outfit: poloshirt, Lindebergbälte, för långa jeans, högerarmsklocka och faktiskt enastående fula skor. Hur gick det så där?!

När vi rodde mellan Stockholm och Mariehamn 2005 gällde det att äta rejält för att hantera den psykiska pressen.

Roddare Sommarlund proteinladdar eller nåt.

Olika sidor i debatten

Inlägget häromdagen som handlade om ekonomen Edvard Johanssons syn på lite olika dagsaktuella frågor satte igång en liten debatt både på mejl och på Facebook. Det är bra. All utveckling börjar med olika syn på frågor. En kompis till mig mejlade till exempel följande. Jag skriver inte ut namnet då jag tycker det får stanna hos mig. Innehållet är ändå intressant och lärorikt, trots att inlägget gjorde skrivaren i fråga lite ”småsur”:

”Du följer tyvärr flocken av politiker, affärsmän, tyckare och andra med sina mantran: stan har alltid fel, alla stadsbor är sossar, stan är förstörd, stan har för mycket regler, stan tar alla pengar, det är orättvist att allting finns i stan...

Jag är stadsbo och trivs och är stolt  över att vara det. Jag tycker det är bra att det är nån jävla ordning i en stad. Däremot kan man säkert justera och luckra upp stelbenta regelverk. Men jag tycker att en stad skall vara en stad och motor i en region. Eckeröborna blir inte heller inte lyckliga av att vi decentraliserar olika landskapsmyndigheter och service till Sund, Geta och Lumparland.

Till saken, det är främst denna formulering som retar mig:

EJ: Utan konkurrensen från Jomala hade Mariehamn och Åland inte expanderat så mycket som de facto skett. Konkurrensen mellan kommunerna har varit bra för helheten.

JP: Det är riktigt. Stadsborna skulle aldrig ha varit så på tårna och så intresserade av centrumutveckling om det inte varit för attackerna från Jomala.

Faktum är att det är Jomala som kunnat utnyttja alla fördelar med att ligga nära den lilla metropolen Mariehamn. Eller tror du att de kloka, driftiga politikerna och företagarna i Jomala kunnat genomföra bedriften ifall de hade funnits i Lumparland eller Geta?

Att schakta undan jordbruksmark och spränga berg är inte så svårt. Särskilt om man låter grannen stå för all långsiktig planering och investeringar i  skolor, kultur, social sektor etc. Jag tror knappast att jomalaborna i Gottby, Överby och Södersunda är särskilt intresserade av att hjälpa oss mariehamnare med det. Men dom på Solberget, i Möckelö och Fågelberget kommer nog att förvänta sig full service av staden, eftersom dom egentligen anser sig vara stadsbor. Och då tycker jag att man skall vara med och bekosta planering och de långsiktiga investeringarna, inte bara köpa utrymme när behov uppstår.

Konkurrensen mellan de pyttesmå åländska  kommunerna är sjuk. För våra konkurrenter finns i Åbo, Stockholm, Norrtälje, Uppsala och Helsingfors. I denna konkurrens står sig en enskild åländsk kommun slätt, hela Åland måste stå starkt då.

Trevlig helg på dig din smygbonde!”


Ett uppriktigt menat mejl måste självklart få ett svar. Så här skrev jag tillbaka:


”Jag får tacka för responsen och ska ta till mig det du skriver. Jag tycker också staden är fin, gör mycket rätt och mer därtill. Men jag saknar ibland den tanke på hela Åland som så många säger sig ha men som så få visar i verkligheten. Till exempel tycker jag det är dumt av staden att lämna det egentligen enda samarbetet som de åländska kommunerna på riktigt har. Ålands kommunförbund kunde blivit en bra motpart gentemot landskapsregeringen. Med Mariehamn borta, blir det förbundet nästan ingenting. Varför ska Mariehamn då vara med och betala för ett samarbete där man är bara en röst av sexton? För att det är att ta ansvar för en helhet vars inre kärna utgör Mariehamn. Är man stor måste man vara snäll. Och visa vilja till ledarskap.

När det gäller Jomala håller jag med dig. Jomaliterna har utnyttjat sitt läge intill staden. Dumma vore de väl annars. I ett sånt läge borde Mariehamn ha varit lite mer kreativt när det till exempel gäller utvecklingen av stadens centrum. De nya och större butiker som nu etablerar sig i Jomala hade kanske kunnat komma till staden istället. Om inte regler, tider och principer hade kommit emellan. Det finns historiska paralleller. Den minnesgode kanske kommer ihåg Eckeröhallen som stadens dåtida politiker i stort sett tvingade bort från Mariehamn. Det är stadspolitik när det är som sämst. Den hallen hade varit en succé i turistsatsning Mariehamn istället för en huvudvärk där den ligger i dag. Infrastrukturella satsningar i all sin ära men lite praktiskt tänk är nog heller sällan fel.

Och konkurrensen, den vidhåller jag att oftast är väldigt bra. Säkert finns det, som med allt annat, undantag. Men oftast inte.

Hörs stadsfrasse!”

Till sist. I går avled Donna Summer vilket kanske inte direkt kan kopplas till kommundebatten på Åland. Men utan hennes insatser hade i vart fall mina ungdomsår blivit lite tråkigare. Vila i frid.

En intervju hos Jacob Dahlin...

Och den bästa låten av dem alla...

Ännu en dag, ännu ett äventyr

Tisdagen var en sådan där märkesdag som kommer allt oftare i olika former. Delvis har det med åldern att göra, ni vet det där med att åren i stort sett består av jul och midsommar och inte så mycket mer, och delvis med vanlig uppfinningsrikedom. Ta internet till exempel. Nu har någon fått för sig att alla i hela världen ska skicka in en bild på just den femtonde maj till www.aday.org. Har inte riktigt orkat ta reda på varför eller vad man kan vinna men tänkte ändå delta utom tävlan. Har uppriktigt sagt ändå inget bra ställe att sätta prisbucklan på. ;-)

Alltså bjuder jag här på en samling prisbilder från min egen femtonde maj anno tjugohundratolv. Here we go! Om själva skälet till resan kan man läsa mer här.

Ha annars en skön flygardag och vila ut er för en full arbetsdag i morgon igen!

Och just det. Glöm inte bort att hylla Norge i dag! Vi avslutar därför med ett tänkvärt citat av min gamle kompis Henrik Ibsen: ”Var det du är och var det helt och icke styckevis och delt.”

Notisen i Svenska Dagbladet som gjorde mig medveten om vad jag höll på att missa. Sedan vevade jag igång kameran, som det heter.

Första bilden blev från insidan av flygplanet från Arlanda till Kristianstad. Inte så överraskande fanns det en hel del gubbar med begynnande flint ombord. Själv sov jag efter detta.

Inte mycket går upp mot Skånes böljande landskap och bördiga åkrar.  Dessutom var våren redan incheckad och gjorde allt för att snabbt bli populär. Man kan säga att det lyckades rätt bra.

När vi senare samma dag landade på Arlanda i Stockholm var det inget annat än träd och skog som mötte. Boring, som de säger nuförtiden.

Men det finns ändå inget som går upp mot landet med tusende öar och skär som det heter i sången.

IFK Kristianstad vann SM-silver i handboll nyligen och affischerna i butikerna hängde fortfarande kvar. Det var inspirerande att se hur näringslivet och det lokala elitlaget gick hand i hand när läget blev skarpt och Fi stod för dörren. Det vore skoj att se något liknande i Mariehamn.

I Kristianstad ligger torget mitt i byn. Här pågår handel alla dagar och cafeteriorna står vägg i vägg. Mer småstadsidyll än så här är det svårt att tänka sig.

Hur varm och kärleksfull våren än är har den ännu inte lyckats få fart på knoppningen på dessa vältuktade träd. Vilken sort det är har jag ingen aning om, men det är varken tall eller gran. För jag hittade inte en kotte att fråga. (Sorry, målet stod öppet och jag kunde inte låta bli!)

Har väl också med åldern att göra men jag får allt svårare att gå förbi ett konstverk utan att plåta. Denna dag inget undantag.

Skälet till att jag var i Kristianstad var Brandskyddsföreningen i Skåne som bjöd in till föredrag om den så kallade Gryningspyromanen som jag skrivit en bok om. Jag vågade inte plåta under själva giget så tvingades göra det i smyg lite innan. Så här såg det ut från åhörarplats...

...och så här från scen medan publiken var på väg in. Det blv en lyckad föreställning för folk som har både intresse och stor kunskap i ämnet. Flera av de som lyssnade var själva med och släckte bränderna i pyromanens spår. Spännande! Läs mer om det på www.gryningspyromanen.com!

Grattis Norge!

Så talar en optimist

Vid Åländsk centers vårstämma i tisdags presenterade Högskolan på Ålands rektor, docenten och mariehamnssonen Edvard Johansson en för ekonomer ovanligt optimistisk syn på vår tid och vår värld. Det är lite överraskande för så kallade räknenissar i gemen har en tendens att se skogen istället för träden vilket leder till en svartsyn som sällan är inspirerande och aldrig uppmuntrande. Edvard gjorde i det stora hela precis tvärtom vilken kritikerna, de namnlösa gubbtjyvarna i buskarna, säkert kan kalla blåögt men som jag väljer att betrakta som framtidstro, vilket i alla lägen måste vara bättre än alternativet. Det ska förresten understrykas att Edvard J saknar partibok, han framträdde enbart i sin egenskap som nationalekonom och rektor. Så slipper ni fundera på det.

Anslaget i Edvards resonemang är att de låga boendepriserna på Åland i stort sett uppväger allt annat som kan betraktas som dyrt. Jämfört med vad man betalar för att bo i liknande tätorter i Finland och Sverige kostar husen i Mariehamn med omnejd i stort sett ingenting. Går man utanför den åländska så kallade kärnan sjunker priserna ytterligare. Medan boendekostnaderna i storstadsregionerna vid sidan av Åland ”fullständigt flippat ur”, med Edvards egna ord, ligger nivåerna rejält mycket hanterligare på Åland. Rejält. Inte för alltid men historiskt och just nu. Framtiden är, liksom den varit de senaste tusen åren eller så, svår att förutse. Grundtesen är att glesorter (och vissa tätorter) runtom oss har boendemiljö men inga jobb. Storstäderna har tvärtom gott om jobb men huvudsakligen ganska usel boendemiljö, i vart fall i förhållande till priset. På Åland finns och har funnits både jobb och bra boende.

Jag tänker inte ge er ett referat av hela föreläsningen utan helt fräckt rycka ut några av EJ:s påståenden stödda av mina egna kommentarer. För det får man göra på sin egen blogg!

EJ: Se till att tomtutbudet hålls uppe och undvik överdriven reglering av byggandet!

JP: Håller med. Dessvärre har min egen stad Mariehamn genom hysteriska detaljbestämmelser och lika stenhårda som obegripliga principer tagit kål på kreativiteten och investeringsviljan hos både privatpersoner och företag. Det måste vi ändra på.

EJ: Utan konkurrensen från Jomala hade Mariehamn och Åland inte expanderat så mycket som de facto skett. Konkurrensen mellan kommunerna har varit bra för helheten.

JP: Det är riktigt. Stadsborna skulle aldrig ha varit så på tårna och så intresserade av centrumutveckling om det inte varit för attackerna från Jomala.

EJ: En kommun för hela Åland riskerar att framkalla ett monopolbeteende vilket skapar högre priser på mark för boende. Ändå finns det risk för att Mariehamn får problem i framtiden och tvingas till ett samgående med Jomala.

JP: Det är ett alternativ och så har skett förut, på 1960-talet då staden inkorporerade delar av Jomala för att själv få högre till tak. Och det som hänt i historien tenderar som bekant att upprepa sig.

EJ: Mariehamn borde alltid sälja sina bostadstomter till högstbjudande istället för att lotta ut dem. Men se då till att utbudet alltid är så stort att priserna stiger mer än inkomsterna, jodå, det är en slags tvångsplanering.

JP: Kunde inte sagt det bättre själv.

EJ: Bort med skatteavdragen för bostadsräntor. Sänk hellre skatterna för alla.

JP: Detta är i och för sig inte åländsk behörighet men kan ändå vara ett mål. Man borde i högre grad betala för sig själv, rätt och slätt.

EJ: Återinför Ålandsavdraget i kommunalbeskattningen. Det är ett sätt att höja den disponibla inkomsten för hushållen och locka till ytterligare inflyttning.

JP: Är enig. Där Åland kan ge unika avdrag ska man, såvitt samhällsekonomin det medger, göra det. Fast för tillfället med landskapets svaga ekonomiska läge i minnet är det kanske mer en teoretisk möjlighet än en praktisk lösning.

EJ: Det borde råda mindre skillnad mellan bruttoutgiften för arbetsgivarna och nettoinkomsterna för arbetstagarna. Den så kallade skattekilen måste minska.

JP: Har man ens den minsta lilla borgerliga syn på vår tillvaro är detta hur en slipsten ska dras.

”Jag är hyfsat optimistisk och tycker vi ska fortsätta som vi gjort på Åland. Inte minst hanteringen av inflyttningen har varit exceptionellt lyckad.” Orden är Edvards och ska ställas mot det faktum att arbetslösheten på Åland i dag är tre komma fem procent medan den i till exempel Finland balanserar på sju komma fem! Trots en inflyttning mycket högre än alla våra grannländer.

Vi saknar inte risker. Till exempel i det extremt smala näringsliv på vilket en stor del av Åland vilar. En inflyttare löper en ekonomisk risk att till exempel köpa en fastighet i landskapet. Om en större arbetsgivare går i konkurs finns risken att huspriserna plötsligt faller i högre grad än i de omkringliggande regionerna. Detta är en ”förmögenhetsfälla” som kan avskräcka från inflyttning.

EJ: Höj avgifterna för sjuk- och åldringsvård.

JP: Detta är minerad mark men något som samtidigt är oundvikligt om vi vill behålla välfärden och köpkraften (alltså tillväxten). Höjda skatter verkar i diametralt motsatt riktning.

EJ: Höj fastighetsskatten.

JP: Antagligen en lösning som skulle uppmuntra mer folk att välja hyresboende som ett alternativ. Det leder oss in på ett av fundamenten i vårt samhällsbygge. Ska man bo i eget hus eller på hyra. Och vad är egentligen skillnaden när de flesta ändå betalar dyra räntor till bankerna?

EJ: Skapa en bättre fungerande privat hyresmarknad. Kanske genom att göra hyresinkomster skattefria.

JP: Jepp, i det stora hela är det troligen både billigare och bekvämare att bo på hyra. Men bara om man själv föredrar det. Om inte, blir det svårt. Alldeles bortsett från det faktum att det än så länge är Finland som avgör skattefrågor.

EJ: Sälj ut offentlig egendom.

JP: Helt klart. Man behöver inte gå längre än till Ålands landskapsregering och de omfattande egendomar som ägs utan att skötas och ännu mindre bringas till avkastning. Mycket bättre att sälja ut och låta privata hantera affärerna.

EJ: Åland borde överta en del av arbetsrätten och anpassa den till våra lokala och unika förhållanden.

JP: Efter att ha läst den obegripliga nyheten att ungdomar inte får klippa gräsmattor hos folk, är det lätt att hålla med. Det är en skandal och ingenting annat. Och en minst lika stor skandal är det att massmedia pliktskyldigast rapporterar fenomenet utan att ställa den självklara följdfrågan hur i hela friden detta är möjligt?!

EJ: Undvik riktade samhällsstöd till näringar!

JP: Hmmm… Här håller jag i princip med men tvingas konstatera att Åland så långt det är ekonomiskt möjligt också måste se till att konkurrensutsatta affärsområden hänger med. Om omkringliggande regioner delar ut stöd som lika gärna kan kallas konsumentstöd, kan vi ibland också tvingas göra det. 

I morgon inspireras jag den världsomspännande fototävlingen som går ut på att dokumentera den femtonde maj i bilder. Då ska ni får hänga med till Kristianstad, en Skånestad till våren redan anlänt! Ses då.

Det saknas åtminstone inte många fel i denna bild. Motivet är alltså oskyldigt. Suddigheten är min. Edvard Johansson var kristallklar.

Siffrorna, de dansar

Gårdagen var en uppvisning i finans- och näringspolitik, kommunpolitik och framtidsanalys. Inte alls så tråkigt som denna inledande mening lätt ger sken av. Det blev en stimulerande, tankeväckande och inspirerande dag.

1. Finans- och näringsutskottet möttes på morgonen för att fortsätta behandlingen av regeringens omställningsbudget. Utmanande och progressivt möte.

2. BSPC-möte på eftermiddagen med förberedelse inför huvudsakligen höstmöte i St Petersburg men också snabbtitt på de otroliga företag som i dag verkar på Åland inom högteknologiska miljösatsningar. Framtiden är lokal, även på energisidan.

3. Seminarium ”Mål 2015” med Mariehamns stad på eftermiddagen/kvällen. Stadsdirektör Edgar V gav sin syn på det här med målstyrning och hur det kan appliceras i skötseln av en stad. Inte helt enkelt, men knappast heller alldeles omöjligt. Jag konstaterade i en efterföljande diskussion att den så kallade Tredje sektorn (kultur, idrott etc) borde benämnas näringar istället för något annat. För i stort sett alla större evenemang som ordnats i Mariehamn under de senaste åren är drivna av den ideella sektorn: NatWest Island Games, Alandia Cup, Katrina, Tall Ships Race, Paf Open, etcetera. Jag tycker också det så kallade Mariehamnskalaset som var en succé i fjol somras borde återkomma varje år. Det blir nog för lite att bara köra det vart etthundrafemtionde år. Stadssällskapet fortsatte med en av allt döma flott middag i kvällningen men då lämnade jag för nytt möte. Det var synd, gissar att det snackades endel ekonomi och vikten av matematikundervisning bland ledamöterna när skymningen började falla...

4. Centerns vårstämma på kvällen. God atmosfär, bra diskussioner och ett lysande föredrag av högskolerektorn Edvard Johansson. Det är värt mer plats än en punkt bland andra i dag. Håll utkik i morgon så kommer det mer! För att det är ni värda.

Ha en skön tisdag på Åland. Själv är jag i Kristianstad i Skåne och håller föredrag.

Hörs.

Hus ska staden egentligen skötas. Kring detta råder många uppfattningar och i går togs ett första steg i syfte att bli lite mer eniga kring vilka mål som ska uppnås. Kanske.

En viktig seger hemma

Kan en söndagskväll avslutas på ett bättre sätt än i går då IFK Mariehamn slog gästande FC Lahti med 2-0? Skulle inte tro det. Och nu är vi femma i ligan! Lahti var ett gentlemannalag och dess tränare Tommi Kautonen ett föredöme när det gällde att hantera förlusten. Det kan man inte säga om de så kallade supportrar som rest med laget från Lahtis till Mariehamn för att sitta på baksidan och dricka öl och dela med sig av sina visdomsord till envar som passerade förbi. Med ”supportrar” som dem, behöver inte heller Lahtis några fiender. Det är sorgligt och ovärdigt för precis alla inblandade.

Vid presskonferensen efter matchen sade Kautonen ungefär att det tuffaste som finns i fotboll är att vara ”sympatiska förlorare”. Det var fint sagt och täcker ganska väl in dilemmat att ha ett lag som spelar bra men inte får poäng. Det är en mardröm för snart sagt alla inblandade. Och även om det sagts tusen gånger kan det sägas en gång till. Livet i elitidrotten är förknippat med marginaler mindre än de allra flesta begriper.

Om matchen kan man säga mycket men jag tenderar allt oftare fastna vid målvakten Simon Nurmes räddningar som antar allt mer spektakulära former. Läs här och här. Jag förstår inte hur han gör det men det händer. Han lyckas i omöjliga lägen fälla ut en arm ytterligare en halv meter och tippa bollen utanför. Det är osannolikt vackert att se det hända. Man kunde också nämna Aleksei Kangaskolkka som även i går gjorde i stort sett allt rätt men ändå inte lyckades hela vägen. Eller Petteri Forsell som satte straffen men inte mer. Vi har Mika Niskala som slet som ett djur tills den gamla ljumskskadan bad honom sluta och Jani Lyyski som slet och slet och slet och en gång stod i vägen för bollen på själva mållinjen (med reservation, det kan ha varit någon annan). Och sist och slutligen måste Saihou Jagne nämnas, AIK:aren som fick göra sitt första mål i den grönvita tröjan i går. Det var också stort! Referatet från matchen finns här.

Sammantaget. Jag satt tillsammans med den tillträdande presidenten för den internationella Lionsrörelsen, Wayne Madden, på läktaren. Han var på Ålandsbesök och uppträdde tappert i den bitande kylan och satt kvar trots att han helst ser på amerikansk fotboll.

Simon Nurme fick högst betyg av alla spelarna på plan i går. Mycket välförtjänt. IFK har en kanonmålvakt på plan i Simon!

Personerna på bilden har ingenting med Lahtis-supportrarna att göra. På annat sätt än att de är väldigt lika. 

Mammor är världsklass

Den allra vassaste designen som världens hittills skådat är naturligtvis våra mammor. Dessa skapelser som ser efter, sköter om, uppfostrar, skrattar, oroar sig och är stolta i exakta lagom doser. Utan att kontrollera knuffar de sina barn på rätt här i livet. De finns där om det behövs, men tränger sig aldrig på. Till alla mödrar där ute. Ni är bäst, vackrast och klokast. Ha en fin Mors dag!

Eftersom den perfekta designen redan är gjord är det lätt att tycka att man kan lägga ner ytterligare försök. Som tur är, tänker människorna inte så. Hur bra saker och ting än är finns det alltid dessa halv- och helgalningar som vill göra ännu mer. Som vill utmana det självklara och tänja på fastställda gränser.

Det för oss tillbaka till designens underbara och hänförande värld. I år är Helsingfors hela världens designhuvudstad. Det tycker jag ni alla ska ta vara på, mammor och övriga. Ni som bor på Åland har det enkelt. Nattfärjan dit och huvudstaden finns nedanför er hyttventil när ni vaknar. Enkelt, billigt och skönt. Ni andra kan säkert lösa det på nåt sätt. Because you’re worth it.

Väl i Helsingfors är Finlands designmuseum ett självklart val. En uppfriskande promenad genom esplanaden och du är där. Inne i det på utsidan oansenliga huset gömmer sig en skatt. Inte i bokstavlig utan i bildlig mening. Det som finns där är dessutom tusen gånger värdefullare än materiella tillgångar. För i designen gömmer sig människors tankar, värderingar och idéer – ett nerkok av allt det som på riktigt betyder något här i livet.

Häng med på en liten tur genom museets oändliga skattkammare. Och tag sedan vara på en av allt att döma solstänkt Mors dag!

Bakändan är som bekant huvudsaken. Och en skön stol gör susen i rätt läge!

Allting har en ände utom korven som har två. Och så det här då som saknar både början och slut och just därför är så speciell.

Lite osäker på vad som är det speciella med dessa möbler men tycker ändå de är rätt fina.

Om du så gissar i tusen år kan du inte komma på vad detta är.  Men i rätt läge är detta en stor tillgång. För tingesten är ingenting mindre än en minsvepare som ska röja undan livsfarliga landminor i krigszoner.

Det kan tycks förmätet men detta är en bild av det så kallade livet med dess vinklar och vrår.

Killen som skuggar är jag. Alltså nertill på bilden. Den skuggade killen på flaskan är nån annan. Men han borde ha en rejäl uppläxning. För utan spriten skulle barn och familjer inte behöva vara rädda.

Nån slags ägg som symboliserar broder- och moderskapet.

Lite reklam orkar ni också med!

Om man inte vet vad man ska göra av med gamla patroner till hagelbössan kan man alltid bygga en stol av dem.

Sätt på lampan, annars skjuter jag! Den meningen har jag alltid velat säga. Och nu kan jag det.

När det gäller design är det alltid det oväntade som är det vackraste,

Ett designmuseum i Finland utan mobiltelefoner är som en djurpark utan zebror. Otänkbart.

Och till sist sparar vi det bästa. Den hittills allra finaste designen. Min mamma. Christina Pettersson i Godby! Grattis på morsdagen Mor.

Fotoarkiv: Helsingfors Design

Tillbringade nyligen en lördag i World Design Capital Helsingfors. Det hjälps inte men det är ett gott val av stad. Jag har alltid gillat arkitekturen som fyllt staden och tänket bakom planeringen när det gäller såväl den öppnande hamnen, de pampiga kyrkorna, det inbjudande torget, esplanaden in till centrum och så vidare. Enda nackdelen är att det så gott som alltid är kallt i Helsingfors. Kan möjligen ha att göra med alla husen och närheten till havet men är likväl svårt att vänja sig vid. På samma sätt som Gula dagarna i Stockmann. Att normalt folk kan bli så till den milda grad tokiga över gula lappar och möjligen lite lägre priser övergår min horisont.

Håll till godo. Här kommer några bilder att inspireras av! I morgon bär det av till Designmuseum. Där finns det grejer för både killar och tjejer!

Såsom varande en enkel lagtingsledamot blir man alltid glad när broderlandet hissar flaggan när man kommer. :-)

Stora stenar bredvid varandra, skulle den här skapelsen kunna heta. Men det gör den inte.  Fast den borde. Sten är sten om än i gyll’ne dosor, som jag brukar säga.

”Älskling, det har gått en maska. Där! Nej, lite längre till vänster. Ser du nu?!” Tålamodet man ska vara utrustad med för att fixa detta är inte av denna världen.

Är väl som de allra flesta och stannar aldrig upp när gatumusikanterna släpper loss. Men den här grabben var inte att leka med. Undrar om det var en copycat till den där killen ni vet, typ världens bästa violinist, i New Yorks tunnelbana som står där och lirar medan människor passerar utan att begripa. Sådan vill jag inte vara. ”Carpe diem”, som jag brukar säga. ;-)

Den här grabben tänker jag på...

Så här ser det ut vid Designmuseet några stenkast från centrum. Klart värt ett besök. I morgon får du hänga med in för en liten titt och själv se hur konst de facto kan förändra världen.

Den här långe rackaren dyker upp lite varstans i gatubilden i huvudstaden.

Själva centralen för hela spektaklet är denna paviljong som ligger bakom Designmuseet. Här ska människor mötas och idéer bytas. Öppnar vilken dag som helst!

Lev lokalt, tänk globalt

Det är det lokala som drar. I vart fall när det gäller mat. I en mer internationell värld är den stora konsten att äta lokalt men tänka globalt. Det är ekologiskt och långsiktigt uthålligt.

Som en varm vän av en bra historia har jag också alltid uppskattat när maten på tallriken har en story att förtälja. Jag är mer intresserad av var köttet som ska skäras har vuxit upp än vad för slags kryddor som kocken använt. För råvarorna är vad det hela sist och slutligen handlar om. Och i takt med att den gröna vägen rullar vidare i allt starkare takt är det den bästa historien som lockar de flesta gästerna. Jag väljer alltså hellre en hängmörad oxe från Sottunga än en likadan från Paraguay.

Denna trend med storytelling når nu allt bredare massor. Några restauranger i land har försiktigt testat isen. Nu är det dags för jätten Viking Line att försöka. Jag hoppas verkligen de lyckas. Lokal mat är för bra för att bli bortglömd! Ombord på Cinderella och några till är det åländske stjärnkocken Michael Björklund som ställer till med lokal fest för globala tänkare! Läs, dröm och njut.

Nej, detta är inte Michael Björklund och inte någon stjärnkock. Undertecknad bär här förkläde av okänt ursprung, en skitvass kniv, vit skjorta och ett brett leende. Det sista kan bero på att vi strax innan fått ett skott bävergäll innanför den så kallade västen. Och jodå, platsen är faktiskt stjärnkocken Michael Björklunds eget kök!

En unik båt till ett unikt sällskap

Läge märke till båten på denna bild. Den kan bli din käraste vän här i livet om olyckan är framme. Svante G är namnet och dess uppdrag är att på Ålands sjöräddningssällskaps uppdrag rädda liv och egendom till sjöss. Svante G levereras i dag torsdag i samband med en dopceremoni klockan två på eftermiddagen i Östra hamnen (bredvid Ro-No), dit allmänheten är välkommen.

R/k Svante G

Ålands sjöräddningssällskaps nya räddningskryssare Svante G på väg i land efter en av några provturer i går kväll.

Svante G Svensson avled 2009. Men hans namn lever kvar många år ännu i form av världens just nu nyaste sjöräddningsbåt.

Redan i går fick jag chansen att både provåka och -köra underverket. För det är exakt vad det handlar om. Svante G liknar ingen annan sjöräddningsbåt i världen. Den är unik och skräddarbyggd av Ålands sjöräddningssällskaps egen personal. Skrovformen är framtagen av varvet Työvene i Nystad men innehållet är specialgjort med flera fullständigt unika lösningar.

Den nya båten som ersätter något tyngre och något klumpigare räddningskryssaren Paf väger tjugo ton och går i det närmaste fyrtio knop med hjälp av ettusensjuhundra hästkrafter fördelade på två maskiner. Jodå, svallvågorna är mycket mindre, denna båt är helt byggd i aluminium. Storleken till trots är det ändå som att manövrera en liten Buster. Jag testade och häpnade över känsligheten i joysticken och exaktheten i rodret. Någon ratt finns inte längre ombord. Allt sköts med kontroller som närmast för tankarna till PlayStation.

Inuti är ljudnivån som i en normal personbil. Takhöjden är gott och väl över två meter och inredningen smakfull. Men hur snyggt det än ser ut handlar allt sist och slutligen om praktiska lösningar. Inget har lämnats åt slumpen för det har ingen firma som ägnar sig åt livräddning råd med. Alla detaljer har en mening och varje lösning ett mål.

Inspiration till bygget som inleddes för tre år sedan har man hämtat från huvudsakligen Sverige, Finland och Norge. Genom att åka runt och se andra båtar har man arbetat sig fram till egna tankar och unika förslag. När man designade de två identiska förarsätena åkte man först till en Airbus-simulator för att se hur flygindustrin tänkte. Därför är det nästan som att sitta i en cockpit när man manövrerar fartyget.

Missa inte chansen att se båten i dag. Jag kände Svante G Svensson som gett namnet till båten. Han satt bland annat i fyrtio år i Ålands sjöräddningssällskaps styrelse och en ordningens man. Han hade varit mycket stolt i dag.

I dag hade också min egen far fyllt sjuttioett år, om han hade levt. Grattis farsan, som gammal sjökapten hade du också gillat denna båt.

Här kan man se fler bilder från själva byggnadstiden på varvet i Nystad.

Och så mina egna bilder förstås!

Med hjälp av en joystick på bryggan handlar det om så kallad kirurgisk prestation när man anlägger en brygga.

Var sak på sin plats. Torkrum är ett, elektronikrummet annat och maskinrummet avskilt. Allt av praktiska skäl.

Frivillige sjöräddaren Ronny Jansson från Mariehamn säljer Mercedes Benz och liknande på dagarna. Han blir ändå imponerad av Scanian på åttahundrafemtio hästar. Inte nog med det. Bredvid står en till.

Allt är på färgskärmar och allt sköts med knappar och små spakar.

Utsikten från bryggan är häpnadsväckande. I horisonten kan små vita segel skymta. Det är ÅSS onsdagsseglingar som inte ställs in för att det regnar och blåser. Seglare är inte gjorda av socker. 

En imponerande detalj är att alla knappar och reglage är försedda med enspråkigt svenska etiketter.

Här sjösätter man Rescue Runner när det brinner i knutarna, ursäkta uttrycket. Det är en liten, extremt snabb, vattenscooter.

 Detta är en viktig specialdetalj. Utblåset från maskinerna är placerade direkt intill den gummiupphängda överbyggnaden. På dessa ska spanare kunna stå och med kikare leta efter nödställda i vattnet. Ju högre upp, desto bättre vinkel är det som gäller.

I dag skiftar flaggan. När jag provkörde var Svante G fortfarande varvets egendom. I dag betalas den sista räkningen på totalt cirka en och en halv miljon euro. Då går den åländska flaggan i topp.

Räddningskryssaren Paf har gjort sitt och har gjort det väl. Men nu byts hon ut mot Svante G.

Fyra kameror placerade på strategiska ställen gör att förarna ständigt håller koll på vad som sker runt båten.