En dag för hela Europa

Lite så där i smyg är i dag, den nionde maj, en märkesdag för vårt Europa. Det är sextiotvå år sedan man beslöt att det får vara nog krigat och att marknader är bättre än slagfält. Det beslutet utgjorde grunden till den Europeiska Unionen sådan vi i dag känner den.

Europeiska unionen är inget perfekt bygge men den har skapat en fred som sträckt sig längre än kanske någonsin. Dagens Europa är på många sätt ett under av lugn och ro. I vart fall sett i ett historiskt hänseende. Det är inte bara i Europa dagens datum är att vårda, även våra grannar i öst betraktar den nionde maj som något speciellt. Den dagen år nittonhundrafyrtiofem kapiteulerade Tyskland och andra världskriget var över. Sedan dess kallas denna dag Segerdagen i Ryssland. Det är två händelser som på olika sätt hör ihop. Slutet på kriget och början på freden.

Europadagen tjugohundratolv är speciell på många sätt. Vi har haft val i Frankrike och Grekland vilka bägge skapat oro i det europeiska ledet. I Frankrike för att en socialist med tveksamt matematikhuvud tar över och i Grekland för att nynazisterna av allt att döma fått sju procent av väljarnas röster. Till råga på allt flaggar Spanien för att skuldkrisen nu nått även dem. Av dessa tre olika nödraketer är den spanska krisen störst och värst. För politik är en sak, ekonomi något i sista ändan betydligt viktigare.

En kris i Spanien stannar nämligen inte där i ett enat Europa. Den förra krisen hanterades med ett nödlån större än man kan begripa. Nästa kris blir betydligt svårare att köpa sig fri från. Alla vill ha tillväxt men om ingen köper något blir en sådan bara läpparnas bekännelse.

Avslutningsvis. Ute i Europa pågår en ständig kamp för välstånd och social trygghet. Den behöver vi inte föra här just nu. Men vi måste vara varse att den finansiella situationen även på Åland är synnerligen ansträngd och att ett felbeslut i dag kostar hundrafalt mer i morgon.

Nog med trista nyheter. Vi har onsdag och vädret är varmt. I kväll ska IFK pälsa KuPS på bortaplan och ta steget till Finska Cupens semifinal. Samtidigt på hemmaplan ska Ålands sjöräddningssällskap visa upp sin nya räddningskryssare Svante G för alla sina frivilliga sjöräddare. I båda fallen handlar det om aktiviteter som är ett så kallat socialt kitt som professor Göran Djupsund skriver om på krönikeplats i onsdagens Ålandstidning. Det kittet har byggt det samhälle vi i dag bor i.

Ha en fin dag.

I dag är dagen då det enade Europa firar sin tillkomst. 

Nu stundar nya tider

”Välkommen, o vår med din lovsång av ljus
och solvärmda vind kring den ensammes hus.
En urgammal spådom du skriver som ny
med skälvande skrift i den eviga sky.”

Hjulet ska man som bekant undvika att uppfinna fler gånger. Med bra dikter är det likadant. Därför får Dan Anderssons fyra rader beskriva denna morgon och liknande. Här är några vackra bilder som får ackompanjera texten. För min egen del får jag konstatera att inget går upp mot en tidig morgonpromenad inför fyra dagar med intensiva möten och upplevelser.

Kör på nu, snart är det helg igen!

Men vi börjar med en plattityd. Så här beskriver managementkonsulter över hela världen det största hindret mot egen utveckling. Och det värsta är att de har rätt. Och fel. För komfortzonen skulle ju inte kallas det om den inte vore komfortabel. (Och mördande tråkig, om du frågar mig... Man ska vara ”Busy being born.)

Den här gullvivan till exempel tycker det känns bäst att i ensamt majestät stå vid dikesrenen.

Och den här knoppen kämpar för att spricka.

Enda problemet med ett spegelblankt hav tidigt på morgonen är om man ser det från stadssidan och inte utifrån havet. För det är i havsbandet man borde vistas dagar som denna.

Svajbaj River som leder ut till Svajbaj Bay.

Dagens väder från norska YR. Här står Mariehamn på riktigt.

Dagens väder i originalappen i iphonen. Detta måste gälla någon annan stad...

Till skillnad mot den stolta gullvivan är vitsipporna på bilden mera flockdjur. Och så länge de trivs med det är det väl bara bra.

Lemland går till väders

Lägg namnen Simon Jansson och Joel Bergman på minnet. De än så länge unga mariehamnskompisarna driver det egna produktionsbolag SX2 Productions från en källarlokal i centrala stan. Där är lågt till tak men gott om idéer! De två killarna siktar högt och jobbar hårt och hittar på än det ena, än det andra. De har redan ett antal filminspelningar bakom sig vilket ni kan läsa mer om här.

Deras allra senaste projekt hade jag turen att spela en biroll i. Inte framför kameran men som berättarröst. (Somliga av oss gör sig bättre i radio än i teve...) Det är jag såklart stolt över! I synnerhet som resultatet nu finns att se och höra på Youtube. Hoppas det inte hörs i filmen att jag det första jag gjorde när jag kom in i den lilla lokalen för inspelningen missade att dörrposterna var väldigt låga, vilket mitt huvud inte alls uppskattade. Men det gick vägen ändå!

Filmen är en hyllning till Lemland, till historien, till framtiden, till naturen och till uppfinningsrikedomen. Precis sådant som vi på Åland varenda dag ska ta tillvara på, förädla och sprida. Av styrkan i historien ska vi skapa en framtid för oss alla! SX Productions har lärt sig filmhantverket på egen hand från scratch. I dag producerar de material som i vart fall jag inte skulle kunna skilja från de stora produktionsbolagen i väster och öster.

Det, mina vänner, är framåtanda, skaparkraft och uppfinnarglädje. Det är att se det halvfulla glaset framför sig. Till skillnad mot Bill och Bull.

Här kan ni se filmen om Lemland:

Och här kan ni läsa vad Nya Åland skrev om förarbetet till filmen:

Danne Sundman har alltid flugit högt. Men aldrig som den här gången!

Så här ser killarna bakom SX2 Productions ut. Joel Bergrman till vänster och Simon Jansson till höger.

Målet är att gilla läget

Håhåjaja, saliga äro de korkade för de skola flyta överst när syndafloden är över oss. Det hjälps inte men exakt den frasen återkommer i mitt stilla sinne när jag försöker begripa gubbgnället som lett fram till de så kallade Ålandsvännerna. Jag skrev något som jag uppfattar som väldigt bra (ett möjligen tveksamt betyg ur en objektiv synvinkel) i denna blogg förra lördagen. Men strunt i det. Jag tycker det är bra och det får räcka.


På Facebook har samtidigt nån slags debatt i ärendet pågått och en av ”Ålandsvännerna” har där berättat om sina kompisar som inte längre vågar gå ut på kvällarna och annat elände. Så här står det, ordagrant:


”Vad har det här med Åland att göra: Vi ser tendensen redan i stadens hyreshus. En kompis till mig sade att du skulle se hur jag bor! Huset är fyllt med n... nej romer. De jobbar några timmar på kvällen med att skura trapphus och så för de ett satans liv hela natten med att titta på sina paraboler och så sover de på dagarna. Jag flyttar så fort jag kan. Messena i tidningarna pekar åt samma håll. -Bra hur går det då för äldre och sjuka människor som inte har den möjligheten? -Livet blir ett helvete. I can tell. ”


Och då hjälps det inte men jag kan tycka det är roligt att ”Anonym” kommenterade här på bloggen på följande sätt:


”Tolerans och tolerans... 
Åland är för sjutton förlorat. Du skulle bo i samma hyreshus som jag. Huset är fyllt med n... förlåt romer. De jobbar några timmar på kvällarna med att skura trapphus och sedan för de ett sabla liv om nätterna när de tittar på paraboltv och sover på dagarna. Det sätter gosselilla toleransen på verkligt prov. Så snälla politiker sluta dalta för snart hjälper ingenting annat än varningskott.”

Man behöver inte vara mycket till konspirationsteoretiker för att dra sina slutsatser av detta lilla ordfäktande...

Grundproblemet är följande. Där det finns människor finns det utmaningar. Om de är finströmare, karelare, schweizare, svarta, vita, röda eller gula spelar i det stora hela ingen roll. Inte heller vilken av alla dessa gudar man väljer att tro på eller inte tro på. Var och en försöker utifrån sina egna förutsättningar skapa ett så bra liv som möjligt för sig själv.

Samma sak gäller för dessa så kallade Ålandsvänner. De är övertygade om att i det fall ingen gör något går vi under. Det är den åsikten som är den labila och oroväckande. Jag är till skillnad från dessa gnällgubbar övertygad om att inkludering är rätt väg att gå. Inte varningsskott. Vi har utmaningar vi måste tackla men de hanterar man inte genom våld, förakt, rädsla eller det kanske mest klassiska av allt: att svepa den egna flaggan runtom sig så till den milda grad att man till sist inte kan se något.

Då är man ägd, för att tala nutidsspråk. Kom igen nu ”Ålandsvänner”, släpp sargen och ge er in på isen! Det är inte med fördomar man flyger till månen och bygger broar. Det är inte genom att ängsligt sprida oro runtom sig som man inspirerar folk att göra skillnad. Det är med hjälp av mod och engagemang som folk växer. 

PS Till dig som inte trivs där du bor. Flytta. Så fungerar en marknadsekonomi. Om man inte gillar läget ska man förändra sin tillvaro så att man börjar gilla läget. För du tänker väl inte gå harmsen under hela din väg genom detta vårt liv? Då är det bara en som förlorat, och det är inte de andra.

Från Fablernas värld kan man också lära sig något som gäller oss alla.

Europas heta söndag

I dag håller Europa andan. I morgon söndag går Europas två hetaste länder just nu till val. I Frankrike ska man välja mellan två dåliga presidentkandidater där allt tyder på att den nye presidenten heter Francois Hollande. I så fall är det stor risk att den ekonomiska utförsbacken fortsätter. Det är nämligen vad som händer om man, som han lovat, sänker pensionsåldern från sextiotvå till sextio år och anställer sextiotusen nya statstjänstemän. Dessutom vill han omförhandla den nyligen överenskomna finanspakten med Tyskland. Det är dåliga nyheter under en tid då stabilitet är viktigare än kanske någonsin. Sittande presidenten Nicolas Sarkozy har katastrofala opinionssiffror och har kallats mer påfågel än hök, vilket inte är så smickrande.

Samtidigt i Grekland, sinnebilden för usel ekonomi och bidragsfusk. Där vore det absolut bästa att de tidigare rivalerna men nuvarande bästa kompisarna Pasok och Ny demokrati fick bilda regering efter söndagens parlamentsval. Ganska lite tyder på det. Tvärtom har en uppsjö av nya partier uppstått från extrema vänstern till svartaste högern, precis som professorn Göran Djupsund förutsett.

Om det går så, är risken överhängande för storbråk och utträde ur eurozonen. Det kan EU hantera, frågan är om Grekland kan göra det.

Serbien är kanske ingen storspelare men också där pågår val. Man ska välja såväl president som parlament. Är dessvärre alldeles för dåligt insatt i Serbien för att ha en åsikt, men med tanke på det stundande EU-inträdet är valet ändå inte oviktigt. Framför allt vore det viktigt att många av serberna faktiskt gick till urnorna och visade vilja till samhällsbygge.

Som om allt detta inte vore nog, denna politikens Supersöndag kommer vi att ha en helt galen Supermåne blickande ned över oss alla. Frågan är vad det betyder i praktiken. Helst hade jag ju sett att folk höll huvudet kallt denna dag och inte blev helt mångalna.

Allt medan en superstor måne tornar upp sig över Europa...

...ska invånarna i världens femte största ekonomi välja president. Och samma dag ska dessutom... 

...grekerna säga sitt om om framtiden ska se ut. Detta kan sluta precis hur som helst!

Sottunga, skört men vackert

Finlands och Ålands allra minsta kommun heter Sottunga. Dit var jag och delar av lagtingsgruppen på torsdagen. Det är en resa till en plats som är både skönare och skörare än de flesta andra inom vårt landskap. För de finaste sakerna ryms som alltid i de minsta förpackningarna. På Sottunga finns i dag endast etthundrafem bofasta personer. Befolkningen är åldrande. Varje sottungabo i arbetsför ålder ska försörja 0,67 åldringar, enligt den så kallade demografiska försörjningskvoten. Motsvarande siffra för hela Åland är 0,31. Siffran är iskallt avslöjande. De etthundrafem sottungaborna ska betala tillräckligt med kommunalskatt för att hålla igång så kallade lagstadgade utgifter inom kommunen. Det går såklart inte. Därför har landskapsregeringen i år tvingats låna ut 140.000 euro och nästa år ännu mer.

Rätt eller fel? Det undrar folk såklart, det är ändå deras skattepengar. Jag tycker det är rätt. Man ska hjälpa varandra inom vårt landskap. I synnerhet som det inte handlar om yviga lån för omöjliga projekt (ungefär som man gjorde på Kökar). Båda har gjort rätt på sitt sätt men resultatet för i stort sett skuldfria Sottunga är att man förtvinar medan Kökar i vart fall har ett ålderdomshem av världsklass och miljoner i lån. I dag har man inte ens en kommundirektör på Sottunga vilket resulterar i att det inte är så mycket som händer. Det måste alltid finnas någon som driver saker framåt.

Å andra sidan kan man med fog fråga sig om det alltid är fallet i Mariehamn, med alla dess tjänstemän, där förra veckans ordinarie fullmäktige till allas stora förvåning ställdes in. För nog är det ett underbetyg för alla inblandade om en stad inte förmår ordna tillräckligt många ärenden för att kalla till ett fullmäktige. Bakläxa är ordet, sa Bull.

På måndag kommer landskapsregeringen till Sottunga efter att först ha besökt Kökar. Det betyder två fina och fragila kommuner på en och samma dag. Ena sitter fast i likviditetskrisen (Sottunga) medan allt tyder på att Kökar snart sitter i samma sits. Frågorna är många och svaren svåra. För hur ska egentligen Sottunga göra den dag de inte längre mäktar med? Då blir det på allvar dags för det övriga Åland att säga ja till den rätt självklara frågan: ”Är åldringarna hela Ålands ansvar eller inte?” Något alternativ finns egentligen inte.

Före det kommer LR att få frågan från sottungaborna varför den bedrövliga vägen som leder från hamnen inte är åtgärdad. Den tarvar ett skarpt svar. För trots att Sottunga i dag är lite nedslaget är kampviljan långt ifrån borta.

Ett demokratiskt organ som kör hårt just nu är Finans- och näringsutskottet i Ålands lagting. Dess medlemmar vilar inte mer än absolut nödvändigt. Inte ens mitt under brinnande vårjakt! I dag är det möte på nytt. Och efter det ber jag att få önska alla en trevlig helg!

Centerns lagtingsgrupp mötte Sottungas ledande politiker och tjänstemän, vilket är samma sak i dag.

På Sottunga har man vinnlagt sig om kulturarv och sett till att det man har är i skick.

Just den här dagen var formidabelt fin. Ska man tro våra värdar ser alla dagar ut som gårdagen!

Ålandsbanken meddelade om nedläggning ena dagen och stängde följande. Efter det började man förhandla om fortsättningen med butiken. Gav inte många Sottungapoäng till ÅAB.

På vägen hem mötte vi livlinan mellan Åland och Finland. Fjärdvägen går nästan full varje tur nuförtiden. Det är ett gott tecken!

Och Långnäs Hamn Ab är alltid lika fascinerande. denna hamn byggdes snabbt, betalade sig snabbt och lämnar numera ett årligt överskott. Bättre än så blir det inte.

Så här slutade en händelserik dag för mig. Man kan ha det jävligare än så!

Jodå, det blev rekord

Etthundranittonmiljonerniohundratjugotvåtusenfemhundra dollar. Den summan krävdes för att kunna lämna Sotheby’s i New York med orginalet av ”The Scream” under armen. Det är i styva drag en tredjedel av landskapet Ålands hela budget eller lika mycket som ÅHS kostar under ett helt år. Det gamla rekordet slogs rejält och blev högre än någon ens vågat föreställa sig.

Med den upplysningen önskar jag alla en fin torsdag. Själv ska jag tillbringa den i Sottunga. Det ser jag fram mot att berätta mer om senare!

Dragkampen om Skriet pressade upp priset vid gårdagens auktion till nytt världsrekord. Köpare var en anonym konstsamlare som bjöd över telefon, ungefär på samma sätt som hände vid fjolårets champagneauktion på Åland.

Skriet från New York

I dag ska Edvard Munch’s målning ”Skriet” säljas på auktion i New York. Prislappen är åttio miljoner dollar, till att börja med. Man hoppas från arrangörshåll att det gamla rekordet ska slås. Det ligger på etthundrasex komma fem miljoner dollar vilket en köpare betalade för Pablo Picassos ”Nude, Green Leaves and Bust” för två år sedan.
Och man kan undra vad det har med oss att göra. Faktiskt ingenting. Men nog är det allt tankeväckande att konstverk tingar sådana värden. Hela historien om ”Skriet” hittar ni här. Det är läsvärt, inte minst mot bakgrund av att säljaren av tavlan växte upp med den i sitt hem utan att förstå innebörden i motivet.
– Jag trodde det var en kvinna med långt blont hår i solnedgången, säger Petter Olsen som snart har en tavla mindre att bekymra sig över.

Har du åttio miljoner dollar över kan den här målningen bli din lite senare i  kväll. Kolla här!

Många är det som genom åren låtit sig inspireras av Skriet. Homer Simpson till exempel.

Världsrekordmålning. Så här ser den hittills dyraste målningen ut. Den gick lös på 106,5 miljoner dollar vid en auktion hos Christie’s i New York för två år sedan. Konstnär: Pablo Picasso.

Lite mer om Falklandsöarna

Ni kommer kanske ihåg det här, historien om min kompis som trotsade de beväpnade argentinarna när de invadera hans ö? Denna konflikt är ständigt tärande och besvärlig att hantera. SvD har gjort en förnämlig djupdykning i historien om Falklandsöarna och dess befolkning. Läs! Om inte annat så för att till fullo uppskatta den lösning som Åland i dag har. För även om irritationen med än det ena och än det andra ibland är stor så slipper vi åtminstone krig.

Öar jag sett: Cayman Islands

Grand Cayman är en olycksdrabbad ö. Bara under 2000-talet har ö-gruppen två gånger lamslagits av orkaner. Det är ingen lek. Orkaner är livsfarliga, bokstavligen. Därför kryllar butiker och allmänna platser av manualer för hur man ska göra när orkanen står för dörren. Det är inget osannolikt scenario. Finns man mitt i Karibien är vädret på djupaste allvar. Cayman har en stabil plats i den internationella fotbollsvärlden. Fifa har varit generöst med pengar till uppbyggnad av träningsanläggningar och annat. Så sent som för något år sedan var såväl Fifabasen Sepp Blatter som brasilianske fotbollslegenden Romario till ön i samband med en större invigning. Fotboll är coolt även bland de yngre. Caymanianerna är också rätt kyrkliga av sig. Varje juniorträning till exempel, börjar och slutar med en gemensam bön. Inte bara ynglingarna gör det. Cayman som fram till finanskrisen 2008 varit ett världscentrum för så kallade hedgefonder kan komma att drabbas svårt av den internationella finanskrisen. Då behövs alla böner i världen.

Männen och havet. Det är inte mycket som går upp mot lite deepsea-fishing i Västindien. Fast havet är nyckfullt och gropigt och det är lätt att bli sjösjuk, skulle det visa sig...

Havet ger och havet tar. Firren till vänster tog jag upp lite för sent. Innan den landats hann en haj it och bet av halva i farten. Annars hade det varit en fin tonfisk. Den långa fisken är en wahu, såvitt jag minns.

Flying boys. Cayman had byggt upp i princip allt kring turismen. Det som inte handlar om hedgefonder vill säga.

En rejäl brasa friskar upp

I går satte Kasberget-Apalängens byalag fyr på den brasa som sedan den 1 mars byggts upp på Notudden. Det kom hundratals människor dit för att se det gamla brinna och säga välkommen till varandra och det nya.

I hälsningstalet sade jag ungefär så här:

Kära vänner, välkomna till Notudden!

Det är kvällar som denna som egentligen bara kan definieras med hjälp av orden från förriga kökarbon. Han satt i gryningen ute i havsbandet, såg solen stiga upp ur havet, kände värmen och hörde aoondaet från gudingarna. Han hade kaffekoppen fylld och sträckte lojt ut sig i vettaskåran och utbrast till sin kompis: ”Det var väl ändå en jävla tur att man inte sköt sig i vintras!”

Det är kanske att dra det för långt för så farligt är inte den mörka perioden av året. Men inte är det mycket som går upp mot den tid då knoppar brister och folk på nytt ses skrota omkring på gårdar och längs gator. Här på Notudden har vi samlats sedan urminnes tider för att säga adjö till vintern och välkommen till våren, värmen, solen och ljuset.

Det ryms som ni känner till en hel del i denna brasa. Som alla år. Här ligger de vanliga äppelträden, buskarna, stubbarna och en del andra saker som jag tror vi låter bli att redovisa. Det verkar nämligen ligga i den mänskliga naturen att närhelst en stor brasa ordnas ska allt sånt man inte riktigt vet vad man ska göra med, föras dit. Det är väl som det är det och elden sådan vi snart ska se den förstör allt!

De goda nyheterna är att vi i år ska ta det hela ett steg till och verkligen bränna sådant som står i vägen för varje samhälles utveckling. Avundsjuka, missunnsamhet, främlingsfientlighet, skitsnack och vanlig småsinthet. Allt sånt lägger vi på årets brasa. För visst vore det väl en välgärning om vi med jämna mellanrum kunde lägga våra små tillkortakommanden på en stor brasa, elda upp hela skiten och sedan ta nya tag. Det är både uppfriskande, nödvändigt och inspirerande att bränna upp och starta på nytt.

Som vi gör i kväll. Se er omkring. Upptäck vilka fantastiska människor som står runtom er och bredvid er. Skänk dem en tacksamhetens tanke och gratulera dem och dig själv till att ni just i dag är just här och har möjligheten att bo i ett av världens mest utvecklade och trygga samhällen. Det, mina vänner, är en välfärd vi aldrig får glömma bort. Och därför sätter vi i dag fyr på det gamla och ger plats för det nya!

Men innan dess vill jag från arrangerande Kasberget-Apalängens byalags sida rikta ett tack till Strandnäs FBK som med sin entusiasm och genuina hjälpsamhet är med och håller lågorna under kontroll. Jag vill också tacka Mariehamns stad som med hjälp av betydelsefulla bidrag gör det möjligt att hålla stadens sista byalag i skick.

Och jag vill framför allt att vi tillsammans hälsar våren välkommen med ett rungande fyrfaldigt hurra. Ta i från tårna så det hörs överallt. Våren leve!

Större än någonsin. Hetare än aldrig. Brasan vid Notudden var Big Mama bland åländska majbrasor. Och när allt brunnit ut, finns läge för förnyelse!

Hedersuppdraget att sätta fyr gick i år till Lisa Lignell på Åsvägen. Hon skötte det med bravur! Inte en sticka klarade sig när allt var över!