Viktigt möte öar emellan

I dag deltog jag i ett onlineseminarium arrangerat av EUNICoast, en europeisk universitetsallians som förenar högskolor och universitet från olika platser i Europa. Det kan låta som en akademisk konstruktion, men blir snabbt något mycket större.

EUNIcoast handlar om att skapa broar mellan samhällen som liknar vårt eget, där havet är en livsnerv och framtiden alltid måste byggas med både öppenhet och eftertanke. För Åland spelar sådana här sammanhang en central roll. Att vara med, att lyssna, att lära och att våga dela med oss; allt är en del av vår styrka som litet och ambitiöst självstyrt örike. Det stärker vårt nätverk och visar vägar vi kanske annars inte tänkt på.
Vår självstyrelse, vår demilitarisering och neutralisering, bygger på idén att vi inte står utanför, vi är mitt i världen. Vi är beroende av kontakter, av dialog och av sammanhang där vi kan bidra med våra perspektiv och samtidigt låta oss utmanas och utvecklas.

Jag tänkte på detta medan jag lyssnade till Anders Kjellman, överlärare på programmen företagsekonomi och turism och ledarskap vid Högskolan på Åland, som höll en presentation om vår identitet och vårt kulturar och det moderna Åland som ständigt formas av entreprenörskap, innovation och nya idéer. Det handlade om entreprenörskap och innovation. turism och gastronomi, IT-lösningar och banking, hållbar energi osv.
Han gav en bild av ett samhälle som inte bara blickar inåt, utan framåt och utåt: ett Åland som fortsätter att utvecklas, där nya tider skapar nya möjligheter och där den gröna omställningen är en självklar del av vår framtid.

Det var en presentation som gjorde mig både stolt och glad, inte bara över innehållet utan över tonen att tala om Åland som ett samhälle som har något att bidra med. Vi ska aldrig vara blyga för att berätta om våra lösningar, våra erfarenheter och vår förmåga att kombinera tradition och innovation. Det är i sådana ögonblick vi visar vilken roll Åland kan spela i större sammanhang.

Kjellman lyfte konkreta projekt som visar hur vi redan deltar aktivt: Business Lab och Innovation Lab Åland, Drivhuset Åland och den pågående Horizon-ansökan där Högskolan samarbetar med andra EUNIcoast-partners. Det är sådant som gör nätverk som detta levande och relevant; inte bara för akademiker utan för hela vårt samhälle. EUNIcoast är en påminnelse om att kunskap växer när den delas, och att öar, trots sina småskaliga förhållanden, ofta är föregångare när det gäller att hitta smarta lösningar på stora frågor.

Seminariet påminde om allt vi har att vinna på att regelbundet möta andra ö-samhällen. Vi delar liknande utmaningar: sårbara ekosystem, små befolkningsunderlag, behovet av innovation, beroendet av havet. Men vi delar också en särskild typ av kreativitet, en förmåga att tänka pragmatiskt och långsiktigt på samma gång. När öar möts uppstår en sorts samtal som jag tror är svårare att få fram i större miljöer. Det finns en vilja att lyssna, lära och jämföra; inte för att bli lika, utan för att bli bättre.
Det är nödvändigt att Åland finns med där idéer byts, där kunskap delas och där framtiden förhandlas fram. Vi ska inte sitta på läktaren och titta på. Vi ska sitta vid bordet, delta, fråga, lyssna och tala. Vi ska våga visa vem vi är och vad vi kan.
Högskolan på Åland gör detta med imponerande ambition, och det gläder mig att se hur de tar plats i sammanhang där Åland hör hemma.

När seminariet avslutades kände jag en stark övertygelse: framtiden tillhör dem som deltar. Som vågar öppna dörrar, som söker nya partners och som ser lärande som en ständig resa. Åland är ett sådant samhälle. Och varje gång vi kliver in i en internationell dialog växer vi; inte bara i kunskap, utan i förståelse för vår egen roll i världen.

Så bygger vi vårt örike vidare, ett samtal i taget.

Några ord om demilitariseringen

Vid Notvikstornet i Bomarsund börjar själva idén om Åland som fredens öar. I ruinerna efter vad som hände här när Frankrike och Storbritannien utplånade de ryska stormaktsambitionerna, insåg Europas stormakter vid Parisfreden 1856 något som fortfarande är självklart: Östersjön vinner mer på fred än på nya slagfält.

Därför slogs det fast att Åland ska vara demilitariserat, ett fredligt rum i en annars orolig värld. Och det är värt att minnas att den tiden var betydligt skakigare än vår. Då fanns inga institutioner som byggt den stabilitet vi i dag tar för given och som garanterar vår status. Beslutet var både djärvt och klokt, konstaterar vi idag.

Det var absolut ingen sentimental gest av Frankrike, Storbritannien och Ryssland, sånt hade man inte råd med på den här tiden som präglades av realpolitik. Det var ett rationellt säkerhetspolitiskt beslut, förankrat i internationell rätt och sedan dess bekräftat gång på gång och förstärkt med neutraliseringen. Idag, när Europas säkerhetsläge åter är utmanande, är denna ordning minst lika relevant. Status quo är motsatsen till krigshets. Därför måste vi, för självstyrelsens skull, vara vaksamma när röster söker omtolka och devalvera Ålands status.

Ha följande i minnet: ansvaret för republikens militära försvar vilar på staten. Det var villkoret från Nationernas Förbund för att Åland skulle bli en del av Finland och det är grunden för självstyrelsens konstruktion. Ålänningar betalar skatt till staten som alla andra och självstyrelselagen fördelar uppgifterna. Att flytta över militära ansvar till landskapet vore främmande för denna ordning, skulle skapa oklarhet om mandat och befogenheter och dessutom kräva godkännande från nio andra nationer.

Ålands ansvar ligger på de områden som är våra: civil beredskap, räddningsväsendet, polisen, sjukvården, frivilligorganisationerna och samhällsresiliensen i bred mening, där till exempel livsmedelsproduktionen är ett föredöme i hela Norden. Här gör ålänningarna stora insatser, oftast i det tysta.
Staten fullgör samtidigt sitt ansvar. Finlands militära försvar har stärkts. NATO-medlemskapet, EU, samarbetet med Sverige och utökade nationella resurser omfattar också Åland. Kontakterna mellan självstyrelsen och staten är i dag tätare än någonsin; med Försvarsministeriet, Utrikesministeriet, Försvarsmakten, Marinen, Gränsbevakningen, Nylands brigad, statsministern och republikens president för att nämna några. Vi bygger resiliens tillsammans, metodiskt och utan att ropa högre än nödvändigt. Staten och självstyrelse stärker varandra genom att hedra avtal. 

Därför är det intellektuellt tveksamt att beskriva Åland som ”oförsvarat” eller ”sårbart ”.

Fredens öar är ingen svaghet. Vi är en tillgång. Vår status håller spänningar borta från ett strategiskt område i Östersjön. Den gör inget land svagare, den gör regionen starkare.
I tider när krigshetsare gärna höjer tonläget, det kan låta olika men målet är detsamma, mer vapen till folket, är det vår skyldighet att stå fast vid den åländska linjen, som har stöd av republikens ledning, statsmakten, och av hela vår omvärld.
Åland tar beredskap på största allvar utan att blanda ihop fredens logik med militariseringens retorik.

Vapenskrammel i syfte att provocera hör inte hemma på fredens öar; eller på andra platser för den delen. Inte i politiken, inte på skjutbanan, inte i symbolhandlingar eller i opinionsbildning. Sådant applåderas bara av dem som vill skapa instabilitet och ser splittring som ett medel för att nå sina rätt oklara mål.
Det talas ibland om ”känslor” och sådana ska man aldrig underskatta, men i frågan om demilitarisering och neutralisering står Åland på fast historisk, rättslig och säkerhetspolitisk grund. Demilitariseringen är ingen relik. Den är en resurs, en påminnelse om att fred aldrig är naivt, bara värdefullt. För om vi inte är beredda att stå upp för freden, vad är vi då beredda att stå upp för?

Tillbaka till Notvikstornet, där Europas stormakter en gång drog slutsatsen att krigets meningslöshet kräver ansvar, inte mer våld. Härifrån är budskapet tydligt:

Åland är ett fredsprojekt fött ur konflikt, och det är fortfarande högst relevant i en tid som prövar oss. Demilitariseringen och neutraliseringen är inte lokala önskemål, det är internationella åtaganden som ger stabilitet åt hela Östersjön. Samtidigt är Åland allt annat än passivt. Vår säkerhet byggs genom diplomati, tydlighet, internationella kontakter och ett nära samarbete med Finland.

Gratulerar Skottland, det är er dag idag.

Om man lever efter devisen att allt ska prövas är det rimligt att publicera bilden på pojken och kilten från 2008, på Shetland. Jag var bestman för min vän James som äktade Margaret i ett bröllop som det fortfarande talas om. Kilten var hyrd och upplevelsen äkta och när jag blir äldre ska jag avslöja den eviga frågan, vad man bär undertill. Fast inte idag, för kiltpojken är bara lockbete så läs vidare.

Det ska nämligen inte handla bara om Shetland och inte heller Orkney eller Western Isles där jag har gott om vänner. Idag hyllar vi hela Skottland som firar St Andrew’s Day, nationaldagen, till minnet av skyddshelgonet med samma namn. På St Andrews Day friade för övrigt också James till Margaret och det har gått bra sedan dess, kolla bara in bilden på paret från igår när man inväntade jultomtens ankomst till Lerwick!
Detta gör vi för att Skottland, inom ramen för Storbritannien, är en av de tio nationer som sedan 1921 garanterar Ålands demilitarisering och neutralisering, grunden för vår självstyrelse. 

Banden mellan våra öar bygger inte bara på kultur, historia och den gemensamma känslan av att leva med och av vindarna. De utgörs av internationella avtal som fortfarande är i kraft och som fortfarande skyddar Åland och världen. I en tid då avtal ibland undervärderas eller ifrågasätts är det värt att minnas att fred inte uppstår av sig själv. Den skapas, skrivs under och förvaltas och 1921 års beslut är ett bevis på att världen kan enas när det behövs.

För Ålands del landade det i avtal som skapat stabilitet i Östersjön och som garanteras av Finland och alla andra signatärmakter. Demilitarisering och neutralisering ör vårt bästa skydd och den analysen understryks av republikens president, försvarsmakten, marinen, gränsbevakningen, utrikesministeriet, försvarsministeriet osv. 

Åland blev Fredens öar tack vare att Nationernas förbund, med Storbritannien (och Skottland) som stark part, valde dialog framför konflikt. Den traditionen förbinder oss med Skottland än i dag: två övärldar där havet skiljer oss åt och där ansvar, respekt, en regelbaserad världsordning, och internationellt samarbete binder oss samman. Och, såklart står vi bakom Skottland som nästa sommar spelar fotbolls-VM i USA, Kanada och Mexico!

Inte nog med det, idag kan vi också konstatera att det blir en vit och kall jul för det säger Bondepraktikan att sker då vädret är varmt då Anders, idag, har namnsdag; ”Anders slaskar, julen braskar”. Varsågoda, följ mig för fler väderutfästelser! Och såklart, en fridfull första advent tillägnas alla.

God Jul-start med Danmark

Hohoho! En hälsning om frid och tacksamhet från Helsingfors där Danmarks ambassad på Georgsgatan ikväll fylldes av den där speciella blandningen av värme och värdighet som bara nordiska julfiranden kan skapa.

Ljusen glittrade, sorlet bar långt över rummen och stämningen var både lättsam och betydelsefull på samma gång. Det är mäktigt hur julfriden ibland infinner sig just där, mitt i ett diplomatiskt mingel där samtalen rör sig mellan världsläget, vardagen och visioner om framtiden. Det finns ju heller ingen brist på utmaningar i dagens värld, inför lillajulhelgen. För mig blev kvällen en påminnelse om hur mycket vi behöver mötas på riktigt. Inte över skärmar, via tangentbord, med stöd av elakheter och cynismer, inte genom formaliteter, utan ansikte mot ansikte. Det är i dessa samtal, stora som små, som förtroende skapas och förståelse växer. I en tid som ropar efter stabilitet, framtidstro och lugn känns det viktigare än på länge. Bakåtsträvare har aldrig skapat nåt vettigt och långsiktigt. 

Danmark är inte bara en god vän i Norden, med sina självstyrelse Färöarna och Grönland. Det är en av Ålands signatärmakter, en av dem som bär ansvar för och garanterar vår självstyrelse, vår demilitarisering och vår neutralisering. Den rollen märks inte bara i historieböckerna, utan i just sådana här möten där relationer fördjupas och framtidens samarbete tar form. Åland kallas Fredens öar av en anledning och den berättelsen har skrivits tillsammans med länder som Danmark.
Under kvällen fick jag flera samtal som stannat kvar i tankarna på vägen hem.

Ta Frankrikes ambassadör Raja Rabia som hyllar Åland efter en semester hos oss i våras. Eller UNESCO-klippan Jussi Nuorteva som hjälpte oss göra Gustaf Erikson till ett världsminne. Inte att glömma presidenten för Högsta domstolen Tatu Leppänen som följer utvecklingen av den åländska självstyrelselagsrevidionen noga eller Serbiens ambassadör Aleksandar Janković hälsade till alla vänner på Åland.

Nyfikenheten för och intresset av Åland är kännbart på alla nivåer. När jag sedan kliver ut i den klara novemberluften slår det mig hur sådana här möten, mitt i julens glans och världens oro, faktiskt är byggstenar för något större. Diplomati börjar sällan med stora gester. Den börjar med människor som talar med varandra, lyssnar och väljer och vågar se framåt.

En dansk julkväll blir en stilla påminnelse om just det: att vänskap mellan länder måste vårdas, att fred alltid är ett pågående arbete och att den viktigaste ingrediensen fortfarande är så enkel som ett genuint möte mellan människor.

Stort tack till ambassadör Jakob Nymann-Lindegren som var den första av många officiella utländska gäster jag haft glädjen att hälsa välkommen till Åland, våren 2024. Sedan dess har kontakterna mellan näringsliv och politik fortsatt att stärkas, det finns nämligen ingenting som går upp mot ett rejält, dejligt, snack, nu och då. God jul!
x

Tack, tack, tack, för allt

Idag är tacksamhetens dag och det är skäl att knäppa sina händer, ”upp till armbågarna", hade min far tillagt, för att vi bor på en av världens tryggaste platser med möjligheten att forma vår egen framtid.

Thanksgiving som idag firas rejält i USA är inte vår tradition och det kan jag tycka är synd. Inga kalkoner i ugnen, inga pumpapajer på köksborden och det kanske är världsliga ting, men tacksamhet borde vi tillåta oss känna.

Jag tycker att dagen bär på något fint, en påminnelse om att stanna upp, se sig omkring och känna. För på Åland finns det mycket att vara tacksam för.

Vi lever på Fredens öar, i ett landskap som sedan mer än hundra år tillbaka är demilitariserat och neutraliserat, en plats som världen gång på gång pekat på som ett exempel på hur fred kan byggas med förtroende, inte vapen. Det är ingen självklarhet i en orolig tid som vår.

På Åland vi har sjukvård i världsklass, skolor som bär framtiden och en infrastruktur som gör det möjligt att bo här och arbeta var som helst i världen. Vi har ett självstyrelsesystem som ger oss möjligheten att forma vårt eget samhälle.

Framför allt har vi människor som vågar tro på utveckling, som inser att stampa på stället aldrig leder framåt. Det ligger djupt i ålänningens natur att vilja förbättra, förädla och förnya. Från segelfartyg till hybriddrift, från korvskinn till slangar för komplicerade hjärtoperationer, från taxfreehandel till moderna banksystem, från enarmade banditer till internationell underhållning, från jordbruk till digitalt entreprenörskap, osv; det handlar alltid om att bygga vidare, inte stå still.

Det syns också i vår växande befolkning. Åland växer och det är en av våra största framgångar. Nya människor, nya idéer, nya drivkrafter. Jag känner tacksamhet gentemot alla nya ålänningar som valt att flytta hit, arbeta här, starta företag, bidra till kulturlivet och utveckla vårt samhälle till något ännu bättre. Ni är en del av den åländska berättelsen.

Tacksamhet, tänker jag, är inte bara att vara nöjd. Det är också att se vad man har, och vilja vårda det väl. På så sätt blir tacksamheten en sorts kompass, en riktning framåt där det är viktigare att söka rätt än leta fel.

Happy thanksgiving, hade vi sagt till varandra om vi bodde i USA där presidenten hade benådat en kalkon, I hereby pardon this turkey, he will not end up on anyone’s dinner table, not this guy", och utlyst tacksamhet.

Charlie Goes To... Ålands lagting!

Dagens besök av nätverket ”Charlie Goes To” i lagtinget mer än ett trevligt möte, det var en påminnelse om att vår framtid byggs lika mycket i samtal och IRL-möten som i lagtext.

Ålands självstyrelse växer inte av sig själv. Den blir starkare varje gång vi berättar om den, varje gång någon lyssnar, varje gång en ny grupp människor upptäcker vad vi står för och varför vår modell spelar roll.

I dag hade vi alltså glädjen att välkomna nätverket Charlie Goes To till Ålands lagting, en grupp kvinnor som inte bara representerar imponerande yrkesroller utan också något djupare: en gemenskap byggd på mod, nyfikenhet, delad utvecklingslust och viljan att lyfta varandra. Skådespelare, vd:ar, entreprenörer, content creators, influencers, kreatörer i ordets bredaste mening, proffs; olika vägar, annorlunda berättelser, samma riktning: framåt. Bland besökarna fanns några som aldrig tidigare varit till Åland, några som bott här och, förhoppningsvis, några som gärna vill flytta hit!

Deras beskrivning av sitt nätverk säger egentligen allt: ”en plats där kvinnor stöttar varandra, delar sina drömmar och hittar verktygen och självförtroendet att förverkliga dem”. Det är en filosofi som känns igen här på Åland. För i grunden bygger all verklig utveckling på just detta: att man strävar efter att söka rätt i andra istället för att leta fel, att man bygger gemenskaper där människor får växa, och att man vågar tro att framtiden måste bli bättre än nutiden.

Förste talmannen Julius Sundblom flankerade av nätverket Charlie Goes To i talmansrummet.

Att Charlie Goes To besöker Åland tack vare ett fint samarbete mellan Satumaa Events, Visit Åland med vd Noora Löfström, HavsVidden och Finnlines är mycket mer än bara ett studiebesök. Det är ett möte som visar att världen har mycket gemensamt. Den åländska självstyrelsen är inte en slump och inte en historisk relik, tvärtom. Den föddes ur en konflikt, förädlades genom dialog och samarbete, och har sedan dess vuxit fram genom hårt arbete, uthållighet, framtidstro och, såklart, livsglädje.

Precis som i ett starkt nätverk är Ålands självstyrelse ett resultat av människor som väljer att tro på möjligheterna i stället för begränsningarna. Som väljer nyfikenhet framför ängslighet. Som väljer att samarbeta i stället för att stå ensamma. Det är samma grundkänsla som genomsyrar dagens besök: utveckling sker när människor möts, lyssnar, ställer frågor, delar erfarenheter och inspirerar varandra.

Under vårt samtal fick jag tillfälle att berätta om hur självstyrelsen formats efter första världskriget; hur demilitariseringen och neutraliseringen är ett unikt och modigt fredsprojekt och hur modellen, över hundra år senare, fortsätter att vara relevant i en värld som ropar efter fler lösningar som bygger på samarbete i stället för konfrontation. Åland är litet, fast betydelsen är stor. Ett starkt Åland gör Finland bättre, inte därför att vi alltid rör oss på samma sätt, utan för att vi rör oss mot samma mål: en tryggare, klokare och mer hållbar framtid byggd på fred och samförstånd. Fredens öar är inte parentesen, det är framtiden.

Besöket inkluderade frågor, reflektioner och samtal som påminner om varför sådana här möten är så viktiga. För varje gång människor med olika bakgrunder möts och delar sina perspektiv stärks vår förståelse för världen, men också vår förståelse för oss själva. Det är exakt den typ av gemenskap som Charlie Goes To står för, och det är samma typ av gemenskap som självstyrelsen har byggt på i över ett sekel. Och nånstans kändes det som den första kvinnliga landstingsledamoten Fanny Sundström rätt nöjt blickade ner från sin himmel, när hennes våning fylldes av företagsamma kvinnor. Det hade Fanny gillat.

Nu fortsätter Charlie Goes To-damerna sin Ålandsresa till Café Viktor och vidare mot Havsvidden, där de får uppleva ännu mer av det som gör Åland speciellt: närheten till naturen, lugnet, vidderna, värmen. Och förhoppningsvis tar de också med sig en bit av den åländska andan: tron på att saker går att bygga och förbättra, tillsammans. Och att det aldrig handlar om storleken på befolkningen utan kraften i idéerna, när vi ska utveckla och förbättra.

Ett stort och varmt tack till Charlie Goes To för att ni kommer till Åland med sådan energi, glädje och nyfikenhet. Ni skapar rum där människor växer, precis som vi strävar efter att göra här. Välkomna tillbaka när som helst, Åland har alltid plats för människor som vill bidra till en bättre värld.

Och trevlig helg på er alla!

För i slutändan handlar allt om detsamma: gemenskap, framtidstro och viljan att göra något större tillsammans.

Hommage till ÅLAND 1

Under tre dagars intensiva budgetdiskussioner har många ämnen passerat talarstolen i Ålands lagtings stora budgetdebatt som avslutades för en kvart sedan; några tunga, andra mer nostalgiska, något gammalt, något nytt, något lånat, något ännu äldre, något elegant och något självstyrelseomfamnande osv.

Mitt under måndagens debatt smet jag ner för en pratstund med ÅLAND 1, vars öde avgörs i den aktuella budgeten.

617 dagar som talman, en (1) resa i detta säte. Det är nästan så att plyschdoften undrar vem jag är.

Digitalisering i all ära, men inget säger ”framtid” som en instrumentpanel med fler knappar än funktioner.

Öppenhet i politiken: Ja. Öppenhet i motorhuven: även den ganska… avslöjande.

Bra kämpat alla lagtingskolleger och ministrar i en debatt om tycke och smak, perspektiv och framtid; hela baletten tog nästan på minuten tjugofyra timmar och inkluderade mellan femtio och etthundra anföranden och fler repliker än någon hann räkna.
En av de frågor som tycks ena de flesta handlar om representationsbilen ÅLAND 1, som just nu står parkerad i väntan på ett klokt beslut om framtiden. 

Därför kunde jag inte låta bli att smita undan en stund, ner till bilen på allas läppar, tillsammans med disponenten Roger Henriksson som var vänlig och tog några av bilderna. Jag satte mig i baksätets högra sida, den plats som är vikt för talmannen. Det kändes mjukt, lite högtidligt… men mest av allt gammaldags. Som att kliva in i en annan tid, där doften av plysch och högtidliga besök fortfarande dröjer kvar. Kunde svurit på att jag kände doften av cigg, men det kan vara inbillning.
Under mina 617 dagar som talman har jag åkt i bilen en enda gång, trots talrika besök på alla möjliga nivåer. Behovet av en särskild representationsbil är alltså inte enormt. Jag kan därtill tycka att det känns konstigt att diskutera framtiden för Åland och självstyrelsen i ett fordon som snart fyller fyrtio. Det skapar inte riktigt den moderna bild av vårt samhälle som jag gärna vill förmedla till våra gäster. Det blir som att diskutera digitalisering med hjälp av fax. Men det är min upplevelse, andra har kanske andra perspektiv.

Chevrolets 5-liters V8 Small Block är ingen sprinter, den går med ett tryggt, dovt mmmmm-mummel som känns ända i ryggmärgen. Den startar nästan oavsett hur länge den vilat (fast inte för ögonblicket) och står för ett lugn som bara en gammal amerikanare kan bjuda på. En motor byggd mer för värdighet än hastighet.

Brougham: Ordet kommer ursprungligen från en hästdragen vagnstyp designad av den brittiske lord Brougham på 1800-talet. Hos Chevrolet var Caprice Classic Brougham alltså den lyxigaste varianten; mer krom, mer plysch, mer majestätisk glidarkaraktär.

Ensam är inte stark, medan ÅLAND 1:ans öde diskuteras i debatten går dagarna långsamt nere i garaget.

Om detta baksäte kunde tala... är jag rädd för att berättelserna blev rätt trista. Representationsbilar är rätt tråkiga varelser.

Att bilen väcker känslor är förståeligt. Den har burit många tunga namn genom decennierna, till exempel alla talmän och lantråd i så kallad modern tid. Sedan inköpet 1986 av denna Chevrolet Caprice Classic Brougham, då för 286.500 mark, har den rullat fram med Mauno Koivisto, kronprinsessan Victoria, kung Carl Gustaf, drottning Noor, Martti Ahtisaari, Tarja Halonen, Gro Harlem Brundtland, Carl Bildt, Ingvar Carlsson, Thorbjörn Fälldin, Ulf Adelsohn, Paavo Lipponen och många fler. Det är ingen dålig gästlista. Det är ingen dålig bil heller, omräknat och inflationsjusterat skulle köpesumman idag uppgå till 110.000 euro!

Trots det har bilen tillbringat större delen av sitt liv i stillhet. 58.000 kilometer på nästan fyra decennier sätter sin prägel och i dag är servicebehovet betydande och akut. Bilen används helt enkelt inte och har tagit bilvärldens motsvarighet till en lååång eftermiddagsvila, aka gubblur. Vore den en häst hade slutet varit nära.

I debatten har nämnts att ÅLAND 1 kunde skänkas till exempelvis Geta Nostalgi & Motor Museum. Budgetförslaget nämner även en försäljning. Jag tycker det är fint att frågan väcker engagemang; det säger något om hur vi värnar vår historia.

Själv nöjer jag mig med att konstatera att proveniens är ett svårt mått, i synnerhet när det ytterst handlar om en bil. Men jag noterar också att det finns ett genuint intresse i samhället. Jag sätter min tillit till utskottets bedömning och deras förmåga att väga historien, nutiden och framtiden på ett klokt och respektfullt sätt. Det är så vi bäst värnar bilden av ett modernt, öppet och framåtblickande Åland. Vi ska undvika att fastna fast i sådant som varit, självstyrelsen kräver att vi ägnar mer kraft åt framtiden.

Budgeten för 2026 går nu vidare till finans- och näringsutskottet för fortsatt hantering och analys medan lagtingskaravanen rullar vidare, imorgon väntar nya frågor i form av ett ramavtal mellan EU, Åland och Chile, ett betänkande om landskapsregeringens externpolitik och Nordiska rådet. Vi börjar kl 13.00 och ni är alla välkomna till Ålands lagting eller på Youtube!

Finavia besökte Ålands lagting

När Finavias toppledning kliver in i Ålands lagting blir det mer än ett hövligt besök, det blir ett möte som speglar själva kärnan i vår självstyrelse. Här möts vardagens praktiska frågor med de stora perspektiven om beredskap, trygghet och framtidens rörlighet. Mariehamns flygplats må vara liten till ytan, men dess betydelse som luftbro till världen gör samtalen med Finavia både angelägna och inspirerande. Särskilt som arbetet med att utveckla rutterna mellan Mariehamn och Helsingfors absolut borde utökas; all form av utveckling bygger på goda kommunikationer.

Tillsammans med vår egen flygplatschef Tanja Sabel, som med trygg hand leder verksamheten på Åland och förtjänstfullt ser till att hennes kolleger i Helsingfors hittar hit, kom Finavias vd Kimmo Mäki, direktören för flygplatsnätverket Henri Hansson, kommunikationsdirektören Jessica Diktonius (jodå, släkting till diktaren Elmer Diktonius!) och HR-direktören Maria Fyrsten. Med på träffen var också biträdande avdelningschef vid Ålands landskapsregerings infrastrukturavdelning, Niklas Karlman.

Vi talade om självstyrelsen som vardagsverklighet, om hur våra myndighetsstrukturer samspelar och om det ansvar vi bär för att upprätthålla både beredskap, trygghet och förutsägbarhet. Demilitariseringen och neutraliseringen är en del av vår identitet och historia och något som väcker frågor hos gäster som vill förstå varför Åland fungerar som det gör. Den nyfikenheten välkomnar jag alltid. Och jepp, de fick sig en Crash Course i självstyrelsehistoria, demilitarisering och neutralisering också; det är sen gammalt! 

Mariehamns flygplats är en liten men viktig nod i Finavias nätverk av 20 flygplatser. Den är vår luftbro till omvärlden, lika mycket för arbete och företagande som för kultur, studier och vardagsliv. Här hanteras både reguljärtrafik, charter och ambulansflyg och allt detta med en hög grad av professionalism, tack vare Tanja och hennes team.

Finavia som helhet är ett av Europas mest välrenommerade flygplatsbolag, känt för effektivitet, punktlighet och för sin förmåga att utveckla hållbara transportlösningar i ett läge där flygets framtid diskuteras över hela världen. Deras besök här visar att Åland är en självklar del av helheten. Och bättre sent än inte alls, så gratulerar vi också till utmärkelsen Årets flygplats 2023 som då gick till Helsingfors flygplats.

Det jag uppskattar mest i möten som detta är den raka och tillitsfulla dialogen. Att vi får ställa våra frågor, lyfta våra utmaningar och beskriva våra behov. Det är så samarbete byggs, särskilt på ett område som är grundläggande för vår rörlighet och vårt ekonomiska liv.

Stort tack till Finavia för er tid, ert engagemang och er vilja att förstå Åland på djupet. Och ett särskilt varmt tack till Tanja Sabel, som inte bara sköter flygplatsen med föredömlig professionalism utan också gör ett ovärderligt arbete i att hålla kontakterna levande.

Tillsammans flyger vi längre.

Grattis på nationaldagen Lettland!

I dag firar vi Lettlands nationaldag och Riga är place to be för att hylla mod, identitet och framtidstro. Fast alla kan inte vara där så vi får nöja oss med en distanshyllning.

När Lettland trädde in på den internationella scenen som en ny och fri nation den 18 november 1918 efter år av ryskt herravälde och ockupation, valde man att sätta sin signatur under något som också format Ålands väg genom historien. Den 20 oktober 1921 var Lettland en av de stater som undertecknade Ålands demilitarisering och neutralisering, ett löfte om fred, om klokare vägar framåt och om att små nationer har rätt att själva forma sin framtid. De övriga signatärmakterna är Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Italien, Polen, Storbritannien, Sverige och Tyskland. 

Det beslutet var inte bara diplomati. Det var ett uttryck för solidaritet mellan unga och äldre självständiga länder. Ett erkännande av att frihet och trygghet behöver byggas tillsammans. Det handlade om förmågan att se bortom det trasiga Europa med målet att forma något bättre. 

När jag ser tillbaka på mina egna besök i Riga, och på bilden som är från några år tillbaka, påminns jag om den särskilda kraft som genomsyrar Lettlands huvudstad. Där, mitt bland  fasader och gator som burit vittne till både förtryck och frihetskamp, känns historien väldigt levande. Letter är ett baltiskt folkslag med djupa historiska rötter, ett unikt språk och en rik kultur. Trots århundraden av främmande herravälde har de bevarat sin identitet genom språk, traditioner och starka folkliga uttryck; det är imponerande.

För oss på Åland är banden till Lettland många, historiska och betydelsefulla. Lettland och Åland delar en förståelse för värdet av självbestämmande. Lettland återtog sin frihet efter decennier av ockupation; Åland har förvaltat och utvecklat sin självstyrelse i mer än hundra år. Båda erfarenheterna säger något viktigt: att frihet aldrig är självklar, att demokrati måste vårdas och att folkets rätt att forma sin framtid är en princip värd att försvara.

Just därför står vi också tillsammans i stödet till Ukraina. Vi gör det inte av rutin eller av högtidliga principer på papper, utan för att vi vet vad som står på spel. Lettland har varit tydligt och orubbligt; Finland och Åland delar samma övertygelse. När folkrätten utmanas måste den också försvaras och Östersjöns framtid formas av de samhällen som vågar stå upp.

Skälet är enkelt; framtiden är värd det. Kontakter, kulturutbyten och ekonomiskt samarbete mellan Åland och Lettland har vuxit under lång tid och fortsätter att fördjupas. Varje gång jag återvänder till bilden från Riga påminns jag om att våra samhällen, trots havet mellan oss, rör sig i samma riktning: mot ett öppet, tryggt och självständigt Östersjöområde.

Därför vill jag i dag, varmt och med stor ödmjukhet, framföra ålänningarnas och Ålands hjärtliga gratulationer till alla våra vänner i Lettland på denna stora dag.

Sveicam Latvijas valsts svētkos; grattis på nationaldagen!

Mariehamns församling 120 år

Det finns gudstjänster som inte bara firas, de känns i hela kroppen. Dagens festmässa i S:t Görans kyrka, för att fira Mariehamns församling, 120 år, är en sådan stund. I kyrkbänkarna sitter barn och gamla, familjer och ensamma, nyinflyttade och de som burit denna stad i generationer. Ett helt samhälle i miniatyr, samlat i en gemenskap som fortfarande, efter 120 år, pulserar av liv. Kyrkan är fylld av folk och liv. 

Biskop Bo-Göran Åstrand predikar om något så enkelt, och svårt, som betydelsen av det lilla ljuset. Att en förändring nästan alltid börjar med en vänlig gest, ett milt ord, en blick som säger ”jag ser dig”. Den som vill förändra världen, eller bara sin omgivning, gör det sällan med hårda utfall. Det är vänligheten, den stilla styrkan, som flyttar berg. Sådana insikter blir tydliga i kyrkbänken. 

Det är en påminnelse att bära med sig inför morgondagens fortsatta budgetdebatt i lagtinget. Också där behövs ljus. Också där behövs samtal som bygger, inte river. Om någon plats i världen borde förstå det, så är det Åland, vi är Fredens öar av ett skäl och som en påminnelse. 

Den bild jag tar med mig allra starkast från dagens mässa är barnens sång. Den sprudlande glädjen. Nyfikenheten på livet. Deras självklarhet i att allt är möjligt. Tänk om vi vuxna, åtminstone ibland, kunde välja barnasinnet framför cynismen? Tänk om vi vågade se på varandra och framtiden med samma öppna ansiktsuttryck som de som står där framme och sjunger så rent att man nästan glömmer att andas.

Ståtligast av alla är förstås ärkebiskopen själv, i en praktfull dräkt sydd på Åland. Bara det symboliserar något viktigt: våra traditioner lever inte bara i historien utan i händerna, i yrkesskickligheten och i skaparglädjen som fortfarande bor här. Det är dessutom ett sant nöje att återigen få möta en biskop som hör till de där sällsynta människorna som aldrig missar en chans att uppmuntra, leda, inspirera och lugna. Guds frid över honom och över alla som fyller kyrkan denna dag.

Kyrkoherde Mari Puska sätter ord på något centralt när hon påminner om att vi inte bara firar en kyrka, även om S:t Görans fyller hundra om två år, utan en gemenskap. Församlingen föddes 1905 ur Mariehamnsbornas vilja att skapa något eget och nära. I dag, 120 år senare, är den fortfarande en livskraftig och pigg gemenskap, präglad av samma drivkraft: att människor ska ha en plats att samlas, dela, växa och vila i. Kanske finns tröst i. 

Planerna för firandet, från ikon­utställningen tidigare i höst till kyrkvandring och festmässan, ända till receptboken från Lemböte och kyrkkaffen, visar att församlingen inte ser bakåt med nostalgi utan framåt med nyfikenhet. Och det är så man firar en gemenskap: genom att hålla den levande.

När jag fotograferar kyrkan som illustrerar denna text, slås jag av hur stadigt den står och utgör stadens hjärta. Men ännu viktigare är ljusen som töms inuti den i dag, ljuset från små händer, äldre famnar, från vänliga ord, från en gemenskap som alltid bjuder in. Ett ljus att bära vidare in i morgondagen, in i budgetdebatten, in i allt som väntar oss som samhälle.
Må det fortsätta lysa. Må vi fortsätta tända det, tillsammans, alla kan blomstra.

Tack för ert engagemang!

Självstyrelsen ger oss inte bara rätten att organisera vårt samhälle, den ger oss möjligheten att pröva, utveckla, förfina och leda. I det uppdraget krävs alla händer på däck.

Igår avtackade vi två personer som under lång tid varit bärande krafter i Ålands utvecklings- och hållbarhetsagenda: Rebecka Eriksson och Niklas Lampi. Som representanter för två av de större åländska företagen Eriksson Capital och Mathias Eriksson/MP har de diskuterat, skrivit, påverkat och, viktigast av allt, engagerat sig i vår gemensamma framtid. De har visat vad som händer när människor inte nöjer sig med att sitta på sina händer utan använder dem för att skapa något större.

Vid avtackningen deltog också huvudsekreterare Micke Larsson och lantrådet Katrin Sjögren, och övriga medlemmar i rådet som höll sitt tjugoåttonde ordinarie möte. Tillsammans diskuterade vi det gemensamma uppdraget: att höja ambitionsnivån, utveckla hållbarhetsarbetet och bygga den framtid vi vill leva i. Inga enkla frågor men det är som det ska vara; framtid är det enda som faktiskt alltid är obekant. 

Det samtalet bar oss ända fram till lägerelden, den plats där vi samlas, lyssnar, delar insikter och enas om något mer stabilt än tyckande och fria fantasier: fakta, forskning och gemensam riktning.

För att lyckas med det krävs både mod och mål. Tydliga mål. Gärna mätbara. Utan dem riskerar vi att irra; med dem rör vi oss framåt med både kurs och kraft. Här är viktigt att inkludera fler, gärna alla. 

Och det är just där som självstyrelsen visar sin styrka. Det är därför ”Alla kan blomstra” är på väg ut i världen tillsammans med UN Habitat. Det är därför hållbarhetsarbetet på Åland har blivit något mer än en ambition: det har blivit en riktning som märks, fast inte tillräckligt. Det krävs ännu mer ambition och inkludering; alla ska med för att Åland ska lyckas. 

Som tack för insatser fick Rebecka och Niklas en skål skapad av Jonas Wilén, vår egen mångkonstnär och samhällsguide. Det är en skål som spritter av liv, som om både eken (från Emelia-bygget.) och framtid vill ut i världen samtidigt.

Tack för ambitionen. Tack för engagemanget. Tack för tillsammanskapet. Tack för att ni gjort Åland lite modigare, lite tydligare och mycket mer redo för framtiden. Det skapar möjligheter att fortsätta blomstra, i vardagen, i världen och vid vår gemensamma lägereld.