Välkomna till lagtingets nystart

Kära ålänningar och alla vänner, på måndag 3 november startar ett nytt arbetsår i Ålands lagting. Det kanske inte låter så uppseendeväckande, men det är pampigt, inspirerande och läckert och alla är välkomna till byggnaden som i praktiken är ett folkets hus! Hålltiderna är följande:

Kl. 10.00 väljer lagtinget talmanstrio. Det är första steget in i det nya arbetsåret och du som vill följa med från början är varmt välkommen att sitta med på lagtingsläktaren. Det går också att följa omröstningen på Youtube, sök på Ålands lagting.
Kl. 13.00 sker den ”högtidliga öppningen av lagtinget”. Då är alla välkomna. Landshövdingen Marine Holm-Johansson inleder med att öppna året på president Alexander Stubbs vägnar. Den nyvalde talmannen svarar och sedan blir det kaffe och extremt läcker cheesecake. Detta kan man också följa på Youtube men då missar man med stor säkerhet serveringen!

Det är lätt att se politiken som något som sker någon annanstans, som berör andra. Sanningen är annorlunda: självstyrelsen är vi. Du, jag, alla som bryr sig om Åland och vår framtid. Samhällsbygge sker varje dag och är resultatet av beslut och samtal, av närvaro och engagemang. Åland hanterar vi i riktiga möten, människor emellan.

Därför vill jag gärna se dig här på måndag. Inte bara som åskådare, utan som del av helheten. Lagtinget är ingen avskild värld, det är ett öppet rum för alla ålänningar. Och ju fler som tar plats, desto trevligare blir det.

Kom in, sätt dig ner, kika bakom kulisserna och känn pulsen när ett nytt självstyrelseår börjar. Det är en bra dag att påminna sig om hur långt vi kommit och hur mycket vi fortfarande kan göra tillsammans.

Trevlig helg och ses i lagtinget på måndag.

Vänliga brev från omvärlden

Jag vill gärna dela med mig av några vänliga och rörande ord från några av de ambassadörer som under hösten har besökt Åland, från Kina, Indonesien, Mexiko och Filippinerna, tillsammans med kolleger från ASEAN-länderna.

Deras brev är mer än artiga hälsningar, de är bevis på att ett öppet sinne och ett varmt värdskap skapar äkta kontakter över gränser och kulturer. Samtalen här på Åland har handlat om fred, hållbarhet, handel, framtidens energi, kultur och framtid och framför allt om människor som möts. Åland väcker intresse som exempel på hur fred kan skapas över tid. Det är viktigt med vänner och det skapar värdefulla band. Eller som Kinas ambassadör i Helsingfors, Wang Tongqing, så fint uttrycker det:

“Thanks to the hosts’ hospitality, this trip has become a very special and unforgettable part of my experience in Finland.”

Ett varmt tack till alla som gjort dessa besök möjliga; lagtingets personal, chaufförer, företagare och företag, restauranger, guider och alla som bidragit till att visa vårt Åland från sin bästa sida.

Det sägs att den som räcker ut en hand får en annan tillbaka. Så känns det verkligen nu. Åland må vara litet till ytan men stort i hjärta, ambition, nyfikenhet och världsvana.

Under året har Åland tagit emot rekordmånga ambassadörer och besökare vilket är ett erkännande för vår självstyrelse och vår roll som fredens öar; demilitariserade och neutraliserade.

Ett samtal som höll hösten borta

Man vet att det blir en bra dag när den börjar med ett samtal om både stort och smått, grunt och djupt. I morse satt jag med Micke Larsson och Jonas Wilén, med kaffe i muggen, idéer i luften och en envis höst som med piskande regn mot förnstret gjorde sitt bästa för att dämpa stämningen. Den lyckades inte alls, vi höll ställningarna på insidan!

Vi pratade om det som är större än politik, ekonomi och väderleksrapporter. Det som i grunden gör livet värt att leva: att alla människor kan blomstra. Det är vår åländska idé. Inte lånad, inte köpt, möjligen inspirerad av någon annan men alltjämt vår egen. Begreppet ”Alla kan blomstra” föddes här, i vår lilla och envisa självstyrda värld, där vi hellre bygger broar än murar och hellre pratar framtid och möjligheter än historia och förfall.Att FN-organet UN Habitat och Finlands regering tar vårt budskap vidare i världen på engelska, Everyone can flourish, är fantastiskt och låt oss vara tydliga: idén spirade här först och det passar in i den åländska ambitionen. Det handlar inte om storleken på befolkningen, det handlar om kraften i idéerna.

Vår resa började i lagtinget 2014 när vi gemensamt och enhälligt bestämde att framtiden skulle vara hållbar, mänsklig och hoppfull. Sedan dess har det vuxit, långsamt och tålmodigt; ungefär som en perenn som först verkar blygsam men sedan tar över hela rabatten när den väl bestämt sig.

Och nu är tiden inne. Nu ska alla med. För blomstring är inte exklusivt för vissa. Den är inte elit, inte reserverad, inte beroende av titel, bakgrund eller väderstreck. Man får blomstra även om man inte kommer ihåg var man lagt nycklarna (det hände mig två gånger i morse) eller om kaffet kallnar mitt i en viktig mening (det hände definitivt).

Blomstring är mänskligt. Och den är gemensam. Morgonens samtalet blev en påminnelse om vad som faktiskt har betydelse och för det vill jag tacka mina gäster.

Micke är klok, trygg och alltid med ett halvt leende som om han just kommit på en ny hållbarhetsidé som han tänker släppa lagom oväntat.
Jonas är konstnären och gårdskarlen som sopar bort allt det där som annars skulle samla sig som en mental höstlövsmatta inom oss. När Picasso sa att konsten tvättar själen ren från livets damm måste han ha sneglat mot ett framtida Åland och en viss herre med penna och pensel och en skalle fylld av tankar som måste ut.

Och jag? Jag fick bara lyckan att sitta där och känna hur ett helt samhälles idé sprider sig. Från några kloka rum till varje åländsk köksbänk, arbetsplats, båt, korplag, kölista, kaffeservering och promenadslinga.

Nästa år firar utvecklings- och hållbarhetsrådet tio år. Och tio år är ju ingenting i naturens tempo. Men i idéernas värld? Det är som att gå från frö till blomsteräng.

Och vilken äng vi har framför oss.

Alla kan blomstra.

Det är inte ett mål. Det är en livsstil.

Inte en skyldighet, det är en möjlighet.

Inte en punkt, det slutar aldrig.

Och viktigast av allt: Vi ska hjälpa varandra att göra det.

Tack Micke och Jonas för denna strålande start på dagen.

Hösten förlorade.

Åland vann.

För Åland i Norden

Här är några av kämparna som den här veckan för Ålands talan vid Nordisk Rådets årliga session i Stockholm. Under ledning av ordförande Annette Holmberg-Jansson har hennes kolleger Nina Fellman och Liz Mattsson hållit den åländska flaggan högt bland våra sju nordiska syskonländer, med både eftertryck och elegans.

Annette tog tillfället i akt när Polens talman Szymon Hołownia höll sitt anförande och ställde en fråga i bästa Fredens öars-anda:

Hur kan vi stärka den civila beredskapen inför olika typer av kriser?

Svaret blev långt, klokt och sammanfattat handlar det om utbildning, utbildning och utbildning, från första skoldagen till den allra sista, som förhoppningsvis aldrig kommer.

Nina lyfte en fråga som ligger Åland varmt om hjärtat: folkpensionerna för åländska klienter i boenden i Sverige. De här redan utsatta människorna förtjänar en lösning, och den kan bara komma genom att Finland och Sverige uppfyller den nordiska konventionen om socialt bistånd och sociala tjänster. Genom att ställa frågan till de ansvariga samarbetsministrarna har Nina tagit ett viktigt steg mot just det.

Liz har, som alltid, hållit farten uppe i mittengruppen och i utvecklings- och tillväxtutskottet. Hon har drivit på för hur vi ska växla upp samarbetet på alla plan och betonar vikten av presidieplatser i Nordiska rådet, för självstyrande områden som vårt eget. Så slipas Ålands egg i det nordiska maskineriet: genom att vara med, påverka och ta plats och då gäller det att sikta högt. 

På plats i Stockholm fanns också ministrarna Annika Hambrudd och Arsim Zekaj, som redogjorde för året då Åland tillsammans med Finland lett Nordiska ministerrådet. Resultatet? Ett fördjupat förtroende mellan Åland och Finland och tätare kontakter mellan politiker och tjänstemän. Det må låta byråkratiskt, men i praktiken handlar det om att vi blir starkare tillsammans och att folk som känner varandra tenderar att lyckas bättre.

Bakom kulisserna verkade flera av självstyrelsens flitiga grovarbetare, Otto Ilmonen, Niclas Slotte, Niklas Stenbäck och Gunilla G Nordlund, för att nämna några som med sitt kunnande håller maskineriet igång. Och så förstås Tasso Stafilidis, Maiken Poulsen Englund och Tina Sjövall, som på sina håll också bidrog till att göra Åland synligt och hörbart i det nordiska sorlet.

Själv tog jag tillfället i akt den sista dagen att tacka några goda kolleger: Kjell-Arne Ottosson, som i Sveriges riksdag kämpar för att det svenska högskoleprovet ska kunna skrivas på Åland;
järnladyn Astrid Thors, oförtröttlig inom gränshinderrådet
och Jānis Vucāns från Lettlands parlament, professor i Riga och veteran i internationella kretsar som Baltic Assembly och BSPC. Jag hann också med en givande pratstund med Jan Diedrichsen, ny generalsekreterare för BSPC, och Kristina Herbst, årets president, som båda berömde arrangemanget på Åland i augusti, alltid roligt att höra när vårt värdskap uppskattas!

Efter tre intensiva dagar av möten, intryck, samtal och skratt lämnar jag Stockholm med känslan att Åland inte bara deltagit, vi har påverkat. Vi har lämnat avtryck som för oss närmare våra nordiska vänner och stärker vår roll som både subjekt och, i många fall, förebild.

Arbetet med Nordiska rådet växlar nu upp: nästa år tar Åland tillsammans med Finland över ordförandeskapet. Ambitionen är såklart att göra nästa konferens ännu bättre än årets i Stockholm. Lätt blir det inte och sånt gillar vi. Det är utmaningarna som fostrar och härdar.

Så med det: over and out från Stockholm! Tack till er som pratat, påverkat, analyserat och nordifierat oss alla. Den åländska självstyrelsen är mycket mer än ett resultat av internationella avtal. Den bygger på möten, samtal, envishet och ett rejält mått fotarbete, sådant som aldrig kan ersättas av ett Teamsmöte.

Vi fortsätter framåt. Tillsammans. 

På lunch med kungen och drottningen

Efter ett par intensiva dagar i det nordiska samarbetets tecken i Stockholm känns det på sin plats att försöka samla intrycken. Under talman Andreas Norléns välkomnande och omfamnande värdskap har Nordiska rådet samlats för att diskutera framtiden och känslan är tydlig: det nordiska samarbetet står granitstarkt.

Tillsammans med mina talmanskolleger Jussi Halla-aho från Finland, Bjørt Samuelsen från Färöarna, Þórunn Sveinbjarnardóttir från Island och Masud Gharahkhani från Norge har vi mötts, ätit, skrattat och delat erfarenheter från våra parlament. Det är en outsinlig brunn av klokskap och perspektiv, en påminnelse om att de stora frågorna sällan har snabba svar. Och det är som det ska vara. Framtiden är aldrig enkel.

En av mötets höjdpunkter var Villa Bonnier, där talman Norlén tog emot oss med sin sedvanliga värme. I salarna samsas Nils Dardels målningar med väggmålningar av Isaac Grünewald, persiska mattor som man nästan inte vågar gå på, 4.000 år gammalt kinesiskt porslin och bokväggar fyllda av förstautgåvor. En plats där historia, kultur och nordisk själ möts och där det var lätt att låta tankarna vandra.

För Åland finns det mycket att glädjas åt. Intresset för demilitariseringen, neutraliseringen och den åländska fredslösningen från 1921 är stort bland våra nordiska vänner. Att delta i dessa samtal betyder att vi är ett subjekt, inte ett objekt. Vi är med i diskussionen, inte föremål för den. Trots att Åland är litet till ytan, är vårt bidrag till den nordiska gemenskapen betydande.

Det var också roligt att se lantrådet Katrin Sjögren ta plats i plenisalen tillsammans med de nordiska statsministrarna och tala om läget i landskapet där hon bland mycket annat lnämnde den åländska vindkraften vilket sköter 70 procent av vårt energibehov och där våra kunskapet är ledande i Norden. Detta ämne väcker stor nyfikenhet. I både Finland och Sverige är behovet av grön energi enormt, och det Åland gör väcker respekt. För detta handlar inte bara om klimatet, utan också om friheten, friheten från fossil energi, och friheten från de krafter som vill underminera vår demokrati.

Det råder en total enighet om stöd till Ukraina. Vi är överens om att varje spricka i vår gemenskap gläder Moskva. Enade står vi starka, splittrade är vi lätta att hantera. Det gäller för Norden, men också för hela Europa.

Under dessa dagar fick vi dessutom höra både kung Carl XVI Gustaf och EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen tala om nordisk styrka och vårt historiska inflytande. Von der Leyen lyfte särskilt fram Ålands strategiska läge i sitt tal till de nordiska parlamentarikerna, en påminnelse om att vårt ö-samhälle har en betydelse långt större än vår storlek antyder. Därför är det också av vikt att vi är med där samtalen förs. Som till exempel över lunch tillsammans med kungen och drottning Silvia.

Programmet fortsätter idag med utrikes- och försvarsministrarnas inlägg, och med tal av Polens talman Szymon Hołownia, som leder sitt land i en tid av splittring men med en tydlig vilja att fördjupa banden till den nordiska familjen.

När vi småningom lämnar Stockholm gör vi det med vetskapen att Finland och Åland tillsammans står värdar för nästa års rådsmöte i Helsingfors. Det är både ett ansvar och en möjlighet att visa vad nordisk samhörighet betyder i praktiken, från vårt perspektiv.

Och till sist: en särskild gratulation till Färöarna, som går från klarhet till klarhet. Deras handbolls- och fotbollslag erövrar världen, och under gårdagens nordiska prisutdelning tog våra färöiska vänner hem både film- och litteraturpriset. Nästa år hoppas jag att Åland står där på scenen, för vår tur kommer, när vi tror på den.

Nordiska talmän i Stockholm

 Det finns möten som lämnar extra starka avtryck och idag hände det, igen. Att stiga in i Sveriges riksdag är som att kliva rakt in i ett levande stycke nordisk historia. Den ståtliga byggnaden på Helgeandsholmen rymmer mer än bara politik; här finns massor av lager av berättelser, röster och beslut som format dagens Sverige.

Talman Andreas Norlén tog emot oss med den där vänliga precision som blivit hans kännetecken. Under rundvandringen pekade han ut detaljer som lätt går förbi: snickerier från sekelskiftet, målningar, korridorer som ringlar mellan maktens olika rum. Det doftade gammalt och nytt, den särskilda blandning som bara finns i hus där människor samlats länge för att diskutera viktiga saker, som berör oss alla.

Vi, de nordiska talmännen, var där inför Nordiska rådets Nordisk Råds session som öppnar imorgon. Det är en tradition, men också något mer, det är ett tillfälle att prata om hur vi arbetar, hur vi klär oss, hur vi talar till varandra. Vad vi gör i händelse av kris. Det låter kanske världsligt, men i detaljerna sitter demokratins själ. En väl vald ton, ett korrekt tilltal, en respektfull gest, allt bidrar till att hålla samtalet levande.

Diskussionerna under eftermiddagen var öppna, ibland allvarliga, ibland småleende. Vi talade om beredskap, om hur våra parlament kan fortsätta fungera om världen plötsligt förändras. Vi berörde också de där mjukare frågorna som ofta är svårare att ta på: tonen i debatten, sättet att lyssna, konsten att hålla ihop även när man tycker olika.

Det slår mig varje gång vi möts hur mycket vi delar i Norden. Våra parlament är olika till storlek och stil, den norska stortingets ljus, det danska folketingets fart, det finländska riksdagshusets stramhet; men under ytan är vi syskon. Vi tror på kompromissen. På samtalet. På det mänskliga förnuftet som styr mer än känslorna.

Och någonstans där, mellan marmorgolven och de tunga dörrarna, infinner sig en påminnelse: stor eller liten, allt ledarskap handlar om organisation och om människor.
När vi nu närmar oss ett nytt kapitel där Finland och Åland tar över ordförandeskapet för Nordiska rådet, känns det både symboliskt och inspirerande. Norden står inte stilla. Vi förändras, vi utmanas och vi gör det tillsammans.

Det finns något djupt hoppfullt i att representera Åland i ett sådant sammanhang. Att en liten ö med en gammal självstyrelse är en självklar del av den nordiska demokratins väv säger något om hela vår gemenskap. Den bygger inte på storlek, utan på förtroende.

Så när jag lämnade riksdagen den här eftermiddagen, med skymningen fallande över Riddarfjärden, tänkte jag att vi nog ibland tar vår modell för given. Men den är värd att vårda, varje dag.

För mitt i allt det ceremoniella och formella, är det ju just det vi försvarar; det öppna samtalet, respektens språk och människans rätt att göra sin röst hörd.

Det är den nordiska demokratin. Och den, om något, är värd att fortsätta tala varmt om.

För hälsa och framtid, tillsammans

Det sägs att framgång mäts i siffror men i dag på Alandica påmindes vi om något ännu viktigare: framgång mäts i puls, i andetag och i hur länge och väl våra hjärtan orkar slå och vad vi mäktar göra.

På initiativ av landskapsläkare Knut Lönnroth och Ålands landskapsregering samlades vi till den stora Folkhälsodagen, och sällan har ett auditorium känts så levande. Det handlade om det mest grundläggande vi har, hälsan, och om vad ett självstyrt Åland kan göra för att vi inte bara ska leva länge, vi ska också leva väl.

Ålänningarna lever länge, till och med längre än de flesta i världen. Men som så ofta när man skrapar på ytan, finns där också skuggor. Vi toppar statistiken för riskbruk av alkohol bland äldre. Det är illa, både för den som dricker och för samhället i stort. Hälsa är inte bara en fråga om sjukvård och statistik, det är en fråga om livskvalitet, värdighet och riktning.
Men dagen handlade inte mest om bekymmer, utan om möjligheter. Om vad vi kan göra och hur vi gör det. Jag gick därifrån med lätta steg och en ovanligt ljus känsla: det händer faktiskt saker. Det pratas inte bara, det görs. Och alla siffror tyder på att vi möter en nyktrare framtid vilket är fantastiska nyheter.

Hälso- och sjukvårdsminister Arsim Zekaj satte tonen redan i sitt öppningsanförande: politikens mål är att sikta högt och göra sitt bästa. Enkelt uttryckt, men helt rätt. Ambition gör skillnad. Det handlar om att orka mer, sova bättre, vara friskare; att bli sitt bästa jag.

Sedan klev tidigare sjukampsmästarinnan Carolina Klüft in i bilden, full av energi och trovärdighet. Hon berättade om Generation Pep, ett initiativ som vill väcka rörelseglädje hos barn och unga, också på Åland. Statistiken talar sitt tydliga språk: bara två av tio barn når rekommendationen om 60 minuters fysisk aktivitet per dag, och bara fyra av tio äter grönsaker varje dag. Det duger inte. Vi vuxna har ett ansvar att ge barnen bästa möjliga förutsättningar för hälsa, de har rätt att förvänta sig det av oss.

På det större planet är bilden densamma: hälften av ålänningarna har i dag farligt dålig kondition, och det har blivit värre under de senaste trettio åren. Vi lever längre, tack vare medicinska framsteg, men vi mår (ibland) sämre. Det är lätt att glömma att målet inte är att fylla livet med år utan att fylla åren med liv. 

Och som av en vacker slump inföll Folkhälsodagen på FN-dagen, 80 år efter att Förenta Nationerna bildades. Jag tänker på Dag Hammarskjölds ord:

”Strävan efter fred och framsteg kan inte avslutas på några få år, vare sig i seger eller nederlag. Strävan efter fred och framsteg, med sina prövningar och misstag, sina framgångar och motgångar, kan aldrig avta och aldrig överges.”

Resan är målet och hälsa är också fred. Vårt välstånd på Åland bygger till stor del på globala framsteg; vaccinationer, utbildning, fred. Därför är det bekymmersamt att Ålands vaccinationstäckning bland barn är den lägsta i Finland, något som nu tas på största allvar, fick vi höra.

Vi fick också veta mer om ambitionen att få fler att cykla och röra på sig, vi har 177 kilometer gång- och cykelbanor och 300 kilometer cykelleder som inbjuder till just det. Det handlar om små val som blir stora över tid.

Dagen avslutades med ett starkt block om alkoholens skadeverkningar, för individ, sjukvård och samhälle. Det var inga moralkakor, bara fakta, berättade med empati och skärpa. Bevisningen var övertygande, och slutsatsen lika tydlig som hoppfull: de unga väljer i allt högre grad att avstå, och det är en insikt värdig en fredag eftermiddag.

Tack till alla som bidrog till en dag fylld av kunskap, inspiration och framtidstro. Detta är Åland i all sin prakt, det ska vara nära mellan beslutsfattare och berörda, stämningen ska vara god och samtalet konkret.

Vi kan bättre, vi vill bättre och vi är redan på väg.

Trevlig helg!