Den åländska självstyrelsen fyller 99 år i dag och vi inleder ett år av firande inför crescendot den 9 juni 2022. Vi kan blicka tillbaka på en spännande vandring från svenskt till ryskt till finskt till... Framtiden är som bekant okänd men långt ifrån oviktig. Självstyrelsen är under förändring, i går och i dag, och det som är verklighet i dag kan vara något helt annat i morgon. För att hantera detta krävs egensinne och mod. Är man liten i en stor värld gäller det att ta vara på varje tillfälle att fatta egna beslut, snarare än förlita sig på andra.
För etthundra år sedan följde tidningen Åland utvecklingen inom självstyrelsen mycket noga. År 1921 hade man redan nått fram till den trettioförsta årgången som ”Tidning för Mariehamn och Åland jämte kringliggande skärgård”.
På den här länken kan hela tidningen läsas.
Lördagen den 11 juni 1921 fanns på tidningens förstasida en indignerad artikel att läsa i spåren på det finländska övergreppet gentemot den blivande självstyrelsens främsta företrädare. Det har gått etthundra år sedan men frågan är ändå ständigt aktuell. Vem avgör sist och slutligen vad som är rätt eller fel? Ålänningarna stred för sitt självbestämmande och finländarna för sin suveräna rätt att bestämma inte bara över sitt eget land utan också över Åland. Välkommen på en tur tillbaka till grunden för självstyrelsen och en tid då Åland och Finland absolut inte var att betrakta som kompisar:
Varför faller icke domen?
Den 5 juni (1921) hade ett år förflutit sedan finska regeringen i Mariehamn lät häkta tvenne av Ålandsfolkets förtroendemän, vicehäradshövdning Carl Björkman och redaktör Julius Sundblom, vilka därpå höllos fängslade till den 12 juli, då de av Åbo hovrätt – efter omröstning – försattes på fri fot. Hovrätten behandlade målet med nödig skyndsamhet och avkunnade sitt utslag den 2 sept. Som bekant prövade hovrätten rättvist att i stöd av 4 och 6 §§ i 11 kap. strafflagen, sådana dessa lagrum lyda i förordningen av den 21 april 1894, döma vicehäradshövding Björkman och redaktör Sundblom att för förberedelse till högförräderi bägge hållas 1 år 6 månader i tukthus samt vara sitt medborgerliga förtroende förlustiga i 3 år utöver frihetsstraffet, varjämte Björkman jämlikt 10 § i kap. 2 strafflagen förklarades ha förverkat av honom innehavda ordningsmannatjänsten i Mariehamn stad.
Hovrättens dom överklagades i högsta domstolen av de dömda, vilka hävdade, att målet mot dem var av internationell karaktär och icke föll under finsk straffrätt, samt yrkade att hovrättens utslag skulle undanröjas.
Sedan besvären inlämnades, hava sju månader förgått, och på Åland frågar man sig, varpå det kan bero, att domen ännu icke fallit. Från finsk sida har mer än en gång blivit sagt, att det mot de åländska förtroendemännen inledda rättsförfarandet står fullkomligt främmande för politiken. Riktigheten i detta påstående måste vi emellertid starkt draga i tvivelsmål. Ty alla tecken tyda på, att t.o.m. högsta domstolen av rent politiska skäl uppskjutit målets avgörande. Uppenbarligen är avsikten att stadfästa Åbo hovrätts utslag – kanske också skärpa domen – men så länge Ålandsfrågan inte hunnit slutbehandlas av Nationernas förbund, befinnes det ur finsk synpunkt mindre lämpligt att avkunna ett fällande utslag och verkställa tukthusdomarna. På annat sätt kunna vi icke förklara ´högsta domstolens dröjsmål med utslaget.
För övrigt är det ju uppenbart, att inskridandet mot de åländska förtroendemännen icke dikterades av juridiska utan av rent politiska skäl. Hur skulle man eljes kunna förklara den omständigheten, att av landstingets till inemot trettio uppgående ledamöter endast två ställdes under åtal. Mot en trdje landstingsman, bonden Johannes Eriksson, utfärdades visserligen häktningsorder men denna blev sedermera återkallad – av politiska skäl.
Varför faller icke högsta domstolens utslag? Så fråga icke blott de tvenne åländska landstingsmän, vilka av Åbo hovrättberövats sitt medborgerliga förtroende och av vilka den ene dessutom berövats möjlighet till utkomst, utan så fråga ålänningarna i gemen. Är det verkligen så, att rättegången mot de åländska förtroendemännen står all politik fjärran, vilket man på finskt håll sökt göra troligt, så kan detta lämpligen bestyrkas genom att högsta domstolen äntligen fäller sitt utslag. De dömda äro också i sin fulla rätt att fordra målets avgörande utan dröjsmål.
Med all sannolikhet är det emellertid så, att vederbörande i Finland endast avvakta det lämpliga ögonblicket, då de, utan att det utomlands väcker alltför stor buller, kunna låta tukthusdomarna gå i verkställighet och som grova brottslingar inspärra dem, vilka öppet och och ärligt kämpat för den höga rättsgrundsats, som funnit uttryck i orden: nationaliteternas självbestämningsrätt.
