Globalt besök i lagtinget

Fredens öar möter världen och då är det tydligt att historien andas långsamt och allt man behöver göra är att lyssna. När havet ligger stilla och ljuset över hamnen och Pommern tycks minnas något vi glömt, då känns Åland inte som en plats utan som en idé. En tanke som fått fäste i klippor och människor, i språk och segel, i det envisa hoppet om att fred kan vara mer än ett avbrott mellan krig.

Landskapet Åland har idag besökts av fem ambassadörer, Wang Tongqing (Kina), Belén Sapag Muñoz de la Peña (Chile), Enrique Rojo-Stein (Mexiko), Frederico Cerveira Baião do Nascimento (Portugal) och Karel Willem A. Tousseyn (Belgien).

Resultatet blir ett spänstigt samtal om stort och smått och allt däremellan. I sådana lägen är det med stor stolthet jag berättar att åländska rederier gör affärer med kinesiska varv, att Chile och Mexico kanske ligger långt borta men följs noga av åländska sjöfartsintresserade och många andra, att de portugisiska öarna Azorerna och Madeira hör till samma familj som Åland inom ramen för CARLE och att Belgiens vardag är vår.

Tillsammans vandrade vi genom den åländska berättelsen, från Ålands landskapsregering och Mariehamns stad till grit:lab, Visit Åland, Ålands fredsinstitut och Ålands sjöfartsmuseum för att nämna några. Dagen slutade vid Nautical, där Pommern låg förtöjd utanför fönstren som en vilande tanke. Hennes stålskrov, täckt av årtionden av salt och vind, bär vittnesmål om modet att en gång våga lämna tryggheten bakom sig för att söka lyckan där ute. Det är Åland för mig, ambition och vilja att ta för sig av livet.

I mitt middagstal påminde jag om att Pommern inte bara är ett fartyg, det är en spegel av Åland självt, ett litet samhälle med vid horisont, förankrat i fred och alltid öppet mot världen. Pommern seglade mellan Europa och Australien, mellan nord och syd, långt innan internet och globalisering, och visade att även det lilla kan röra vid det stora.

Peace is not an absence of tension, it is the presence of trust. Soft diplomacy is not weakness, it is the strength to listen and to learn. The best preparedness in uncertain times is to know our neighbours and to care enough to stay curious about them.
Fred är inte frånvaron av spänning, det är närvaron av tillit. Mjuk diplomati är ingen svaghet, det är styrka att lyssna och lära. Den bästa beredskapen i osäkra tider är att känna sina grannar och bry sig tillräckligt för att förbli nyfiken på dem.

Jag talade om hur Åland föddes ur ord och överenskommelser, inte vapen. När Nationernas Förbund för drygt hundra år sedan fick uppdraget att lösa den så kallade Ålandsfrågan, stod Europa på randen till ännu ett sammanbrott. I Genève valde man samarbete framför konfrontation, lag framför våld. Ur det valet föddes vår självstyrelse, inte som ett undantag, utan som ett löfte till världen. En försäkran och ett avtal som fortfarande hålls.

In the presence of Pommern, under the same sky that carried our ancestors’ sails, let us remember that peace is not a gift of history, it is a task of every generation.

I närvaron av Pommern, under samma himmel som såg våra förfäders segel, låt oss minnas att fred inte är en gåva från historien, den är varje generations uppgift.

Det är detta som gör Åland unikt. Vi har lärt oss att identitet inte är en mur utan en bro. Att styrka kan ta formen av eftertanke. Att rättvisa inte alltid behöver mäta sig i decibel, utan i förmågan att hålla fast vid samtalet även när världen ropar, ibland skriker.

Under det gångna året har vi haft glädjen att ta emot rekordmånga representanter från vår omvärld i form av ambassadörer och diplomater, vid sidan av andra statsbesök och ministerbesök och what not.

Tillsammans representerar dessa nationer ungefär hälften av jordens befolkning. Det kan tyckas vara en siffra bland andra men för mig är det ett tecken på något större: att Ålands självstyrelse fortfarande väcker nyfikenhet och fungerar som en ledstjärna och inspirationskälla för dem som söker vägar ur konflikt och oförståelse.

Fredens öar är inte en metafor. De är ett uppdrag. En påminnelse om att stillhet inte betyder passivitet. Det är beredskap att stå kvar när stormarna tilltar och kräver samtal, tålamod och den sorts diplomati som inte behöver mikrofoner, bara människor.

Ett varmt tack till mina medvärdar, biträdande lagtingsdirektör Julia, vicetalman Pernilla samt ledamöterna Jessy, Wille och Christian, för skärpa, närvaro och det slags diskreta professionalism som gör en dag som denna möjlig. När kvällen sänkte sig över hamnen, när ljuset förvandlar havet till glas och Pommern ligger mörk mot horisonten, hörs inga stora ord. Bara röster på olika språk som sakta glider in i varandra.

Och jag tänker: kanske är det så här fred låter, inte som ett eko från historien, utan som en viskning mellan människor som bestämt sig för att förstå.

Med dessa ord loggar jag ut och önskar alla en riktigt fin helg, fast den tycks bli lite blåsig!

Ärkebiskop Elia till lagtinget

Det finns möten som lämnar spår, tydligare än en notering i kalendern. Ett av dem ägde rum i dag när ärkebiskop Elia av Helsingfors och hela Finland kom till Ålands lagting tillsammans med kyrkoherde Ioannis Lampropoulos och protodiakon Andreas Salminen.

En ärkebiskop bär alltid ett särskilt lugn med sig och fader Elia har det och mer, en närvaro som förenar lärarens tålamod med prästens stilla humor. Han talar svenska, har varit kyrkoherde i Vasa, studerat i New York och bär på ett hjärta som klappar för samtal snarare än strid. Vi talade om likheterna mellan parlament och församlingar, om hur båda är folkets hus, där alla ska vara välkomna, där röster ska mötas och olikheter få plats. Om hur framtiden byggs genom öppna dörrar, inte stängda grindar.

Ärkebiskop Elia har under sitt år som kyrkans högsta ledare visat prov på såväl folklig närvaro som ledarmässig beslutsamhet: “Nu är det tid att bygga broar och försöka hitta varandra och få en enhetlig kyrka i framtiden. Det tror jag väldigt starkt på.” Det är lätt att hålla med.

Efter vårt möte gick vi tillsammans till Ukrainaplatsen, där den dagliga demonstrationen till stöd för det fria Ukraina pågår. Fyra män från olika håll; en talman, en ärkebiskop, en kyrkoherde och en diakon; sida vid sida för att påminna oss själva och andra om vikten av att stå på rätt sida av historien. Vi låter oss höras för fred i världen, det enda hållbara i det långa loppet. Ärkebiskopen kom nyligen hem efter en vistelse i Ukraina som han beskrev inför alla deltagare i dagens demonstration. 

I kväll, fredag klockan 18.00, leder ärkebiskop Elia en ekumenisk gudstjänst i St Görans kyrka, Mariehamn, tillsammans med anställda och kör från den ortodoxa församlingen i Åbo, som även omfattar Åland. En vacker symbol för det vi talade om: hur olika traditioner kan mötas i samma ton, under samma himmel. På Åland möts de ortodoxa regelbundet i Margarethagården. Imorgon lördag klockan 10 är ärkebiskop Elia tillbaka i kyrkan. 

Ärkebiskop Elia konverterade till ortodoxin 1993 efter ett liv som lärare. Kanske är det därför hans teologi känns så jordnära. När han talar om sekulariseringens utmaningar gör han det utan domedagsröst: “Vi måste visa utåt vad vi är, och genom våra handlingar visa att vi är kristna. Och det kristna budskapet är kärlek.”

Tack, Ers Eminens, för ett samtal som gav både eftertanke och tröst. Åland, Finland och alla andra mår bra av människor som påminner oss om att tro och demokrati i grunden handlar om samma sak, tillit till varandra. Havet lär oss att horisonter inte är gränser, de är inbjudningar. Och dagens möte var just det: en inbjudan att se längre, tänka större och göra gott där vi står.

För Åland, i Finland, mde Island

Islands president Halla Tómasdóttir, och hennes partner Björn Skúlason befinner sig på statsbesök i Finland. Presidentparet hade, tillsammans med Embassy of Iceland in Helsinki och goda Ålandsvännen och ambassadören Harald Aspelund, vänligheten att bjuda in till en mottagning med isländsk touché i form av innehållsrika tal, skön sång och läcker mat. Platsen var anrika Skatuddens kasino i Helsingfors och upplägget var kanonfint med ingredienser som gör vilken onsdagskväll som helst snudd på magisk. 

Tillsammans med Annette Holmberg-Jansson, ordförande för den åländska delegationen i Nordiska rådet, Islands honorärkonsul på Åland Mathias Grunér med hustru Tova Grunér, samt riksdagsledamoten Mats Löfström var jag på plats för att representera Åland.

Värdinna för kvällen var presidenthustrun Suzanne Innes-Stubb, vars värme och elegans satte tonen för hela tillställningen. President Alexander Stubb befann sig samtidigt på väg till USA, på uppdrag att träffa POTUS och, enligt ryktet, sälja isbrytare, och förhoppningsvis trycka på för nödvändiga åtgärder för mer fred i en krigisk värld. 

President Halla Tómasdóttir höll ett starkt och tankeväckande tal om vikten av god ton, respekt och öppenhet även i svåra samtal, samt om behovet av att se unga människor i en tid när det är enklare än någonsin att vara delaktig digitalt men får allt svårare att mötas i verkliga livet. Orden var både inspirerande och angelägna, på Island, Åland, Finland och typ resten av världen. Island har, likt Finland, en president som vill göra skillnad och som i vårt efterföljande samtal uttryckte en stark vilja att besöka Åland!

Det finns mycket som förenar Island och Åland, två öar långt ute i havet, präglade av småskalighet, envishet och framtidstro. Vi vet att öppenhet, samarbete och tillit är nycklar till framgång, oavsett avstånd.

Att vara på plats vid sådana här tillfällen är viktigt. Det är när vi möts IRL som förståelse och förtroende byggs. Det är då vi kan visa vilka vi ålänningar är, ett samhälle som vill vara med, bidra och dela med sig av sina erfarenheter.

Åland är i sig ett exempel på framgångsrik diplomati och en regelbaserad världsordning, ett bevis på att även små samhällen kan göra skillnad när viljan finns.

Utöver de officiella talen gav kvällen många möjligheter till samtal med riksdagsledamöter, ministrar, företagare, ambassadörer (till exempel Norges Wegger Chr. Strømmen och Danmarks Jakob Nymann-Lindegren som båda varit till Åland och Sveriges Peter Ericson som är på väg), kulturarbetare och andra samhällsbyggare; en påminnelse om att relationer mellan människor är grunden för allt verkligt samarbete.

Detta var ytterligare ett utmärkt exempel på Team Åland i högform, tillsammans visar vi omvärlden vilka vi är och vad vi vill.

Eb så kallad vanlig dag

Vad gör man egentligen som talman för Ålands lagting? frågade pryoeleven Youssef Saber som går i Strandnäs högstadieskola och tittade in idag tillsammans med Jessy Eckerman och Henrik Löken Löthman. Frågan är inte alldeles enkel, tänkte jag först, men ger det ändå en chans.

Idag har följande hänt:

Det började med att jag hälsade deltagare i en arbetsgrupp som ska diskutera Claims & Compensation inom oljesjöfarten välkomna till Åland. Niklas Karlman vid Ålands landskapsregering har lyckats locka hit tungviktare från snart sagt alla nordiska länder. Under tre dagar ska dessa nordiska och internationella experter analysera vad som ska hända om något vi alla hoppas slippa uppleva, men måste vara redo för; oljeutsläpp till havs.

Runt samma bord i Mariehamn sitter jurister, myndigheter, försäkringsspecialister och sjöfartsfolk för att dela erfarenheter om hur kostnader hanteras, vem som bär ansvar och hur vi kan agera snabbt när olyckan är framme. Detta är livsviktigt och inspirerande; för när havet förenar oss, blir också lösningarna gemensamma.

Tack till alla som deltar, delar kunskap och visar att engagemanget för rena hav och starka avtal är större än det mesta.

Strax därefter fick jag möjligheten att hälsa UNESCO-vänner välkomna till Alandica. De är hitbjudna av Viveka Löndahl för att diskutera det kanske viktigaste som finns; vår identitet, vår kultur och hur vi ska skydda den i händelse av krig, brottslighet och konflikt. Experter, myndigheter och kulturarbetare från hela Norden och Europa är på plats för den internationella konferensen “Borderless Responsibility – International Cooperation Against Illicit Trade and Destruction of Cultural Heritage.”

Tillsammans diskuterar man hur kulturarv kan skyddas i tider av konflikt, hur samarbetet mellan tull, polis, försvar och kulturinstitutioner kan stärkas och hur vi gemensamt kan stoppa den olagliga handeln med konst och föremål som bär vår historia.

Jag påminde deltagarna om ett åländskt talesätt: “Always moor your boat for storm, but still hope for fine weather.” Det beskriver precis vad detta handlar om, att vara beredd på kris, men alltid hoppas på fred.

Åland har varit demilitariserat sedan 1856 och är i dag en symbol för dialog, neutralitet och fred. Vår erfarenhet visar att samarbete över gränser gör skillnad.

Det är fantastiskt att UNESCO:s nordiska nätverk valt Åland som mötesplats för att diskutera framtiden för vårt gemensamma kulturarv och hur vi kan skydda det för kommande generationer. Bra gjort Viveka!
”Welcome to the Islands of Peace”, sade jag såklart.

Dagen har alltså kretsat kring att skydda ulturarv, lösa trixiga situationer till sjöss och prata framtid med Youssef, 15, från Strandnäs. Jag skulle inte drömma om att rangordna dessa; alla delar av jobbet är precis lika viktigt och betydelsefullt för Åland. Kulturarv, såklart. Sjöfart, absolut, Framtiden i form av Youssef, utan minsta tvekan.

Detta är alltså min dag idag men behöver inte betyda att den ser likadan ut imorgon, snarare tvärtom, vad det verkar.

Rådjursjakt och diplomati

Det började med dagg i gräset och slutade i Mariebads varma vatten. Däremellan ryms allt man kan önska av en höstdag på Åland: jakt, gemenskap och samtal som betyder något.

Tillsammans med Lagtingets jaktklubb och förstärkning från Finlands riksdag tillbringade vi dagen i rådjursskogen kring Kastelholms slott och Ålands golfbana, i landskap där Gustav Vasa en gång jagade och historien fortfarande känns i marken.
Vi fick både jaktlycka och eftertanke. Det är när man lämnar skrivborden som man verkligen lär känna varandra, och när diskussionerna flyttar ut i naturen uppstår ofta de bästa idéerna. Att bygga broar mellan lagtinget och riksdagen handlar inte bara om politik, det handlar om förtroende, vänskap och viljan att förstå.

Dagen avslutades tillsammans med riksdagsledamoten Ari Koponen och riksdagens internationella sekreterare Teemo Vuosio: från slottet, via Bomarsunds ruiner för en påminnelse om demilitariseringens, neutraliseringens och självstyrelsens grunder, sedan ett par timmar på Mariebad.

En fulländad dag. Klara tankar, goda samtal, trevligt folk. Åland när det är som bäst, med fokus på framtid. Så bygger vi, steg för steg, samtal för samtal.
Tack till alla som deltog.

Indien besöker Åland

Världens största land, Indien, och Åland; vad kan vi rimligen ha gemensamt? Rätt mycket visar det sig!

Idag har Ålands lagting och Ålands landskapsregering haft äran att välkomna Indiens ambassadör i Finland, India in Finland, Hemant H Kotalwar, och hans hustru Seema Kotalwar. Detta resulterade i inte bara ett utan många möten med talrika beröringspunkter kring fred, självbestämmande, utveckling och framtidstro.

Dagen började med en slags formella överläggningar i Ålands lagting där ambassadören med hustru diskuterade gemensamma angelägenheter och utmaningar tillsammans med undertecknad, biträdande lagtingsdirektören Julia Lindholm, lantrådet Katrin Sjögren och förvaltningschefen John Eriksson. Dessa samtal handlar mest om att lägga fram aktuella frågor och olika möjligheter på axeln Åland-Indien. Idag handlade det till exempel om hur vi på Åland kan utgöra ett gott exempel för Indiens utbildningssektor eller vad vi kan göra för att locka fler indiska världsresenärer till vårt landskap. Självklart pratade vi också om Ålands särställning i världen, vår självstyrelse och vår unika roll som fredsöar.

Därefter fortsatte ambassadören till bland annat Ålands fredsinstitut, där diskussionerna handlade om hur fredsarbete kan bedrivas i en tid då världen åter präglas av krig. På Statens ämbetsverk och hos landshövding Marine Holm-Johansson fick de en fördjupning i samspelet mellan stat, självstyrelse och lokalt ansvarstagande.

Till alla som ställer sig till förfogande på detta vis säger jag tack, på hela Ålands vägnar.

På kvällen samlades vi sedan till middag på Björnhofvda gård, en miljö som inte kan vara mer passande för vänskapliga samtal om skillnader och likheter mellan Indien och Åland.
Indien är en kontinent med snart en och en halv miljard människor. Åland är ett örike med trettioentusen invånare. Indien har Himalaya och monsun, vi har Orrdalsklint, skärgård och, på en bra dag, sol som får oss att glömma vinden. Ändå förenas vi i insikten att oavsett om man styr ett kryssningsfartyg eller ror en liten båt, behövs det riktning, mod, energi och uthållighet för att navigera.

Och mitt i allt detta har vi den gemensamma erfarenheten av att frihet aldrig är självklar. Indien vann sin självständighet med en icke-våldsrörelse som förändrade världen. Åland säkrade sin autonomi med förhandlingar och penndrag i Nationernas förbund 1921. Olika vägar, samma mål: rätten att själva forma vår framtid.

Samma rätt som vi idag helhjärtat menar att också Ukraina måste få försvara och utöva. Åland står, som en liten men tydlig röst, vid Ukrainas sida, för att de, liksom vi och Indien, ska ha rätten att avgöra sin egen framtid.

Jag vill rikta ett särskilt varmt tack till mina medvärdar vid kvällens middag – Anders Ekström, Marcus Måtar, Mika Nordberg och min hustru Helena. Tillsammans skapar vi Team Åland där möjligheterna att utveckla alltid vinner. Det är just i sådana här sammanhang vi påminns om att diplomati inte bara är stora ord i internationella korridorer, det kan lika gärna vara en middag i Eckerö, ett samtal över kaffe eller en promenad vid havet. Det är i möten mellan människor som förståelse och vänskap föds.

När jag nu summerar detta besök gör jag det i förvissning om att det finns mycket Indien och Åland kan göra tillsammans; i utbildning, digital utveckling, hållbar energi och maritima samarbeten.

Och med dessa ord vill jag önska er alla en riktigt trevlig helg och påminna om att världen alltid blir lite bättre när vi väljer samarbete framför konflikt, nyfikenhet framför rädsla och fred framför våld.

Emmaus Europe till lagtinget

Det finns ögonblick då vi alla påminns om att Åland inte bara är en liten prick i havet. Vi är en del av den berättelse som formar hela världen. I går kväll var ett sådant tillfälle.

Det började vid Ukrainaplatsen, där våra gäster från Emmaus Europe under ledning av ordförande Carina Aaltonen samlades tillsammans med alla andra för att protestera mot de ryska anfallskriget och krigsbrotten gentemot Ukraina. Efter en promenad genom Esplanaden nådde vi Ålands lagting där lokalt och globalt möttes på ett självklart och storslaget sätt.
Carina, som vi minns som lagtingsledamot och minister i Ålands landskapsregering, har tagit plats i den absoluta toppen av en av världens mest inflytelserika folkrörelser. Det är en bedrift och ännu ett exempel på vad ålänningar kan uträtta när vi kombinerar envishet, solidaritet och globalt perspektiv med rötter i det lokala.

Emmaus är ett internationellt nätverk som i över 70 länder kämpar mot fattigdom, orättvisa och krig. De bygger hopp där andra ger upp och de protesterar där tystnad hotar att ta över. På plats i Mariehamn för möten och besök är ett trettiotal representanter från tjugo olika länder och det är inget konstigt med det. Berättelsen om Åland, som jag själv delat med världen i många år, inspirerar och attraherar. Förr eller senare vill man med egna ögon se vad fred, självstyrelse och internationellt ansvar kan betyda i praktiken.

Det är åländskhet i ett nötskal: vi förankrar oss i våra byar men vi tvekar aldrig att tala med världen. Precis så är det med självstyrelsen, demilitariseringen och neutraliseringen. De är lokala lösningar med global betydelse. Liksom Emmaus växte från en idé i Frankrike till en världsvid rörelse, har Åland vuxit till ett exempel på hur fred kan organiseras och självstyrelse förädlas.

Vi ska aldrig vara blyga för att berätta vilka vi är: Fredens öar, en plats från vilken små röster kan höras långt.
Tack Carina, tack Emmaus styrelse, generalsekreterare, Emmaus Åland, Robert Jansson och alla representanter för ert besök. Ni påminner oss om att engagemang är svaret på det mesta.

Och kanske är det just här parallellen är tydligast. Emmaus visar att världen kan förändras underifrån. Åland visar att fred kan byggas i det lilla.

Tillsammans berättar vi samma sak: det finns inga platser som är för små för att spela roll.

Viveka Eriksson till lagtinget

Det finns människor som förändrar inte bara sin samtid, utan också riktningen för dem som följer efter. Viveka Eriksson är en sådan ledare och föregångare. Under sina år i Ålands lagting, från 1995 till 2019, stod hon oftast i första ledet när de riktigt stora frågorna skulle hanteras. Det gällde till exempel vårt inträde i EU med alla de krav och anpassningar som följde, och det gällde finanskrisen då Åland över en natt förlorade trettio procent av sina inkomster. Båda de händelserna hade och har enorma konsekvenser för självstyrelsen och våra möjligheter att utveckla den. Vår självstyrelse står bara stark när vi förmår att bära oss själva. Därför måste vi alltid se till att ha ekonomiska reserver nog för att klara det oförutsedda.

Som talman och som lantråd ledde Viveka Eriksson Åland genom både vardag och kris, alltid med den fasta övertygelsen att självstyrelsen, språket och människorna måste stå i centrum. Efter att hon lämnade politiken 2019 har hon engagerat sig i till exempel Folkhälsan på Ålands fastighetsbolag och det byggprojekt som snart ska inledas i stadens centrum.

Viveka visade att styrka i politiken kan förenas med lyhördhet, att principer kan bäras med värme och att samarbete alltid för oss längre än motsättningar. Det är därför hon i dag framstår som en förebild för alla som tror på ett öppet, jämställt och framtidsomfamnande samhälle.

Över kaffekoppen talade vi om det som varit och om det som väntar. Kanske är det just där som politikens och samhällsbyggets kärna finns: i samtalet mellan generationer, i länken mellan historia och framtid.

Ålands självstyrelse byggs inte av enskilda beslut, utan av människor som vågar ta ansvar. Viveka Eriksson är en av dem. Vår kaffestund avslutade vi med en rundtur i kansliet och ett besök på fjärde våningen där ”Ålands okrönta drottning” Fanny Sundström hänger. Viveka tycker inte riktigt att det går att jämföra dem båda, ”Fanny var ju ensam, det var inte jag”, men från mitt perspektiv tycker jag de båda har gjort ett jättejobb i arbetet med att göra Åland mer jämställt. Det arbetet är långt ifrån klart, av lagtingets trettio ledamöter är bara sju kvinnor och det återspeglar inte riktigt samhället.

Tack för besöket Viveka och tack för allt du gjort, det du gör och det du tänker fortsätta arbeta med. Ses.