Tack för alla vänliga ord

Milda makter vad mycket kärlek och vänlighet det egentligen finns i ett samhälle. Jag kan omöjligen tacka alla som hört av sig med anledning av sommarpratet i Ålands radio men jag gör ett försök den här vägen; tack.
Att gå ut och berätta om missbruk och tillkortakommanden är kanske inte vanligt men just därför nödvändigt. Stigman leder ingenstans och myten om den perfekta människan är precis det – en myt. Jag och Helena vill med våra inspel i debatten lyfta behovet av att betrakta missbruk och beroende som något som går att hantera. Det är inte konstigare än att drabbas av hjärtinfarkt eller diabetes eller pollenallergi. Människan är långt ifrån perfekt och sjukdomar är oförutsägbara och något man aldrig ska skämmas över; vare sig det handlar om covid-19 eller ledgångsreumatism.

• Jag valde alltså att ägna ett helt sommarprat åt en resa som jag inte ville göra men som jag absolut inte skulle vilja vara utan. Hela programmet med lite förkortad musik kan man lyssna till på den här länken.
• Helena, min fru, berättar från sitt perspektiv så här.
• Och Eleonore Hedman som jobbar vid Folkhälsan med alkoholfrågor förklarar det hela så här.

Med detta vill vi alla bidra till friskare människor och avstigmatisering av något som drabbar oerhört många människor. Om det känns läskigt att berätta? Hell yes. Och precis därför ska det göras. Vi är alla bara människor som fått vår tid på jorden för att försöka göra det bästa möjliga. Detta är, just nu, vårt lilla bidrag till det hela.

För den som är nyfiken på Lasse som är terapeuten som gjorde skillnad finns hans hemsida här. Låt er inte luras av att den kanske inte möter alla finesser som IT-världen erbjuder. Lasse är en människa som föredrar innehåll framför yta.

Vilka slutsatser har jag dragit av att falla och resa sig på nytt? Mest faktiskt att flykt aldrig lönar sig. Att fly från vad det än kan vara stärker bara den egna känslan av ofullständighet. Flykt skadar mycket mer än alla andra alternativ och det hoppas jag kunna bära med mig framöver. Om allt detta dessutom kunde uppmuntra andra att låta bli att fly, är det värt allt.

Till allra sist. Ha en fantastisk sommar, ta hand om varandra och glöm aldrig bort att livet sker nu, inte i morgon, på fredag, under semestern eller när pensioneringen äntligen kommer.

Sommarpratet lyder ungefär så här:

Det gick åt helvete och med besked. Jag pratar om mig själv och om en resa som jag absolut inte ville göra och som jag ändå inte skulle vilja ha ogjord.

I en stor del av mitt liv gick jag omkring och trodde att det viktiga var det jag gör, inte vem jag är. Jag fyllde mitt liv med åtaganden och plikter och prestationerna betydde allt.

Ända fram till kraschen körde jag full fart framåt, jag brände ljuset i alla ändar och hade inget annat för ögonen än Whats Next, vad händer nu.

Jag heter Jörgen Pettersson och ni är välkomna till mitt sommarprat som handlar om det djupaste mörker och det klaraste ljus. Jag vill att ni lyssnar ordentligt och hänger med i en resa från toppen till botten tillbaka till livet, kärleken och hälsan. Att insjukna i beroende och missbruk är absolut inte slutet, det kan vara början till något helt nytt och fantastiskt.

Beethoven: Symphony No. 5 in C Minor

Att lyssna till Beethovens femma är som att gå omkring på nattgammal is, man hoppas att den ska hålla men den knakar betänkligt – och håller ändå. Precis så känns det i dag när jag ska berätta om en hemsk period i mitt liv som ändå förvandlat mig till något väldigt mycket friskare och bättre. Tack för att du just nu sitter och lyssnar på detta mitt sommarprat där jag ska dela med mig av något som förändrat mig och som jag hoppas kan hjälpa även dig och dina anhöriga. Det handlar om en del av mitt liv då jag utvecklade ett alkoholberoende och föll ner i ett missbruk som ett tag kostade mig min familj. Detta skäms jag djupt för i lika hög grad som jag är stolt över att ha tagit mig tillbaka. Jag är långt ifrån ensam om att drabbas av detta. Jag känner många som lever i missbruk och jag kände sådana som dog alldeles för tidigt till följd av sitt beroende. Jag skulle verkligen vilja hjälpa andra på vägen mot ett tillfrisknande för sist och slutligen handlar missbruk om en sjukdom som går att hantera och blir frisk från. Vi måste våga prata om det och omedelbart upphöra med all form av stigmatisering. Det är nämligen exakt lika ocoolt att förminska ett beroende som det är att negligera hjärtinfarkt eller diabetes.

Att insjukna i en beroendesjukdom är något som drabbar så där i stora drag tolv procent av den vuxna befolkningen, jodå det är statistiskt säkerställt. Det betyder att just nu sitter i runda slängar kanske 1.000 ålänningar som vet med sig att de är sjuka men tvekar att söka vård. Gör inte det, ni är långt ifrån ensamma och det finns hjälp att få. Men det kräver handling och beslutsamhet och framför allt en insyn i sig själv.

Med utgångspunkt från den enda människa jag egentligen vet något om, mig själv, vill jag försöka berätta något som mycket sannolikt kan göra skillnad även i ditt liv. Det är en fascinerande och inspirerande tanke som för ett ögonblick gör att jag känner mig som Dante Alighieri. Han skrev i den gudomliga komedin: ”Till mitten hunnen på vår levnads vandring hade jag i en dunkel skog gått vilse och irrat bort mig från den rätta vägen.” Precis så gick det till för mig. Jag heter Jörgen Pettersson och detta handlar om beroende och missbruk och vägen tillbaka till livet!


Have A Drink on Me med AC/DC sätter tonen till att börja med. Den allra största delen av mitt liv var som tagen ur en instruktionsbok i levnadsfrågor. Jag växte upp i en trygg familj och gick från att vara en finnig ung man från Finström till att flytta till stan, skaffa jobb, familj och en synnerligen rik fritid. Jag idrottade och stod i och tackade aldrig nej till nya uppdrag. På ytan var jag välformulerad, lycklig och hyggligt framgångsrik på alla möjliga olika sätt. Jag har älskat att vara delaktig och hjälpa till där jag kan. Jag har skrivit, pratat, styrt och ställt. Jag var innebandydomare, volleybollspelare, internationell öspelsordförande, redaktionschef, reporter, make, pappa, kompis i en takt som jag borde haft vett att ifrågasätta men gjorde tvärtom. Jag tog mig an ännu mer och var noga med ytan utåt medan mitt humör hemmavid blev allt sämre. En missbrukare är inte bara odräglig när beroendet blomstrar utan också annars. Missbruk förstör hjärnan, celler som ska vara rena blir kontaminerade och plötsligt går man omkring och tror att det är nödvändigt att ha mer och mer.


Rolling Stones är som vanligt oslagbara när det gäller att betrakta människorna och deras liv. I Can’t Get No Satisfaction. Medan mina egna krav på prestationer växte och uppdragen fortsatte att bli fler växte ett tvivel på vem jag egentligen är och vad livet ska handla om. Varför finns man till? För vems skull? Är detta allt? Jag minns mina funderingar men kan inte säga att jag någonsin blev klokare och denna osäkerhet gick att betvinga fram tills jag fyllt ungefär 45, alltså ingen hög ålder men heller ingen låg. I dag är jag 55 och vad som sist och slutligen utlöste själva missbruket kan jag inte riktigt säga, jag undrar om det någonsin finns enkla svar på den frågan. Det började med att jag bedövade mina egna känslor med att dricka när ingen såg. Det fortsatte och plötsligt var jag 50 år fyllda och insåg att jag förlorat kontrollen. Jag var fortfarande en högpresterande yrkesmänniska men efter arbetsdagens slut var målet något helt annat – självmedicinering för att bli kvitt ångest och oro som slet i mig allt starkare. Att berätta om det här tar ont på precis alla sätt. Jag vill inte bli uppfattad som något offer men jag vill ge er en bakgrund till det som hände. Förutom att jag själv blev svagare drog jag även med mig min familj som till en början inte såg vad som hände men som snart skulle bli varse. Jag tror att en stor del av ett beroende som övergår i missbruk handlar om att negligera och välja att inte förstå. Beroende är svårt för det är inte bara att lägga av, vilket de som är friska tar som en självklarhet. Den som är beroende vet att det de gör är dumt och att man borde sluta men att det kan vänta tills i morgon. Detta är inte enkelt att begripa men jag tycker det finns paralleller till allergier. Den som inte är allergisk begriper ingenting när pollensäsongen startar, för den som är allergisk väntar ett helvete. Beroendesjukdomar utvecklas dessutom progressivt och ju längre tid som går, desto svårare är det att tillfriskna och bli fri.


I Want To Break Free, Queens. Den här låten spelade jag då jag beslöt lämna Ålandstidningen efter 23 år där jag mot slutet insåg att jag ägnade alldeles för mycket tid åt att söka fel istället för att leta rätt. Något måste göras och året var 2011 och efter det blev det politik och företagande och egna krav som pressade på, av ganska oklara skäl. Hade jag vetat vad jag vet i dag hade jag tagit det lugnare och uppträtt klokare. Om jag innan dess hade tackat ja till allt blev det ännu värre efter karriärbytet. Till min familjs förskräckelse växte min aptit ännu mer och den politiska världen är ett gigantiskt smörgåsbord för den som har ambitioner och kapacitet men dålig självinsikt. Jag blev en jätten Glufsglufs som sade ja och tack till alla nya förtroenden och uppdrag. I sjukdomsbilden ingår en oförmåga till konsekvensanalys. Man gör utan att tänka och snabbt ska det gå. Året 2017 blev året då allt rasade.




Nirvana och Smells Like Teen Spirit. Den femte juni för tre år sedan gick jag och min fru skilda vägar. Det var inte längre möjligt att upprätthålla fasaden. Mitt beroende hade övergått till ett missbruk som förvandlat min hjärna och min personlighet till något som jag inte längre kände igen och som min familj inte stod ut med. Det är omöjligt att klandra dem men, och detta är intressant, själv tyckte jag till en början inte att det var så farligt. Javisst, jag drack men kom ihåg, jag levererade varenda dag i yrkesmässig mening. Ju svagare jag blev, desto hårdare arbetade jag. Så skruvad blir en människa när hjärnan anpassar sig till ett missbruk och därför är det så svårt att själv inse vad som händer. Jag blev en mästare på förnekelse och jag är numera övertygad om att den sista som begriper att det gått för långt är den som själv insjuknar. Man lever i vissheten att situationen är under kontroll vilket den absolut inte är, långt därifrån. Fyra dagar efter uppbrottet hade jag äran att på lagtingets vägnar tala på självstyrelsedagen i Mariehamn. På ytan fanns inte en fläck att se, under skinnet rådde stor tomhet.

Heartbreak Hotel, Elvis Presley.


En av dem här i världen som föll allra hårdast och djupast och drog den värsta konsekvensen var Elvis Presley. Han var kung över hela världen, älskad och ångestdriven i en malström som till sist tog livet av honom i en ålder av 42 år. Vår tillvaro är full av högpresterande människor som på ytan haft allt men inuti styrts av ängslan och längtan efter lugn. När jag i dag läser och tar del av berättelser som liknar min egen slås jag av hur lika ett beroende utvecklas. Det börjar försiktigt med några glas för mycket på en fest, det fortsätter med en avslappnande drink i ensamhet och det slutar med att man dricker direkt ur flaskan i en källare. En är för mycket och tusen aldrig nog och en blir två blir hundra och så vidare. I mitt eget fall insåg jag egentligen hela tiden att mitt missbruk inte var bra och att jag borde avstå. Men att det fick vänta till dagen därpå och i den lilla insikten finns beroendets kärna – varför göra något i dag som kan vänta tills i morgon?

Wake Me Up, Avicii.


Avicii eller Tim Bergling flög högt och snabbt och fyllde arenor över hela världen men skrek av ångest inne i sig själv. Till sist mäktade han inte längre med och världen tappade en musikalisk tungviktare som förlorade kampen mot drogerna och valde att ta sitt eget liv. Om ni inte redan sett dokumentären om honom, gör det. Jag är fascinerad av sådana berättelser inte bara för att jag känner igen mig själv utan för insikten att för vissa människor är ingenting någonsin tillräckligt, good enough. Varför är det på det viset? Jag inser såklart att det inte går att svara på sådana frågor av ett enkelt skäl, vi är alla människor och i mänskligheten ingår det imperfekta och ofullständiga. Varenda människa är olik den andra och inte minst därför borde vi undvika att analysera folk utgående från oss själva, det blir för enkelt att landa fel. Ändå blev denna insikt en del av lösningen. Vänliga människor i min närhet tipsade om en man i Stockholm som heter Lasse och jobbar som terapeut och som sett allt och mycket mer. En av alla utmaningar i en beroendesjuks skalle är nämligen känslan av att vara unik och att någon hjälp inte står att få. Det blir så när den enda samtalsparten blir den egna hjärnan vars enda erfarenhet är en själv och som dessutom är förgiftad. En terapeut har sett tusentals likande livsöden och har fler kartor än någon annan när det gäller att hitta ut ur skogen som jag gått vilse i. Hösten 2017 blev början på vägen tillbaka och den färden är den mest underbara jag någonsin gett mig in på och om det ska jag berätta så häng kvar! Du lyssnar på Jörgen Pettersson och jag vill att du också ska vara frisk och lycklig.

Rehab, Amy Winehouse.


Amy Winehouse gick på rehab men dog ändå, bruten av missbruk. Historien är fylld av sådana exempel och de finns också på närmare håll än så. Det är inte så konstigt, missbruk och alkohol kostar på och försvagar och har bringat folk i döden långt innan de egentligen borde vara där. Hade de lyckats ta tag i sin rehabilitering hade deras liv gått att reparera och därför tycker jag min berättelse är viktig.

Första gången jag satt mig ner i stolen hos terapeuten Lasse var jag en bruten människa fylld av skam, ångest och med en känsla att fullständigt ha förlorat kontrollen över situationen. Jag hade gått från att i min egen skruvade värld vara en slags övermänniska till att krascha helt och fullständigt och plötsligt stå väldigt ensam. Det var en hemsk känsla och något som är svårt att bara ruska av sig. Detta såg Lasse och innan jag visste ordet av satt jag på ett flygplan ner till Gran Canaria där en organisation som heter Stop Las Palmas finns. De kommande tio dagarna skulle bli startskottet för vägen tillbaka. Där fick jag insikterna som slipats bort av missbruket och där insåg jag på många sätt vad som hänt men, ännu viktigare, jag insåg att det alltid finns möjligheter i morgondagen – om man väljer att se dem.

Jag är absolut ingen expert på beroende och missbruk. Det är komplexa frågor för hur kan det vara möjligt att människor väljer att dricka eller röka eller använda droger överhuvudtaget? Alla vet att det är farligt och att man lever lite kortare men ändå tycker de allra flesta att det är värt det. På Las Palmas väntade två djupa terapisessioner varje dag och långa promenader på kvällen. Från den tiden har jag sparat ett par blå träningsskor som jag i dag bara behöver se för att minnas hur underbara och ögonöppnande dessa tio dagar var. Här lärde jag mig att inte vänta tills i morgon, att inte klaga på mitt liv, att inte fly. Här nådde Luis, som han heter ,ända in och lyckades gjuta mod i en sargad själ. Sedan dess har jag längtat tillbaka till Las Palmas, alla schackpartier, stillheten i stadens stora katedral, vandringen mot bergen och en fisk som täckt av salt stektes i ugn och blev fröjd i mun. Jag blev starkare än jag trodde var möjligt och insåg att liv är bättre än alla alternativ. Här måste man fråga sig varför jag åkte bort för att hitta hjälpen. Svaret är rätt enkelt. På Åland finns beroendemottagningen inrymd i ett socialkansli och där hör jag inte hemma. Det är inte ett socialt problem att drabbas av beroende, det är en sjukdom och den behöver vård. Därför tycker jag det vore extremt viktigt att den åländska sjukvården kunde komplettera dagens beroendemottagning med en vårdavdelning för beroendesjukdomar och missbruk. Här finns liv att rädda och pengar att spara. Genom att inte betrakta beroenden som en sjukdom bidrar vi från samhällets sida till stigmatiseringen vilket är ett dyrt och dumt sätt att sköta folk som borde tillbaka ut i arbetslivet. Ute i världen och våra angränsande länder är man överens, beroende är en sjukdom som går att vårda och tillfriskna från.



Imperiets tolkning av Briggen Blue Bird av Hull är en av de låtar som jag i dag förknippar med tillfrisknande. Det är inte självklart, storyn är fruktansvärd och sorglig men berättelsen liksom sången stark och känslosam bortom det vanliga. Bland de tydligaste effekterna av mitt eget tillfrisknande är ett starkare känsloliv vilket ställer till med allt möjligt både när det gäller glädje och sorg. Allt blir starkare. Efter att jag återvänt från Las Palmas, vilket i allt väsentligt var en kickstart tillbaka till framtiden, väntade regelbundna veckomöten med Lasse som varsamt lotsade mig ut ur min skog. Utan hans insatser är jag inte säker på att jag hade fixat det. Då hade jag aldrig förstått att jag är starkare än jag tror. Trots att alla möten som därefter väntade gjort enorm skillnad i mitt liv är jag inte riktigt säker på vad han sade eller hur det gick till. På ett övergripande plan började det med att han konstaterade att detta ju faktiskt gått på tok men att det är väntat av det enkla skälet att vi alla är människor och därmed predestinerade till att ställa till det, på olika sätt. ”Om du nånsin träffar någon som verkar vara en perfekt människa, spring. Dem ska man akta sig för”, sade han ungefär. För om det inte finns något helvete, finns det ju heller ingen himmel.

Respect, Aretha Franklin.


Ett av de första stegen i arbetet med att läka som människa efter att ha insjuknat i beroende är att återfå den egna respekten för sig själv. Det är ju sådant som bara händer andra och som bor på parkbänkar och som folk pekar finger åt. Inte mig.

Där satt jag alltså och försökte lappa ihop mig själv med hjälp av en svensk terapeut som jag fortfarande inte kan beskriva på ett träffsäkert sätt. Lasses förflutna är av allt att döma väldigt speciellt liksom hans förmåga att se rätt igenom yta och prestation och gå rätt på kärnan. Det gjorde ont och det var skönt, samtidigt. Tack vare Lasse lyckades jag begripa att jag var långt ifrån unik, att ett tillfrisknande är något oerhört vackert, att livet fortfarande existerar och att jag själv väljer hur det ska bli. Allt låter ganska självklart, så här i efterhand, men är absolut inte det när beroendet och missbruket härjar som värst.

Det har gått snart tre år sedan jag påbörjade vägen tillbaka till livet. Allt har inte varit enkelt, tvärtom. Men varenda minut har varit lärorik och jag är stärkt i tanken att det inte finns något som heter att förlora. Antingen vinner man eller så lär man sig. Jag har också lärt mig att behålla lugnet och bejaka känslorna och att hur illa det än gått, finns alltid en väg framåt. Jag har också lärt mig att det som ska förändras ska göras i dag, inte i morgon och att skam bara finns om man själv tror det.

Gerry & The Pacemakers tolkar You’ll Never Walk Alone från musikalen Carousel av Rodgers and Hammerstein. Den är full av klokskap som gränsar till klyschor men som säger så mycket. Man går nämligen aldrig ensam. Jag är inte helt säker på vilken dag som blev startskottet för mitt tillfrisknande men det handlar om den tidiga hösten 2017. Det sammanföll någorlunda med resan till Kanarieöarna och tio dagar djupa samtal som jag bara kan beskriva som goda om än smärtsamma. Jag återvände hem med några insikter som i det stora hela gick ut på att det bara finns två dagar varje vecka som man absolut inte behöver oroa sig för; gårdagen och morgondagen. Det som hände i går är gjort och oåterkalleligt och bara att glömma bort. Det som händer i morgon är också utanför vår kontroll och därmed inget att grunna vidare på. Kvar finns bara i dag och just nu. Genom att koncentrera oss på det som händer nu behöver vi inte brytas ner av det som hände i går eller kanske händer i morgon. Detta låter självklart för en frisk människa men för en som är sjuk är det tunga insikter även om jag kanske inte hade formulerat det precis så om jag gjort ett eget försök. Jag håller med om att det som varit har farit och är borta men jag tycker nog att morgondagen i allt väsentligt vilar i ens egna händer. Man väljer ju sist och slutligen själv och vården finns där, för den som tar emot den. I mitt fall valde jag hjälpen i Stockholm, jag hoppas något liknande kunde utvecklas här. Det kostade en del men det är inget mot vad det hade kostat om jag aldrig hade åkt.

Shallow, Lady Gaga.


A Star is Born har sina rötter tillbaka till 1954 då den hette Hollywood och utgjorde ett av de första försöken att synliggöra alkoholmissbruket bland de kända och hyllade. I filmen blir oförmågan till konsekvensanalys extremt tydlig och den känner jag igen. Det viktiga är vad som händer nu, inte vad som eventuellt kommer sedan. Missbruket bildar en sköld mot alla de känslor som präglar friska människor – rädsla, skuld, förlägenhet, skam, depression, självkritik. Missbrukaren förvandlas till prestation och yta och den blandningen är inte vacker nånstans och den skapar ett flyktbeteende som bara kan beskrivas som feghet. Därför präglas en stor del av vägen till tillfrisknande av att återupptäcka sina känslor och inse att det finns mer i världen än yta, obegripligt mycket mer.

Det går inte att berätta om en resa som denna utan att beröra några punkter jag i dag känner djup tacksamhet över. Först och främst för att min fru förmådde se genom missbrukaren och sjukdomen och hitta den friska kärnan långt därinne. Hon insåg först av oss vad som hänt men istället för att fly valde hon att kämpa vilket räddade vår familj – och mitt liv. Vi flyttade ihop igen 18 månader efter kraschen och så ska det förbli till tidens ände, om jag får bestämma. Jag är tacksam för att jag finns och att jag lever. För att mina barn är friska och mycket klokare än sin far. Jag är tacksam för vänner och kolleger och ett yrkesliv som prövar, utmanar och aldrig någonsin blir tråkigt. Jag är tacksam för att fortfarande ha ett långt liv kvar att leva och för att jag fått behålla min nyfikenhet. Jag är tacksam över att kunna känna lugn och att jag orkar träna och att jag vet att det är möjligt att förändra mig själv. Jag är på nytt herre över situationen och jag kommer aldrig mer att fly från mig själv. Detta har skett tack vare dig, Helena, och den här sången är från mig till dig. Du gör mig inte bara hel och stark, du har också gjort mig frisk och vackrare än så är ingenting. Jag älskar dig för alltid, Helena.

I Will Always Love You, Whitney Houston.

Sedan den tidiga hösten 2017 har jag levt utan alkohol och jag kan inte föreställa mig att någonsin dricka igen. Det beslutet tog jag för att jag på riktigt vill bli en bättre människa och jag inser att sprit absolut inte bidrar till det, för mig. Jag vill hela familjen, jag vill bli starkare, säkrare och mer inkännande och så vill jag leva längre.

Tillfrisknande tar tid men det är värt varenda dag. Till att börja med var skammen över hur det blev outhärdlig. Tankarna snurrade och ångesten blev en följeslagare i vardagen men särskilt om nätterna. Tack vare professionell hjälp fick jag verktyg med vilka jag kunde hantera mardrömmarna. Jag tror inte detta hade varit möjligt utan en familj som bestämt sig för att hjälpa till.

Ett av skälen till att mitt liv snurrade till och för en stund kraschade var mina egna krav på mig själv och det faktum att jag blev en slags kicktorsk som sökte belöningen i prestationerna i högre grad än själva måendet. I dag gör jag annorlunda och begränsar mig tydligt. Jag står inte till förfogande för allt som finns här i världen och jag avslutar arbetsdagarna klockan fyra och undviker kvällsjobb till nästan vilket pris som helst. I mitt tidigare liv kämpade jag alltid för att nå balans. Jag sprang och sprang men hann aldrig ifatt om jag överhuvudtaget fattade vad jag egentligen sprang efter. I dag har jag kontroll.

River Deep – Mountain High, Ike & Tina Turner.

Men saknar du aldrig spriten? Det är en oerhört underlig fråga och ändå (troligen) den vanligaste som jag får. Det säger rätt mycket om hur extremt underligt ett samhälle har blivit där njutning och alkohol är synonymer och en Facebookuppdatering inte är klar förrän ölburken finns med. En gång i tiden var jag likadant men när jag tänker tillbaka på allt jag trodde var självklart rodnar jag nästan över min oförmåga till klarsynthet.

Jag kan inte låta bli att berätta vad de tre senaste åren gjort med mig och jag hoppas att alla som i dag känner att det gått för långt kunde stanna till och inse vad som väntar efter det sista glaset. Kroppen blir friskare och fysiken mycket starkare. Ekonomin blir bättre, alkohol är svindyrt både för kropp och själ. Självförtroendet växer på riktigt i en nykter kropp, inte bara på ytan. Tankarna blir tydligare och texterna bättre vilket är till fördel om man som jag delvis lever på att skriva. Koncentrationsförmågan förbättras radikalt och ens relationer blir något helt annorlunda. Jag måste inte längre ljuga och manipulera och jag är på god väg att bli mitt eget bästa jag. När man inte längre behöver fly ökar livskvaliteten och livet blir lyckligare. Det är alltså, om jag ser tillbaka på det som hände, fullständigt obegripligt varför jag inte gjorde detta tidigare. Att blicka tillbaka är som att betrakta en gammal film, en sådan där i svartvitt som hackar och stannar och skrapar med Helan och Halvan. Jag har svårt att förstå att den man som jag var faktiskt är samma man som sitter här i dag och försöker få er att lyssna. Om du hör till den så kallade riskgruppen är det ganska sannolikt att du inte riktigt begriper vad jag pratar om. Men försök ändå förstå. Det finns en fantastisk värld bortom den du nu befinner dig i. Om du är en anhörig som är orolig för din partner tror jag du förstår exakt vad jag säger. Till dig vill jag tillägga: ge inte upp, fortsätt kämpa, gör dig obekväm och minns att det troligen finns en frisk kärna under en dålig yta. Det gäller att nå den kärnan och se till att den växer på bekostnad av det sjuka.

Stand By Me, Ben E. King.


Vi närmar oss slutet och jag hoppas ni lyssnat och kanske lärt er något om er själva och folk omkring er. Jag heter Jörgen Pettersson och jag har kraschat och jag har separerat och jag har rest mig och återförenats med min fru och familj och, än viktigare, med mig själv. Jag bestämmer själv över mina tankar och jag litar på min egen förmåga. Vägen hit har inte alltid varit lätt men det har också varit min bästa resa någonsin. Det har inte krävt hokuspokus eller orimliga insatser. Det är ungefär som en lång promenad och sådana sker genom ett steg i taget och genom att njuta i nuet, inte någon gång i framtiden. Hör du själv till de som tycker något borde göras? Känner du någon som du är orolig för. Var inte längre det. Slå en signal så hittar vi på nåt. Samhällen bygger vi tillsammans och ensam är man absolut inte stark. Ha en skön sommar och till allra, allra sist. Till alla som jag inte varit tydlig med men som uppfattar att jag svikit. Förlåt.

Stronger (What Doesn’t Kill You), Kelly Clarkson.