En uppvisning i ledarskap
Ta hundra människor, alla med olika bakgrund, förmågor, intressen och tro. Ställ dem på en scen i ett träsk bak i Finström... Be dem sjunga... Förutsättningarna låter inte alldeles enkla men resultatet blev trollbindande.
Det handlar om Projektkören och Lejonkungen och en värld som fylldes av liv och så här förvandlades Stallhagen och den flytande scenen Stallhalla till en av världens medelpunkter.
Jag har tidigare hyllat dessa artister med Johanna Grüssner i spetsen. Till exempel då de nästan välte hela torget med sin Queen-uppvisning och när de sjöng om queer så till och med stadshuset mjuknade. Nu är det dags igen då Johanna & Co genomför en uppvisning i ledarskap, disciplin och entusiasm. På scen såg jag minst en bilmekaniker, några kontorsmänniskor, IT-specialister, chaufförer, krögare, hårfrisörer, offentligtanställda, entreprenörer, ekonomer, sångare, dansare, estradörer, nybörjare, halvproffs och helproffs och så vidare med sammantaget så olika bakgrund som det är möjligt att ha. Denna skara sätter på sig helt fantastiska dräkter, ställer sig på denna scen i detta träsk och levererar en musikalupplevelse som når stjärnorna. Det är mycket imponerande och, framför allt, inspirerande. Allt är faktiskt möjligt och det får vi aldrig glömma bort.
Nu kan det ha varit sista chansen att se denna projektkör göra just Lejonkungen och det är precis som det ska vara. Man ska alltid sluta på topp. Som i går. Jag snyftade till den första tredjedelen, jublade och skrattade i mitten och kunde själv gått genom berg på slutet. Det var en show som skickligt spelade på det i stort sett alla människor vill ha. Lite umbäranden, lite tur, en del kraft och till sist en rejäl framgång.
Jag fascinerades också av det sätt på vilket Johanna Grüssner ledde sin kör. Hon dirigerade med sådan exakthet att minsta harkling gjorde skillnad. Hon hade dessutom ögon i nacken och såg allt som hände bakom hennes rygg och när den sista sången skulle sjungas öppnade hon munnen och plötsligt stod det klart för alla vem som var lejondrottningen denna magiska kväll.
Nu ska inte allt ljus falla på Johanna. Hennes syster Isabella hade regisserat och skapat storyn som gjorde att allt höll ihop. Det bevisar den gamla tesen att när vänner (till exempel syskon) gör saker tillsammans blir det väldigt bra! Ja, alla andra borde också hyllas men det låter sig inte göras då jag inte vet vad alla heter, förlåt.
Jag är redo för en ny vecka och antagligen starkare än före Lejonkungen. Det är nämligen resultatet av att bevittna en framgång. Alla växer. Bilderna nertill (förutom de två första som jag tog själv) har jag helt fräckt lånat från Robert Liewendahls Facebooksida. Tack för det!
Det handlar om Projektkören och Lejonkungen och en värld som fylldes av liv och så här förvandlades Stallhagen och den flytande scenen Stallhalla till en av världens medelpunkter.
Jag har tidigare hyllat dessa artister med Johanna Grüssner i spetsen. Till exempel då de nästan välte hela torget med sin Queen-uppvisning och när de sjöng om queer så till och med stadshuset mjuknade. Nu är det dags igen då Johanna & Co genomför en uppvisning i ledarskap, disciplin och entusiasm. På scen såg jag minst en bilmekaniker, några kontorsmänniskor, IT-specialister, chaufförer, krögare, hårfrisörer, offentligtanställda, entreprenörer, ekonomer, sångare, dansare, estradörer, nybörjare, halvproffs och helproffs och så vidare med sammantaget så olika bakgrund som det är möjligt att ha. Denna skara sätter på sig helt fantastiska dräkter, ställer sig på denna scen i detta träsk och levererar en musikalupplevelse som når stjärnorna. Det är mycket imponerande och, framför allt, inspirerande. Allt är faktiskt möjligt och det får vi aldrig glömma bort.
Nu kan det ha varit sista chansen att se denna projektkör göra just Lejonkungen och det är precis som det ska vara. Man ska alltid sluta på topp. Som i går. Jag snyftade till den första tredjedelen, jublade och skrattade i mitten och kunde själv gått genom berg på slutet. Det var en show som skickligt spelade på det i stort sett alla människor vill ha. Lite umbäranden, lite tur, en del kraft och till sist en rejäl framgång.
Jag fascinerades också av det sätt på vilket Johanna Grüssner ledde sin kör. Hon dirigerade med sådan exakthet att minsta harkling gjorde skillnad. Hon hade dessutom ögon i nacken och såg allt som hände bakom hennes rygg och när den sista sången skulle sjungas öppnade hon munnen och plötsligt stod det klart för alla vem som var lejondrottningen denna magiska kväll.
Nu ska inte allt ljus falla på Johanna. Hennes syster Isabella hade regisserat och skapat storyn som gjorde att allt höll ihop. Det bevisar den gamla tesen att när vänner (till exempel syskon) gör saker tillsammans blir det väldigt bra! Ja, alla andra borde också hyllas men det låter sig inte göras då jag inte vet vad alla heter, förlåt.
Jag är redo för en ny vecka och antagligen starkare än före Lejonkungen. Det är nämligen resultatet av att bevittna en framgång. Alla växer. Bilderna nertill (förutom de två första som jag tog själv) har jag helt fräckt lånat från Robert Liewendahls Facebooksida. Tack för det!
Det är svårt att tänka sig en bättre plats att göra Lejonkungen på än bak i Finström. Mot den mörka skogen och det trollska vattnet blir djungeln närmare än någonsin. |
Så här såg läktaren ut, fylld av förväntan och jag lovar: ingen blev besviken, tvärtom. I dag är alla lite starkare än i går. |
Janne Nordberg var inte bara en klippa på volleyplan förr i världen, han är numera en estradör av bästa sort och drar sig inte för något när det gäller att underhålla och berätta. Tack och lov. |
Lejondrottningen Johanna är ledaren som förmår bestämma och inspirera samtidigt. Det behövs för att en brokig skara människor ska lyckas. |
Det var ju (som tur är) inte sista chansen att se den här fantastiska föreställningen. Fredagen den 5:e Augusti visades den två gånger på Stallhalla. Jag reste ända från Katrineholm för att se den sena (22:30) föreställningen under stjärnhimlen.
SvaraRaderaHelt underbart.