Nu krävs verkstad om maten
Bolstaholms gård är ett utmärkt exempel på hur traditionellt lantbruk kan förädlas. Bilden är från det årliga kosläppet den 1 maj då djuren släpps ut på bete efter en vinter inomhus. |
Talman,
Det ska sägas direkt att målet med den livsmedelsstrategi som Ålands producentförbund arbetat fram är lovvärt. Man vill försöka skapa bättre lönsamhet inom den åländska livsmedelssektorn. Det är förnuftigt att ta mer betalt för den kvalitet som åländskt jordbruk levererar till såväl industri som det matkluster vi alla känner stor stolthet över. Mat är i likhet med kultur och idrott viktiga delar av den turistupplevelse vi vill skapa för att locka besökare.
Inom centergruppen är vi glada över innehållet i strategin och stödjer såväl de fem så kallade spjutsspetsområdena som de tre eller egentligen fyra tvärgående teman som ska skapa en helhet av många detaljer.
Det förtjänas i sammanhanget särskilt lyftas strategins avslutande del som går ut på att sälja in idéerna och implementera förslagen. Ingen strategi är lika viktig som det vardagliga arbetet när det gäller att göra verklighet av visioner. Det är därför skäl att efterlysa de konkreta åtgärder som krävs för att vi ska skapa en hållbar och lönsam vardag för de åländska livsmedelsentreprenörerna.
Man kan också lyfta nyttan av det fiske som i historiskt hänseende på många sätt byggt vårt Åland. Det borde bli enklare att sälja den eventuella överfångst som man som privat fiskare ibland får. I dag är det rätt komplicerat att sälja fisk om man inte råkar vara registrerad. Fisket är dessutom en miljöinsats då varje fisk som fångas eliminerar fosfor ur havet.
Ett annat led i den framtida livsmedelsstrategin är de nya distributionsmönster som växer fram i samhället. Tag till exempel den REKO-grupp som med hjälp av Facebook uppmuntrar till handel direkt mellan producent och konsument; utan fördyrande mellanhänder. Här kunde livsmedelsstrategin göra gemensam sak med den modernisering av det åländska IT-samhället som vi ständigt borde arbeta hårdare med.
Men det finns också en vardag bortom planerna. Landskapsregeringen måste leverera besked som är på riktigt. Det kan till exempel handla om att ge ut tydliga regler när det gäller hur de offentliga köken ställer sig till närproducerade produkter. Här borde man i första hand köpa ekologiska produkter från Åland, i andra hand konventionella produkter från Åland, sedan ekologiska produkter från Finland följt av konventionella produkter från Finland och först i sista hand produkter från andra ställen. Då skapar vi grund för hälsosamma, närodlade och miljömässigt hållbara inköp. Detta borde också stödjas av mätbara mål vilket inte är så komplicerat. Mängden importerade livsmedel borde helt enkelt minska.
För att strategier ska bli tydliga krävs insatser på många olika plan och konkreta riktlinjer. Dessutom krävs det pengar. Till exempel vet vi att den kassa som krävs för att sätta ytterligare fart på ekologisk odling är slut. Vad gör landskapsregeringen för att ändra på detta? Det är inte tillräckligt att hänvisa till EU:s riktlinjer; om kartan inte stämmer överens med verkligheten är det som bekant oftast kartan som inte stämmer och måste göras om.
Jag tycker också det vore på sin plats att vid sidan av att uppmuntra husbehovsfiske också borde jobba för att utöka den åländska jägarkåren. Livsmedel som fälls på egen hand är det mest miljövänliga och hållbara som finns. Detta har EU problem med att förstå och därför måste vi bli bättre på att argumentera och förklara varför vilt är bra. Här finns det en del att göra. Till exempel är det i dag inte möjligt att på andra ställen än biblioteken hitta något slitet jägarkompendium som behövs för att utbilda nya jägare. Att göra det enklare att bli jägare är ett konkret steg mot hållbart leverne. Vill man verkligen ta strid för detta är bevarandet av vårjakten, som vi i dag bedriver inom ramen för fågeldirektivets undantagsmöjligheter, en väldigt bra början. Jakt är hälsosamt och socialt hållbart.
Det är oerhört viktigt att förankra denna livsmedelsstrategi hos alla ålänningar, inte bara hos landskapsregeringen och lagtinget. Varenda ålänning borde inse nyttan av närproducerad mat och förmås marknadsföra den åländska maten var än man rör sig. Det krävs gemensamma krafter för att skapa framgång och ladda ett varumärke som lockar till köp även utanför Ålands gränser. En av den moderna marknadsföringens största framgångar är skapandet av det så kallade Oolannin-produkterna som i tiderna åländska Chipskoncernen arbetade fram. Tack vare den idén, orädda satsningar och målmedveten marknadsföring har åländska livsmedel skapat ekonomisk vinning för hela Åland. På den lilla kanalön Jersey har man laddat sina potatisar med hjälp av snygga förpackningar, storytelling och att vara tidigt ute på marknaden. Folk betalar gärna ett premium om de kan köpa en produkt som sätter fart på diskussionerna runt middagsbordet. Dagens värld kräver mer än bara goda livsmedel, det behövs en berättelse som förklarar varför den åländska maten är godare och skojigare än annan mat. Var hittar vi nya Oolannin? Kan vi göra åländsk strömming eller torsk intressant i Stockholm? Detta kunde utskotten som ska behandla meddelandet och strategin ägna tid åt. Det finns en oerhört spännande marknad där ute och väldigt många knäppa idéer som rätt hanterade kan bli morgondagens framgång. Det är inte genom att göra som alla andra man når framgång, det gäller att hitta det som ingen annan sett.
Talman, vi har tack vare Ålands producentförbunds arbete en grund att bygga vidare från. Vi har också oerhört skickliga mathantverkare, duktiga odlare och en fiskindustri som når över hela världen. Nu krävs åtgärder i form av både siffror och bokstäver. Vi har fått mycket text och mycket prat men behöver också prata ekonomi. Vad är landskapsregeringen villig att göra för att tvinga offentliga kök att använda mer närproducerade livsmedel? Detta kan vara kostnadsdrivande på kort sikt men lönsamt längre fram. Vilka lagstiftningsåtgärder är man redo att vidta? Hur ser rekommendationerna ut för att matsvinnet ska minska? Detta lyfter också regeringen fram i sitt meddelande. Man lovar ta ett politiskt ansvar med hjälp av lagstiftning och regelverk och man lovar avsätta resurser för förverkligande, uppföljning och utvärdering. Resurser betyder pengar varför jag utgår ifrån att vi snart i en tilläggsbudget får se om man menar allvar eller inte. Till exempel vet vi att kostnaderna för el, vatten och avlopp är tuffa för de åländska livsmedelsindustrierna som har en stenhård konkurrens att förhålla sig till varje dag.
Att skapa visioner utan att själv ha beredskap för förändringar riskerar bli ett slag i luften och sådana är det sista vi behöver. Åland behöver konkreta riktlinjer och handling. Hoppas detta dokument är början på detta.
Kommentarer
Skicka en kommentar