Tack för alla grattis

Ett stort, varmt och innerligt tack till alla som hört av er med hälsningar, gratulationer, ord, minnen och leenden i samband med min födelsedag igår. Det bär, lyfter och ger kraft, bara att läsa igenom era hälsningar är energifyllt, på alla tänkbara plan.

När jag ser tillbaka på året som gått gör jag det med stor ödmjukhet och en gnutta stolthet. Det började med fjolårets 6.0-gig på Alandica, en kväll av fuldans, puls, gemenskap och livslust som fortfarande känns i hela kroppen. Det var en hel dag som påminner om varför vi ska våga samla våra vänner, skapa stunder och dela glädje. 

Under året som gått har jag fortsatt uppdraget att som talman för Ålands lagting lyfta fram självstyrelsen i alla tänkbara och några andra sammanhang. Besöken till lagtinget har varit täta och våra vänner är många. Det är sist och slutligen det självstyrelsen handlar om, att göra vår tillvaro så bra som möjligt för oss alla.

Uppdraget stannar inte på Åland, det sträcker sig bortom våra i lag stadgade gränser och inkluderar både högtid och vardag. I samtal, möten och sammanhang där vår lilla plats i världen både ska och borde synas mer. Det är ett förtroende jag aldrig slentrianiserar eller tar för givet. Att få tala för Åland, med Åland i ryggen, är större än titlar och formalia. Vår självstyrelse förtjänar uppmärksamhet, vi är en förebild som Fredens öar i en värld som krigshetsar.

Mitt i allt detta finns det som betyder allra mest: familjen. Att få säga att vi haft ett år med hälsa, närhet och vardaglig trygghet är ingen självklarhet, det är en gåva som ger perspektiv på allt annat. Tack till alla mina närmaste för att ni finns. 

Vid sidan av jobb och familj vill jag också nämna en annan av min och Helenas favoritplatser. Granit är vår verkstad och testbana. Över 300 crossfitpass passerades, för min egen del, i december och genomsyras av svett, blodsmak, skratt, träningsvärk och pannben. Disciplin har mött lek. Allvar har förlorat mot gapflabb. Precis som livet ska vara. Särskilt tack till alla mina träningskompisar och ledare för väldigt professionella säsonger och för att ni står ut med en lat och gnällig gubbjävel.

Ålder är sist och slutligen något som bara finns i betraktarens ögon vilket gör det enkelt. Det handlar inte om siffror, det handlar om att varje dag visa sig redo att göra jobbet. Och precis så vill jag leva: med en skön och medveten blandning av allvar och skoj, ansvar och nyfikenhet. Med viljan att shunta upp och gasa på, aldrig bromsa. Med insikten att utveckling sällan är bekväm, men alltid nödvändig.

Det är fortfarande långt kvar till mållinjen och jag är hungrig. Jag är tacksam, i än högre grad. Jag är redo att trycka på ännu hårdare under året som kommer.

Tack till alla er som hört av er, som går bredvid, som säger emot, som stöttar, som skrattar och som håller mig vaken och framåtlutad. Fortsätt kämpa. Fortsätt sträva efter att möta människor med samma respekt och värme som du själv vill bli mött med. Försök se möjligheter där andra fastnar i problem. Välj ansvar framför cynism. Mod framför bekvämlighet, lyssna framför prata. Lyckas vi med det, var och en och tillsammans, då står vi stadigare. Rakare. Starkare.

Och då vågar vi mer.

Ett varumärke för hela Åland

Alla som bor på Åland är ålänningar. Tro aldrig något annat.

Och alla som bor här är också ambassadörer, i vardagen, i arbetet, i samtalen med omvärlden, för vad Åland är och vill vara.

Därför var dagens stora presentation av ett uppdaterat åländskt platsvarumärke av stort värde. Därför är jag mycket glad över att över att etthundratjugo åhörare deltog, på plats och på Teams. Ju fler som väljer att bygga, desto bättre.
När vi talar om platsvarumärken finns det en frestelse att beskriva hur vackra vi är, hur lugnt det är här eller hur bra det känns att komma hit. Allt det stämmer om Åland, men det är inte det viktigaste. Det är vad Åland betyder.

Åland är en plats som bär ansvar. En plats som visar att självstyre fungerar i praktiken. En plats som i över hundra år visat att internationella avtal kan upprätthållas, respekteras och utvecklas över tid, inte bara vara ord på papper. Det är inte så enkelt som det låter.

I en tid när tilliten mellan länder, institutioner och människor prövas, är det i själva verket ganska radikalt att vara pålitlig. Att hålla avtal. Att ta ansvar. Att följa regler. Att vara konsekvent även när omvärlden förändras. Det är här Åland har sin verkliga betydelse, som ett exempel.

För företag betyder det stabila spelregler och ett samhälle som fungerar. För människor betyder det ett liv där engagemang lönar sig och där besluten tas nära vardagen. För omvärlden betyder det att också små platser kan spela stora roller, om de vågar och väljer att vara med i samtalet.

Ålands platsvarumärke handlar därför inte om att bli någon annan. Det handlar om att tydligare visa vem vi, du, redan är och varför det spelar roll.

Åland är inte perfekt. Men Åland är pålitligt. Och i vår tid är det kanske den starkaste position en plats kan ta.

Ett varmt och uppriktigt tack till alla som på olika sätt varit med och bidragit till detta arbete. Särskilt till Annica Jansson vid Ålands landskapsregering för ledarskap, engagemang och driv i processen, och till mina medtalare i dag, Johanna Boijer-Svahnström, Lotta Jansdotter och Peter Wiklöf, för kloka perspektiv och värdefulla bidrag till bilden av Åland, i dag och framåt.

Det är tillsammans vi formar berättelsen om Åland. Och framtiden är redan i gång.

Filmen är gjord av Luvid Film med bland andra Michael Sjöberg och David Lundberg. På bilden nertill ses också näringsminister Jesper Josefsson som inledde och avslutade dagens presentaioner.

Nu tar Åland och Finland över i Norden

Fredagar är fina grejer, ett bra läge att dra efter andan en stund, betrakta det som hänt under veckan och fundera kring sånt som väntar. Var står vi och vart är vi på väg? Vår president Alexander Stubb brukar påminna oss om betydelsen att förhålla sig ”calm, cool and collected”, chill i dagligt tal. Det är ett gott råd.

Världen omkring oss tycks stadd i snabb förändring. Rysslands krig mot Ukraina, en hårdare ton i internationell politik och en växande känsla av osäkerhet har gjort ord som resiliens, beredskap och säkerhet till vardagstermer. Det påverkar också Norden och det påverkar oss på Åland.

Just nu görs ett skifte som jag tycker, mot denna fond, förtjänar mer eftertanke än det kanske fått: Finland och Åland tar tillsammans över presidentskapet i Nordiska rådet. Detta är mer än en notering i kalendern, det är ett uttryck för förtroende och för ansvar.

Norden står inför tuffa frågor.

Hur bygger vi krisberedskap utan att förlora det öppna samhället? Hur skyddar vi infrastruktur, information och hälsa utan att tumma på demokrati och tillit? Hur möter vi hot som rör sig i det digitala, mentala och osynliga?

I det gemensamma presidentskapsprogrammet för Norden 2026, utformat av Finland och Åland, talas om samarbete över gränser och sektorer, om beredskap, om utbildning, digital resiliens och hälsosäkerhet. Allt detta är viktigt och leder till den viktigaste frågan av alla: vad är det egentligen vi vill försvara?
Här tror jag att Åland har en röst som behövs och som är nödvänig. Våra öar är demilitariserade sedan etthundrasjuttio år tillbaka och neutraliserade i mer än ett sekel. Det är en levande del av vår identitet och den övergripande säkerheten i Östersjön.

Åland är ett exempel på att konflikter kan lösas med förnuft, avtal och tålamod och att det faktiskt håller över tid.

I en tid då säkerhet definieras allt snävare, måste den berättelsen få ta plats. Inte som en motpol till beredskap, utan som dess fördjupning. För samhällen blir inte kriståliga av rädsla. De blir starka av sammanhållning, kunskap och tillit.

Därför känns det både rätt och viktigt att Åland nu kliver fram tydligare i det nordiska samarbetet och jag önskar styrka och framgång till Ålands representanter i Nordisk Råd: Sandra Listherby, Annette Holmberg-Jansson, Nina Fellman och Liz Mattsson. Ni har ett krävande uppdrag, i ett råd där frågorna plötsligt blivit tyngre och insatserna högre. Att Åland dessutom, tillsammans med självstyrda Grönland och Färöarna, tar plats i presidiet är ett styrketecken för hela Norden, inte bara för oss.
Självstyrelserna bär på erfarenheter som inte går att läsa sig till. De handlar om ansvar nära människan, om balans mellan det lokala och det gemensamma, om fred som praktik snarare än slogan.

När Finland och Åland tar över ledningen av Nordiska rådets arbete sker det i en tid då Norden och världen prövas. Men också i en tid då det nordiska samarbetet verkligen behövs. Jag hoppas, och tror, att vi kan visa att styrka inte alltid låter högst, att ledarskap kan vara lyhört och att säkerhet ytterst handlar om vilket samhälle vi vill lämna efter oss.

Åland är litet. Men vår röst bär längre än många tror. Och just nu är det dags att använda den.

Trevlig helg.

Extra allt med Ålands symfoniorkester

Nu är i alla fall helgerna över och vilken final det blev!

Trettondagskonserten i Mariehamns stadshus med Ålands Symfoniorkesterförening såg till att vi som var där är redo för oxveckorna som nu väntar.

Vi fick bevittna hur tradition, elegans och framtidstro blev ett och faktiskt inte bara fyllde rummet utan öppnade hela världen. Från vals till cancan till Typewriter till Finlandia och mycket mer; allt satt som kepsen. Stadshuset blev för en dag Wiener Konzerthaus och vi som satt i publiken blev de lyckliga vinnarna av möjligheten att fått köpa biljetter till nyårskonserten vi alla sett och längtat till. 

Programmet var glans och högtid, rörelse, fest och musikalisk lätthet. Här möttes de stora internationella stjärnorna och den lokala skaparkraften med självklar elegans. Verk av Richard Strauss och Pjotr Tjajkovskij förde tankarna till Europas stora konsertsalar, medan musiken samtidigt landade tryggt och tydligt på åländsk mark.

I detta möte uppstod helheten. När Romanze av den åländske tonsättaren Jack Mattsson tog plats i programmet suddades gränserna mellan centrum och periferi ut. Här stod det lokala inte i skuggan av det globala, det lyste jämsides med de stora namnen i ett kraftfullt och hoppfullt uttryck för ett musikliv som vill mer, vågar mer och växer med sin uppgift. Det är Åland i sin prakt, ambitiöst, oängsligt, rakryggat, framtidsomfamnande, hjärtligt, skoj. 

Allt detta bars fram med precision, värme och musikalisk nerv av Ålands symfoniorkester, under sevärda dirigenten Vuokko Lahtinens inspirerande och lyhörda ledning. Orkestern rörde sig ledigt mellan det storslagna och det finstämda, mellan traditionens tyngd och framtidens nyfikenhet, lät varje verk blomma på sina egna villkor.

Mariehamns stadshus förvandlades till en festlig mötesplats där publiken var en del av upplevelsen. De högtidliga ramarna, de festfina kläderna och det förväntansfulla sorlet skapade en stämning som gjorde det möjligt att för en stund befinna sig både i Wien och på Åland, samtidigt.

När de sista tonerna klingade ut och applåderna tog vid, dröjde sig en klar och stilla känsla kvar: av tillhörighet, av stolthet och av framtidstro. Av vissheten att tradition inte är något vi lämnar bakom oss, utan något vi bär med oss framåt. Trettondagen firades med musik som lyste och året fick börja i dur och till er som missade det hela finns bara en sak att säga. Gör inte om det nästa år.

Detta var andra gången denna konsert ordnades och därmed har vi att göra med en vana och det är vi många som ser fram emot. Tack till alla inblandade för en kväll som stannar länge.

Grönlands sak är vår

I tider som dessa vill jag, som ålänning och som talman för Ålands lagting, uttrycka stöd till Grönland och till dess regeringschef, Jens-Frederik Nielsen, som liksom Danmarks statsminister Mette Frederiksen hamnat i skottlinjen för USAs allt oblygare ambitioner.

Låt oss minnas att Grönland är en del av det nordiska samarbetet, Nordisk Råd och därför en kär vän. Våra öar och samhällen binds samman av historia, gemensamma erfarenheter och av ett djupt rotat nordiskt förhållningssätt till självbestämmande, ansvar och fredligt samarbete. Inom Nordiska rådet möts vi med respekt för varandras särart och rätt att själva forma vår framtid.
Det kallas nordism och är grunden till ett välfärdssamhälle där människor kan växa, oavsett bakgrund.

Vännen Jens-Frederik Nielsen påminner om något som aldrig borde behöva sägas: att Grönland under generationer varit en nära och lojal vän till Förenta staterna, att man tagit ansvar för säkerheten i Nordatlanten och därmed också för Nordamerika. Just därför är den retorik som förs, tal om att ”behöva” Grönland, om påtryckningar och annekteringsfantasier, inte bara felaktig utan djupt respektlös och faktiskt oacceptabel.

Grönland är inte ett objekt i stormaktspolitik. Grönland och grönlänningarna är ett folk, ett land, en självstyrelse och en demokrati. Det måste respekteras, särskilt av nära och långvariga allierade. Allianser bygger på förtroende, och förtroende kräver respekt. Hot, insinuationer och maktanspråk hör inte hemma mellan vänner.

Att detta budskap förs fram av Jens-Frederik Nielsen, som i grunden också är idrottsman, bär viktig symbolik. Vid Island Games på Guernsey2023, de sista spelen under mitt ordförandeskap och därför ett extra starkt minne, tog Nielsen guld i herrsingel i badminton, en både överraskande och imponerande prestation.

Idrotten lär oss något grundläggande: att styrka aldrig handlar om att köra över motståndaren. Tävling går ut på att respektera reglerna, spelets ramar och den gemensamma överenskommelsen, din konkurrent är din bäste vän eftersom hen gör dig bättre. Samma principer måste gälla i relationer mellan stater och människor; respekt för regler, jämbördighet och fair play är självklarheter.

Åland känner dessa värden väl. Vår demilitarisering, neutralisering och självstyrelse är resultatet av internationella avtal som har hållits och av en regelbaserad världsordning som sätter rätt före makt.

Danmark, Grönland och Färöarna är självklara delar av detta sammanhang, och därför är det viktigt att understryka det grönländska folkets rätt till respekt, självbestämmande och värdighet.

Åland står med Grönland. För Norden. För internationell rätt. För en värld där även små samhällen kan känna sig trygga i att regler gäller, också när det blåser.

På fotot ser vi guldvinnaren Jens-Frederik Nielsen på Guernsey, nordiska flaggor samt undertecknad, på den tiden ordförande för IIGA.

På lunch med Kinas ambassadör

Dagen efter försvarsminister Antti Häkkänens stora nyårsmottagning är miljön en helt annan, i en allt mer snötyngd huvudstad.

Vi (jag och Helena) är inbjudna till lunch på Kinas ambassadörs residens i Helsingfors, Brändö, där ambassadör Wang Tongqing står värd.

Inbjudan är ett tack för det åländska värdskapet i samband med ambassadörens besök på Åland i september, då han tillsammans med diplomater från Chile, Belgien, Portugal och Mexiko fördjupade sig i frågor om självstyrelse, demilitarisering och neutralisering. Samtalen då var öppna, nyfikna och präglade av perspektiv som inte alltid liknar varandra.

Det är inte så märkligt. Ambassadör Wang representerar en av världens största nationer. Åland är ett av de minsta politiska systemen. Skalan kunde knappast vara mer olika. Ändå uppstår, just i mötet mellan det stora och det lilla, oväntade beröringspunkter. 

Sjöfarten är en sådan. Kina är i dag en av världens ledande skeppsbyggarnationer och många finländska och åländska rederier har genom åren byggt fartyg där och planerar för fler. Havet, handeln och tekniken binder samman geografier som annars kan upplevas som avlägsna och sjöfart känner inga gränser. 

Turism är en annan högintressant del av dagens värld och skulle vi lyckas locka ens en bråkdel av resande från Kina skulle det göra enorm skillnad på Åland. För att det ska ske behövs kontakter och i vart fall två av Kinas 31 provinser har visat genuint intresse för Åland: Fujian med drygt fyrtio miljoner invånare och Hainan med drygt tio miljoner. Detta är ett resultat av ambassadör Wangs upplevelser på Åland i höstas och arbetet med att förverkliga detta fortsätter. Att fler besökare ska besöka Åland är målet!

Men kanske finns den djupaste parallellen när liten möter stor någon annanstans, i ledarskapet och hur vi övergripande betraktar vår tillvaro. 

Den gamla sanningen lyder: “Management of many is the same as management of few. It is a matter of organization.” Formulerad av Kinas egen strateg Sun Tzu (The Art of War). På svenska: Att leda många är i grunden detsamma som att leda få. Det är en fråga om organisation.

Detta landar i en tanke som rymmer mer än den först ger sken av. Storlek är inte alltid avgörande. Strukturer, ansvar, legitimitet och förtroende är det. I det avseendet kan även det lilla bära erfarenheter av värde för det stora. Åland har genom sin historia utvecklat former för konfliktlösning som bygger på rättsstat, institutioner och långsiktighet snarare än makt och militär närvaro; Fredens öar är på riktigt. Att dessa erfarenheter väcker intresse också långt bortom Östersjön ser jag som både hoppfullt och hedrande.

Vi avnjöt vår lunch tillsammans i tacksamhet, för gästfriheten, för nyfikenheten och för möjligheten att, över ett dukat bord, tala om gemensamma utmaningar i en tid som alltför ofta präglas av motsättningar. I mötet mellan det stora och det lilla kan samtalet i sig vara den viktigaste lärdomen.

Med denna lilla hälsning från Helsingfors önskar vi alla en trevlig helg och ser fram mot att vardagen antar någorlunda normala mönster snart, bara trettondagen kvar.

Nyårsmottagning med försvarsministeriet

När det gäller att synliggöra Åland går inget upp mot riktiga möten, öga mot öga. Därför är försvarsminister Antti Häkkänens nyårsdagsmottagning i nyrenoverade Ständerhuset en utomordentlig plattform att starta året från. Här har Finlands försvarsmakt samlat landet sedan 1947, någorlunda regelbundet. 

Tillsammans med min wingpilot Helena deltog jag ikväll i denna nyårsdagsmottagning med ett tydligt uppdrag: att ytterligare utveckla de starka och nödvändiga kontakterna mellan Åland och republiken Finland. Sådant arbete syns sällan i vardagen, men är avgörande över tid. Självstyrelsen bärs inte bara av lagar och paragrafer, den bärs av relationer, förtroende och ömsesidig respekt.

Jag fick tillfälle att tacka minister Häkkänen för det öppna och konstruktiva samarbete som finns mellan Åland och försvarsministeriet. Insikterna i demilitariseringen och neutraliseringen är djupa bland såväl de som jobbar med frågorna i vardagen som hos ministern. Detta sprider sig också till både Sverige och Nato och som ministern underströk i sitt tal ”vi har antagligen aldrig varit säkrare än idag”.

Bland alla gäster fanns också gode vännen och amiralen för marinen Tuomas Tiilikainen vars uppgift det är att övervaka och skydda Ålands status. Dialogen mellan marinen och Åland är konstruktiv, respektfull och till och med hjärtlig. I vimlet mötte vi till exempel utbildningsministern Anders Adlercreutz, tidigare försvarsministern Stefan Wallin, förre näringsministern Wille Rydman som var med och krattade manegen för de isbrytaraffärer som allt mer lyfter hela det finländska sjöfartsklustret. Här hittade vi också Eva Biaudet med make Thomas Forsström, en av alla bakom succén med Stormskärs-Maja. 

I en tid när säkerhet ofta beskrivs i termer av snabbhet, styrka och skarpa motsättningar, finns det skäl att påminna om värdet av dialog, stabilitet och eftertanke. Ålands självstyrelse, demilitarisering är aktiva delar av dagens säkerhetspolitiska landskap och uttryck för en långsiktig syn på fred, ansvar och samarbete.

Åland och Finland bär tillsammans ett särskilt uppdrag som förebilder, genom konsekvens, tillförlitlighet och respekt för internationella överenskommelser. I en omvärld som ibland framstår som onödigt skakig är det just dessa kvaliteter som skapar trygghet. Därför lyfter också president Alexander Stubb fred högst i sin lista över betydelsefulla frågor inför året som kommer. 

Strukturer, administration och institutioner är nödvändiga. Men de räcker inte. Mycket av det som formar framtiden sker i det personliga mötet: i samtal där perspektiv bryts, i förtroende som byggs, i relationer som fördjupas över tid. Därför är representation en viktig del av politikens kärna.

För självstyrelsen är det avgörande att vara med där människor möts och diskuterar framtid. Bara genom närvaro blir Åland ett subjekt som deltar i samtalet, snarare än ett objekt som andra talar om i vår frånvaro.

När det nya året nu tar sin början kommer både prövningar och förhoppningar. Min fasta övertygelse är att Åland står väl rustat: med en stark självstyrelse, med goda relationer och en tydlig vilja att bidra till stabilitet och samförstånd. Det är en riktning värd att hålla fast vid också när vintervinden känns kall utanför.

Talmannens nyårstal 2026

Kära ålänningar, välkomna till Sund och Bomarsunds besökscenter! När vi lämnar år 2025 och nu står på tröskeln till ett orört nytt år 2026, är det på sin plats med ett avstamp i historien, för att stå redo inför framtiden. Inne i denna byggnad och runtom oss syns spåren av en av de mest avgörande epokerna i Ålands historia, från en tid som definierar oss starkast. Bomarsund var en militär fästning, Åland var ett ockuperat område, sprunget ur erövrarens logik, präglat av den tidens stormaktsambitioner.

Tack för hjälpen i samband med inspelningen av årets nyårstal i Bomarsunds besökscenter. Fotografen Joachim Solborg och från vänster Victoria Lindblom, Minna Lehtomäki och Maria Wikstrand.

Åland var det väldiga ryska rikets västligaste utpost och en stridsspets mot omvärlden. Här skulle Rysslands största krigsfartyg placeras, och dominera Östersjön, till att börja med. Att det inte skulle stanna där kan vi alla vara överens om.
Det skulle komma att bli något helt annat. Fästningens fall, i spåren av Krimkriget, kom att bana väg för först demilitarisering, sedan neutralisering och självstyrelse.

Från att ha varit en strategiskt betydelsefull del av det ryska riket blev Åland en internationellt garanterad konfliktlösning. Sedan 1856 har Åland varit demilitariserat. Sedan 1922 självstyrt och neutraliserat. Vi blev Fredens öar. I spillrorna efter krig och död föddes en idé som än i dag gör Åland unikt i världen. Om allt detta berättar Bomarsunds besökscenter som är resultatet av politiskt samarbete, konstruktiva överenskommelser och en vilja att utveckla vår berättelse, göra den tillgänglig för fler; och för oss själva. I vår strävan efter en bättre framtid är det nödvändigt att förstå sin historia och varför vår självstyrelse inte bara gynnar oss som bor här utan många fler, faktiskt hela världen.

Demilitariseringen slår fast att ingen krigsmakt eller militär aktivitet får förekomma på åländsk mark eller i vårt luftrum. Inte officiellt, inte inofficiellt, inte överhuvudtaget och det är något som världen bestämt och som vi och Finland förhåller oss till.

Neutralisering innebär att Åland måste stå utanför: det får inte användas militärt, inte angripas, inte utnyttjas för genomfart eller som språngbräda, av någon. Och det gäller när det verkligen betyder något: i krigstid. Åland får därmed en status som en säker hamn, en tillflyktsort från kanoner och väpnade konflikter.

För att göra det ännu tydligare: Demilitarisering handlar om vad som inte får finnas. Neutralisering handlar om vad som inte får hända. Båda utgör tillsammans med självstyrelselagen grunden för Åland; rubbar vi ett av dessa globalt garanterade dekret, riskerar vi alla. Ålandslösningen är treenigheten där varje del bär de andra. Allt detta var ett gemensamt beslut av stormakter som insåg att Åland är för viktigt för att militariseras. För strategiskt för att bli slagfält. För värdefullt för att offras i maktspel. Och därför, och här, står vi nu, 170 år senare, med ett ansvar som är lika stort som någonsin, med insikter som inte förändrats sedan det första fredsavtalet, då undertecknarna slog fast att ett Åland utan militär är inget hot och därför inget mål. Ett militariserat Åland är däremot ett mål.

Så länge Åland är demilitariserat finns det ingen militär funktion att slå ut, ingen bas att ta, ingen fästning att erövra. I samma stund det förändras, hur försiktigt det än sker, kliver vi rakt in i den logik som föregår krig: mål, motmål, upprustning.
Det är därför Fredens öar inte bara skyddar Åland utan också Finland och Sverige. Vi utgör en stabiliserande zon i ett känsligt havsområde. En geopolitisk krockkudde snarare än en tändhatt.

Vi lever i en tid där krig gör sig påmint och där ord som säkerhet, försvar, resiliens och beredskap har fått ny tyngd. I en sådan tid kan det låta ålderdomligt, naivt, rentav blåögt, att tala om fred. Men låt mig säga detta: det är inte gammaldags, det är inte naivt, det är absolut inte blåögt. Det är modigt och det är nödvändigt att hålla fokus på det viktiga; tanken om fred i vår tid får aldrig förpassas till skuggorna.

Att lyfta fredens röst är inte att blunda för verkligheten. Det är att se den tydligt. Fred är inte frånvaro av styrka. Fred är resultatet av ansvarstagande. Fred kräver mod. Fred förutsätter uthållighet. Åland är ett levande bevis på detta.

I 170 år har Åland varit fredens öar. Inte av slentrian. Inte av välvilja, utan för att Ålandslösningen vilar på internationell rätt, på bindande avtal och på nationer som tar sitt ansvar. Och ja, låt oss säga det som det är, i denna tid: det är en superkraft att kämpa för fred och då gäller det att förstå den långa linjen. För oftast är det just det stilla, lågmälda och juridiskt tråkiga som bär den största freden. Åland är inte demilitariserat för att vi är rädda för krig. Åland är demilitariserat för att vi och vår omvärld vet vad krig är. Det är mer än så, det är en styrka att ett självstyrt örike i Östersjön, inom ramen för republiken Finland, har blivit ett globalt exempel. Det är en styrka att visa att säkerhet inte bara byggs med murar och vapen, påhejade av krigsindustrin. Framtid bygger vi med tillit, regler och långsiktighet. Det är en styrka att stå upp för freden när världen runt omkring oss skälver.

Det är också ett ansvar. Ett ansvar som vilar på Finland och Åland och som vi tillsammans burit väl och långt. Ålands status är inte en historisk parentes. Den är högst relevant och en fyrbåk i en värld där internationella avtal ifrågasätts, där makt ibland sätts före rätt, är det nödvändigt att understryka att det finns andra sätt än upprustning. Vi visar att internationella överenskommelser kan hålla, om man menar allvar. Och låt mig vara tydlig också här: Ålands demilitarisering betyder inte frånvaro av säkerhet.

Tvärtom.

Den bygger på ett djupt, förtroendefullt och levande samarbete med Republiken Finland. Vi ålänningar har ett nära och öppet förhållande till republikens president, med statsledningen, riksdagen och med Finlands försvarsmakt, särskilt med marinen, vars närvaro, professionalism och kunskap om vår del av Östersjön utgör en grundbult för hela regionens säkerhet. Detta samarbete är vår vardag. Demilitariseringen gör vår del av Östersjön tryggare.

Finland bär det fulla ansvaret för Ålands säkerhet, och gör det med respekt för internationella åtaganden och med djup förståelse för Ålands särskilda status, garanterad av regelrätta avtal och sedvanerätt. Finland och Åland är världens lyckligaste land, inte för att vi går skrattande genom livet utan för att vi är att lita på och för att tillit är det kitt som förenar människor på färden mot framtiden.

Det är denna kombination som gör Åland och Finland starka: tydlig suveränitet, bevisad försvarsförmåga, och respekt för rättsstatens principer. Det är inte antingen eller. Det är både och, allt samtidigt.

Och därför är Åland en stabiliserande kraft i Östersjön, inte ett säkerhetspolitiskt tomrum. Detta är inte nostalgi. Det är framtidsstrategi. För i framtiden kommer de områden som förenar trygghet med öppenhet, styrka med tillit, att vara de mest attraktiva. Åland har alla förutsättningar att vara den platsen och i en skakig värld väcker sådant intresse. Under det gångna året har vi på Åland tagit emot rekordmånga besökare, representerande det internationella samfundet, som velat lära sig mer om hur vi gör och vilka vi är.

Samtidigt som vi lyfter blicken mot världen vill jag stanna upp och rikta ett varmt och uppriktigt tack till alla ni som gör vår trygga vardag möjligt. Tack till alla ålänningar, alla ni som bor på våra Fredens öar, som fyller vår självstyrelse med vardagens vedermödor och triumfer, med innehåll och yta, med egensinne och samarbete. Till företagare, föreningsaktiva, offentliganställda, frivilliga, eldsjälar och vardagshjältar. Det är ni som gör Åland levande och sådant måste vi minnas, också i tider av olika sätt att betrakta vägen mot framtiden. Vi är medmänniskor och vi har en självstyrelse att hantera gemensamt.

För en sak framstår väldigt tydligt när vi betraktar hur Åland utvecklats från en ö i havet bebodd av fiskare och jordbrukare till ett samhälle med inflyttning och ett näringsliv som dagligen arbetar över hela världen. Detta har bara varit möjligt tack vare samarbete; även i tider av upplevd oenighet. Debatten om olika alternativa lösningar, i alla frågor, har alltid ljudit högt och det är bra. Ju fler perspektiv man betraktar ett problem från, desto bättre blir lösningen.

Ålänningarna har, ända sedan självstyrelsens födelse, förstått värdet av att arbeta tillsammans, vi har byggt vårt samhälle gemensamt. I medvind och i motvind. Vi har drabbats av kriser. Vi har haft perioder av osäkerhet. Vi kan trots det blicka tillbaka på femtio år av befolkningstillväxt, det är inte många orter, vid sidan av storstäderna, som kan det.

Detta sker när ålänningar arbetar tillsammans för en gemensam framtid. När vi fortsätter samtala med målet att skapa samförstånd, inte konflikt. När vi fortsätter gå framåt, tillsammans. Det är själva kärnan i den åländska självstyrelsen. Vi vrider och vänder på frågor och när beslutet är taget fattar vi varandras händer och fortsätter framåt. Att vara en liten självstyrelse i en stor värld kräver att vi gör skillnad på åsikter och beslut och att vi använder våra krafter för att stärka hela Åland, laget före jaget. I kampen för framtiden krävs alla händer.

Självstyrelsen i sig är ingen garanti för framgång. Den kommer med ett ansvar att ta vara på, skydda och utveckla. Det ansvaret har ålänningarna burit i över hundra år, genom samarbete, kompromisser och en stark vilja att se längre än bara till det egna.

Det är därför jag känner stark framtidstro. För ett samhälle som kan hålla ihop i utmanande tider, är ett samhälle som har växtkraft när det vänder. Det ansvaret ska vi fortsätta att bära, med stolthet och med framtidsaptit. Vi får aldrig slå oss till ro. Åland ska inte hamna i bakvattnet jämfört med våra kringliggande regioner. Tvärtom.

Vi ska vara nyfikna. Öppna. Utvecklingsinriktade. Samarbetsvilliga. Ett samhälle där idéer grönskar. Där företagande uppmuntras. Där inflyttningen växer. Där kultur, utbildning och innovation går hand i hand. Där olikheter är en styrka och hela världen vårt mål.

Åland ska vara en plats man bara måste besöka, och gärna flytta till. Vi är snart 31.000 ålänningar. Och vi vill bli fler för att mångfald, kompetens och nya perspektiv gör oss starkare, detta har vi bevisat många gånger om. När jag står här i Bomarsund ser jag inte bara minnen i form av murar och ruiner. Jag ser en påminnelse om att historien aldrig är färdigskriven. Att den formas, av människor, ålänningar, som vågar välja riktning. Här byggdes en gång en fästning för krig. Här föddes i stället en idé om fred.

Och den idén lever vidare, i varje generation som väljer samarbete framför splittring. I varje beslut som sätter långsiktighet före kortsiktighet. I varje människa som tror på framtiden, även när världen känns osäker.

För att lyckas ratta vår självstyrelse framåt krävs politiskt samarbete och breda överenskommelser. Sedan Ålands allra första stapplande steg har den åländska utvecklingen präglats av krismedvetenhet i olika skalor. Det har aldrig varit enkelt men det har alltid gått framåt. Våra föregångare hade ett tomt bord att börja med. Detta har efterföljande generationer fyllt med innehåll och det förpliktigar. Vi har sällan varit helt överens, till och med vår flagga, världens vackraste, splittrade ålänningarna; för ett tag. Vi är präglade av ett egensinne som krävs för att klara ö-livet. Vi har en tradition att debattera och argumentera och det är både bra och nödvändigt; i sökandet efter de bästa lösningarna.

Självstyrelsen har aldrig kommit gratis. Den är resultatet av misslyckanden och framgångar i en spänstig blandning och detta är pudelns kärna. Den demokratiska processen kräver engagemang och olika åsikter. Och framför allt kräver den att vi, när besluten väl är fattade. sluter upp bakom dem. Det är demokratins kärna, mångfaldens magi, och därför har vi freden, flaggan, tryggheten, framtidstron och detta fantastiska besökscenter i Bomarsund som berättar vår historia.

Åland ska vara ett samhälle som vet varifrån det kommer. Ett samhälle som vet vad det står för. Och ett samhälle som vet vart det vill. Vi vet att fred inte är gratis. Vi vet att trygghet måste vårdas. Att välstånd måste skapas. Och vi vet att framtiden aldrig kommer av sig själv, vi vet att den kan kännas läskig och vi får inte låta oss skrämmas.

Vi inser nämligen, och framför allt, att när vi arbetar tillsammans, då klarar vi mer än vi tror. Att när vi håller fast vid våra värderingar, står vi stadigare än de flesta. Att när vi vågar tänka framåt, då blir Åland större.

Låt oss därför gå in i det nya året med rak rygg och öppet hjärta. Med respekt för historien. Med mod att tala för fred. Och med viljan att fortsätta bygga ett Åland som människor inte bara besöker, utan väljer.

Ett Åland som är tryggt. Ett Åland som är öppet. Och ålänningar som alltid, alltid går framåt, tillsammans.

Gott Nytt År! 

Tack för ett spännande år, 2025

Det finns år som låter sig sammanfattas i siffror och beslut, som är tydliga avstamp och som gjorda för sammanfattningar som denna. Och så finns det år som bäst förstås genom känslan de lämnar efter sig. 2025 hör till den senare kategorin, tycker jag. Det var ett år som inte gav enkla svar och som tydliggjorde vad som står på spel, i världen, i Europa och också här, på Åland. När världen präglas av osäkerhet är det viktigt att hålla blicken på bollen, att se sådant som fungerar. Under året har konflikter fortsatt att dominera det internationella samtalet. Gränser har ifrågasatts, våld har obegripligt nog nästan normaliserats och det som en gång sågs som självklart – fred, rättsstat, samarbete – har vi tvingats försvara.

I detta landskap har det internationella intresset för Åland varit påtagligt, vi har haft rekordmånga internationella besök från beskickningar representerande typ hälften av världens befolkning. Våra gäster har inte bara kommit för det exotiska i att besöka ett av världens minsta parlament, de har också uppvisat ett genuint intresse för det fungerande. Här är det på sin plats att rikta ett varmt tack till alla som deltagit i värdskapet med personalen vid lagtingets kansli i spetsen, med stöd av föreningar, företag, organisationer osv.

Åland är ingen stormakt. Men Åland bär på erfarenheter som världen behöver mer av. Demilitariseringen och neutraliseringen är inte historiska kuriositeter, utan levande ordningar som visar sig hållbara över tid. De vilar på internationell rätt och på övertygelsen att trygghet kan skapas utan vapen, att stabilitet kan byggas utan hot. Här vill jag också rikta ett varmt tack till alla som varit med och städat upp efter stormen som ställde till så mycket. I vardagen fostras kämpar, i kristid behövs hjältar och sådana finns det gott om på Åland.

Allt detta hålls samman av självstyrelsen. Den är inte en teknisk konstruktion, utan ett uttryck för tillit. Tilliten till att människor som får ansvar också kan bära det. Tilliten till att konflikter går att hantera genom samtal, regler och institutioner. Självstyrelsen är långsam, ibland frustrerande, ofta kompromissande men just därför stark. Den tål tryck.

Som talman för Ålands lagting har jag haft förmånen att verka mitt i denna ordning under 2025. Det har varit ett år av närvaro och positionering. Talmansrollen är till sin natur återhållsam och i den återhållsamheten finns ett tydligt värde: att värna rummet där demokratin får arbeta ostört. I lagtingssalen har årets stora frågor handlat om ekonomi, hållbarhet, trygghet och framtid. Men det som stannat kvar starkast hos mig är inte de enskilda besluten, utan behovet av en god ton, att oenighet inte får bli destruktivt, att det är bra med olika åsikter och att det är nödvändigt att när besluten är fattade, fortsätta jobba för ett starkare Åland och självstyrelse. Det är omistligt att respekten för institutionen hålls intakt även när åsikterna går isär. I en polariserad tid är detta i sig ett fredsarbete.

Det är lätt att tala om fred som något abstrakt, i praktiken är fred summan av många små val. Valet att lyssna färdigt. Valet att formulera sig med omsorg. Valet att acceptera att kompromisser sällan är perfekta, men ofta nödvändiga. På Åland är dessa val inte teoretiska. De är vardag.

Att Åland beskrivs som Fredens öar är inte ett uttryck för distans till världen, utan för ett särskilt ansvar gentemot den. Vår historia visar att fredliga lösningar inte bara är möjliga, de är hållbara. Det är ett budskap som under 2025 fått ökad tyngd. När andra söker alternativ till upptrappning och maktpolitik framstår Åland som ett exempel på något annat: långsiktighet, rättsordning och lokalt ansvar.

Just därför kan vi inte slå oss till ro. Det som fungerar är alltid sårbart för likgiltighet. Självstyrelsen kräver engagemang för att inte stelna. Fred kräver vaksamhet för att inte urholkas. Och ett öppet samhälle kräver mod för att inte sluta sig.

Här finns den över allt annat skuggande framtidsfrågan. Vårt självstyrda Åland är inte bara ett arv att förvalta, det är ett samhälle att utveckla. För den som vill flytta hit, starta företag, skapa något nytt, är stabiliteten inte ett hinder, den är en tillgång. Här finns en enastående kombination av trygghet och handlingsutrymme. Närheten mellan idé och beslut, mellan individ och samhälle, gör det möjligt att påverka.

Under 2025 har det, igen, blivit tydligt att Ålands styrka inte ligger i storlek, utan i riktning. I förmågan att hålla fast vid sina grundprinciper samtidigt som man blickar framåt. Det är den balansen som måste bäras vidare in i 2026: utveckla självstyrelsen utan att urholka den, skapa möjligheter utan att förlora sammanhanget, vara öppna utan att bli otydliga i det vi står för. Här är arbetet med den pågående revisionen av självstyrelselagen en viktig pusselbit.

Att världen visar intresse för våra lösningar är hedrande och förpliktigande. När andra ser på oss måste vi fortsätta vara det vi säger oss vara. Inte perfekta, men konsekventa. Inte färdiga, men trovärdiga. Det vi har är värdefullt just därför att det prövats över tid.
När ett år går mot sitt slut och ett nytt tar form, följer en enkel men krävande insikt: fred är inget vi ärvde en gång för alla. Självstyrelse är inget vi bara förvaltar. De är val som måste göras om och om igen.
Och just därför är de värda att kämpa för.

Tack och förlåt, ha ett tryggt slut, en festlig nyårsafton och ett friskt, framgångsfullt och fredligt 2026!

Tack för allt Marina, snart pensionär

Idag röstade Ålands lagting om budgeten för 2026. Efter livlig debatt, grundlig prövning och 23 omröstningar i full offentlighet och i stark, levande demokratisk ordning är planerna för framtiden nu godkända.

Men innan alla omröstningar ägde rum i plenisalen, stannade vi upp och om det tänker jag berätta, ty jag var där. Hela avtackningen med allsång och allt finns att beskåda här:

Dagen inleddes med att vi tackade av Marina Eriksson, som efter tolv år i Ålands lagtings tjänst nu går i pension. Tolv år av ordning, lugn och fingertoppskänsla. Tolv år av att i det tysta bära parlamentet, så att demokratin och självstyrelsen kunnat höras, fungera och utvecklas.

Orden till Marina föll naturligt. För alla i huset vet vad hon betyder och betytt. Assistent, vaktmästare, fixare, vårdare, lyssnare, medmänniska. Integritet i varje fiber. En hustomte och general i samma skepnad; alltid närvarande, aldrig i vägen, med full koll på var gränsen går mellan det möjliga, det lämpliga och det helt oförhandlingsbara. Marina ser och såg allt, visste mer än de flesta och löste problemen, ofta innan någon ens hunnit formulera dem.

Eller som man också kan uttrycka det:

”Ditt uppdrag har inte bara handlat om att vara självstyrelsens bevakare och beskyddare. Minst lika mycket har det handlat om att med varsam och bestämd hand se till att kansliet fungerar och att ledamöterna sköter sig. Särskilt det sista har krävt sin kvinna. Det är ett uppdrag som kräver både diplomati, psykologi, rättframhet och ditt sätt att göra oenighet möjlig utan att skapa ovänskap. Eller som det ibland beskrivs, förmågan att be någon dra åt skogen och få dem att tacka för vägbeskrivningen.”

Och så finns det förstås mysterierna.

Som de där dagarna då salmiakfigurer plötsligt dök upp på de mest osannolika platser i lagtingsbyggnaden. I plenisalen. I korridorerna. Och till slut, högst uppe på taket, med utsikt över staden. Prudentligt placerade. Med en precision som uteslöt slumpen. Vi kommer nog aldrig att få veta hur, varför eller av vem. För vissa frågor, har vi lärt oss, är helt enkelt inte menade att få svar.

Avtackningen avslutades med sång, Den blomstertid nu kommer, i specialsydd tappning. Det var värdigt. Varmt. Gemensamt. Precis som Marina själv. Ett ögonblick där ett helt parlament sjöng i kör och påmindes om att det som bär demokratin inte bara är talarstolar, spörsmål och omröstningar, utan människor.

”Marina har varit en självklar stöttepelare när vi haft kungar, presidenter, statsministrar, ministrar, ambassadörer och gud vet allt på besök. Alla har du skött med samma fasta hand. Inte att glömma de verkliga VIP-gästerna: alla ålänningar, unga och äldre, vana och ovana, som besökt vårt lagting”, sade jag.
Och kanske är det just därför dagen känns så hel.

Ett stort beslut fattat som över tid ska stärka hela självstyrelsen. Ett långt och ovärderligt arbete är avtackat. En tydlig påminnelse om hur Åland alltid tagit sig fram: genom samling, respekt och ansvar och genom människor som håller ihop helheten medan andra står i strålkastarljuset.

Tack, Marina. För ordningen. För omsorgen. För tryggheten.

Nu går vi vidare. Tillsammans.

Luciakonsert i stadshuset

”Kära vänner, varmt välkomna till årets stora luciakonsert här i stadshuset i Mariehamn! Ni som är här ikväll är inte vilka som helst, för ingen som är vid sunda vätskor skulle väl egentligen ge sig ut i detta busväder om inte något riktigt extra väntade. Fast ni, ni är så kallade bad-asses och ikväll väntar inte bara en upplevelse utan många!”

Ungefär så föll mina inledningsord på kvällens luciakonsert som började som ett ljus i mörkret. Och slutade som ett helt hav av lågor.

Luciaafton hör till de kvällar som gnistrar redan innan de tar sin första ton. Som vibrerar i luften, i förväntan, i stegen på väg in i stadshuset, i tåget genom en regntung stad. Ikväll lyste Mariehamn på riktigt. Inte bara av stearinljus och stjärnglans, utan av människor, mening och en gemensam vilja att göra gott.
Att få leda luciakonserten denna kväll var inte bara en ära, det var som att få stå mitt i livet. Inuti ett hjärta som slog i takt med musiken, med traditionen och med en djupt rotad kärlek till Åland, Fredens öar. Luciagruppen, kören, solisterna, musikerna. Generationer som möttes, toner som bar både mörker och hopp, stillhet och kraft. Musik som, för att låna Picassos ord, borstar dammet av själen.

På scen bar Alicia Eckerman, årets lucia, ljuset med en självklar stillhet och styrka. Tillsammans med sina tärnor, Antonia, Bianca, Vanja, Enni, Leia och Lisa, skapade de ögonblick som både hördes och kändes. Röster som bar ljus och hopp. Nuet och framtiden, sida vid sida.

Över allt detta vilade den trygga, kreativa handen hos kvällens konstnärliga ledare Pipsa Juslin, kaptenen på detta musikaliska skepp. Med precision, värme och känsla lotsade hon oss genom en kväll där varje ton fick andas, där helheten blev större än summan av delarna.

Tilde Westergård fyllde salen med kraft och sårbarhet, från en White Christmas som aldrig känts starkare, till Mary did you know som dröjde sig kvar i rummet som en viskning. När hon mötte Sofia Eriksson uppstod den där magin som inte går att tvinga fram, den som bara händer när två röster, och två själar, verkligen lyssnar till varandra.

Och så luciakören. En kör där tiden själv ställde upp och sjöng. Lucior och tärnor från flera år, sammanfogade till ett enda starkt ”nu”. Med Melissa Thom på cello fick musiken djup, tyngd och vingar. Musik som bar, tröstade och öppnade.

Min kompis Erik Sundström målade skärgård och liv i toner och när Stad i ljus ljöd, då var det inte längre en metafor. Då var det dokumentär och regnet utanför var sedan länge glömt.

Bakom allt detta stod Folkhälsan på Ålands luciakommitté med Gunilla G Nordlund och luciamamma Linda Wilhelmsson i spetsen; med omsorg, envishet och ett enormt ideellt engagemang. Deras arbete märks kanske inte alltid i strålkastarljuset, men utan dem: inget ljus alls. Och mitt i kvällen påmindes vi också om konstens kraft genom Johan Karlssons luciaskulptur, ett verk som fångade både stillhet och rörelse, tradition och tolkning, och som Joppe generöst skänkt till insamlingen.

Och publiken.

Vilken publik.

Ni som fyllde salen, som sjöng, lyssnade, log, fällde en tår, och som öppnade både hjärtan och plånböcker. Er generositet, ert deltagande, er närvaro gjorde kvällen hel. Det är i mötet mellan scen och salong som magin uppstår och ikväll var den påtaglig.
Det starkaste av allt var ändå det som låg under varje ton. En djup, självklar tro på Åland. På gemenskapen. På självstyrelsen som något levande, en idé om ansvar, värme och omtanke, förvaltad av människor som bryr sig om varandra.

Jag gick upp på scen med höga förväntningar. Jag gick därifrån med ett hjärta som glödde. Att få leda luciakonserten i Mariehamns stadshus var inte bara ett uppdrag, det var ett privilegium. För det som utspelade sig där var så mycket större än musik och programblad. Det var ett hjärtslag. Ett gemensamt andetag. Ett Åland som, för en stund, stod alldeles stilla och lyssnade; på sig självt.

Tack till alla medverkande. Tack till luciakommittén. Tack till publiken. Tack till alla som bar ljuset, synligt och osynligt. Låt oss bära den här kvällen vidare. In i vintern. In i vardagen. In i framtiden.

För när Åland lyser då gör faktiskt resten av världen det också.